Den här vintern

länk till adlibris och bokus

Den här vintern är en Heartstopper-berättelse som utspelar sig under under en enda dag, självaste juldagen. Charlie har haft det väldigt svårt under hösten. Han har kämpat med ätstörningar och självskadebeteende och till och med varit inlagd på en klinik för att få hjälp med sina problem. Nu är det jul och Charlie är hemma igen. Juldagen ska firas med tjocka släkten och stor julmiddag, något som stressar Charlie enormt. Dessutom känner han att ingen riktigt förstår honom och vad det innebär att må psykiskt dåligt. Nu är det jul igen och då ska allt vara tipptopp. Typ. Charlies syster Tori är den i familjen som förstår sig på Charlie bäst, men hon i sin tur känner sig sviken av honom när han efter ett gräl med mamman överger henne mitt under julmiddagen och istället flyr till pojkvännen Nick. Även om Charlie behöver allt stöd han kan få så behöver även Tori det. Hon behöver Charlie. 

Alice Oseman påminner om att alla inte förknippar julen med glädje och värme utan att detta kan vara en högtid som framkallar mycket stress och oroskänslor. För en del kan det vara maten, för andra kan det vara att behöva umgås med familjen. I Den här vintern går stämningarna upp och ner, men det slutar ändå med en hoppfullhet och nån slags försoning i familjen.

Grim

Länk till adlibris och bokus

Artonårige Kasper har haft en svår period med depression som han tagit sig ur. Sommarlovet innan han börjar sista året på gymnasiet har han lyckats få sitt drömsommarjobb i skräckhuset House of demons på Gröna Lund. Där träffar han Iris som älskar Death metal och som är ett stort fan av ett av Sveriges första death metal band, Dark Cruelty. Bandet som Kaspers pappa, Håkan, grundade och var basist i, bandet vars sångare och frontfigur Kasper är döpt efter. Bandet som upplöstes efter att Grim, som sångarens artistnamn var, dött under oklara omständigheter.

Grim har alltid varit närvarande i Kaspers liv även om han själv aldrig träffat honom. Grim var bara nitton när han dog och nu är Kasper snart lika gammal som Grim någonsin blev. Detta är något Kasper tänker väldigt mycket på.

Efter en bra sommar börjar Kasper sista året på gymnasiet. Han beslutar sig för att skriva sitt gymnasiearbete om just Grim och blir mer eller mindre besatt av ta reda på vad det var som egentligen hände. Med Iris som bollplank intervjuar Kasper bandmedlemmarna, träffar personer som har anknytning till Grim och försöker nysta i de myter som omger både bandet Dark Cruelty och frontfiguren Grim. Arbetet påverkar Kasper på ett långt mer djupare plan än han förväntat sig. Han drömmer om Grim, han känner dofter, förnimmer saker. Det är som att Grim är där med Kasper. Och hans närvaro blir bara starkare och starkare. För det är väl Grim som Kasper förnimmer?

Grim är en roman som stannar kvar länge. Den är genomarbetad och har så många lager. Romanen utspelar sig på flera plan. Förutom en ramberättelse som inleder och avslutar Grim finns Kaspers nutidsberättelse med sökandet efter sanningen om Grims död som också är en berättelse om Kasper själv och vad han går igenom i sitt liv just nu. Självförtroendet efter en fantastisk sommar har börjat dala och tvivel gror inom honom, tvivel som får depressionen att åter gripa tag om honom. Sen är det berättelsen som utspelar sig i ett 1980-tal med Dark Crueltys framväxt som band och hur en undergroundkultur växer fram och tar allt större plats. Det handlar om Håkan och bandmedlemmarna i Dark Cruelty som kämpar för att slå igenom samtidigt som konflikterna inom bandet växer. Det är fascinerande hur Sara Bergmark Elfgren kan få mig som läsare att totalt sugas in i en subkultur och ett musikområde som jag varken lyssnar på eller tycker särskilt mycket om. Men jag dras med av karaktärernas driv och den mystik med demoner och förhärligandet av dödsriket som death metal scenen själv använder i sina uttryck och framtoning.

Jag läste Grim för ett bra tag sen, lyssnade på den för säkert ett halvår sen, och nu när jag (äntligen tar mig tid och) skriver om den känns karaktärer, miljöer och platser fortfarande så levande och som i färskt minne. Det här är en alldeles lysande roman! Fruktansvärt bra helt enkelt.

Lida

Länk till adlibris och bokus

Den hyllade och världsberömde författaren Paul Sheldon vaknar upp efter en bilolycka. Han ligger nedbäddad i en säng i ett hus mitt ute på vischan och blir omhändertagen av den före detta sjuksystern Annie Wilkes. Hans ben är krossade och Annie Wilkes har fått ge honom starka mediciner mot smärtan. Men han är vid liv. Annie berättar om hur hon i snöovädret körde förbi hans bil i diket och hur hon slet för att få ut honom ur bilvraket. Paul har henne att tacka sitt liv för.  Annie vet så klart vem Paul är. Hon är ju hans största fan och hon har läst alla hans romaner om Lida Chastain, hjältinnan som hans bästsäljare bygger på.

Paul har dock tröttnat på sin romanfigur och har helt sonika tagit livet av Lida Chastain i den senaste nyutkomna boken. När Annie läser att Lida dör blir hon rasande! Hon tvingar Paul att skriva ett nytt manus där Lida återuppstår. Och Paul vågar inte annat än att lyda. Han befinner sig helt och hållet i händerna på den psykiskt instabila Annie Wilkes som ömsom drogar honom med smärtstillande och ömsom orsakar honom mer smärta i hans skadade ben. 

Stephen Kings Lida är en psykologisk thriller med klaustrofobisk känsla som håller spänningen uppe ända till sista sidan. 

Humlan Hanssons hemligheter

Länk till adlibris och bokus

Efter att ha varit hemma i två veckor med vattkoppor kommer Humlan Hansson tillbaka till sin klass bara för att upptäcka att hennes bästa kompis Nour har svikit henne och blivit kompis med hästtjejerna! Det är en katastrof! Vem ska hon nu hänga med i skolan? Vem ska hon nu berätta sina hemligheter för? Och tillsammans med vem ska hon nu snacka skit om hästtjejerna? På nåt vis måste hon vinna tillbaka Nour. Men hur?

Utanför skolan har Humlan också det kämpigt. Humlans faster Fanny har tappat livsgnistan och blivit inlagd på en psykiatriavdelning. Eftersom Humlan ser upp till Fanny, hon ska ju bli konstnär precis som sin faster, så måste Humlan jobba för att Fanny ska få livsgnistan åter. Och vad betyder mammas sparade fotografier och kärleksbrev från innan Humlan fanns? Är mamma ens kär i pappa?

Samtidigt som Humlan har sina egna bekymmer med kompisar och livet i skolan att tackla måste hon försöka tolka och förstå vuxenvärldens komplicerade känslor. Det är verkligen inte lätt att växa upp. 

Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson blandar humor och svärta på ett skruvat vis men håller balansen väl mellan allvar och komik. Illustrationerna förstärker Humlans berättelser och bidrar både till humorn och till känslan av originalitet i Humlan Hanssons hemligheter. 

Eliza och hennes monster

Länk till adlibris och bokus

Eliza och hennes monster av Francesca Zappia är ett av mina dåliga samveten som legat och samlat damm på nattduksbordet i drygt två år nu. För ungefär lika länge sen gav jag boken en chans men kom inte ens igenom första kapitlet. Den här gången gick det bättre, även om jag fortfarande tyckte att berättelsen inledningsvis var rätt seg. Tack och lov så tar det sig (om man bara är tålmodig nog att läsa vidare) och efter ett tag så är man faktiskt fast i storyn.

Eliza är arton år och glider igenom sista åren i skolan som en grå och tyst mus. Hon håller sig för sig själv, umgås inte med någon utan sitter ständigt med ett skissblock och tecknar. Av den beskrivningen skulle man ju kunna tro att Eliza är rätt så ensam av sig, men då tror man fel. Det är på nätet hon har sina vänner och det är också på nätet som hon under sitt alias LadyConstellation är ett namn på mångas läppar. Eliza är nämligen skaparen av en enormt populär serie, Monstrous Sea, som har miljoner följare och fans som ivrigt väntar på att hon varje vecka ska lägga upp nya avsnitt. Bara ett fåtal personer känner till Elizas dubbelliv, bland annat hennes familj och hennes två bästa vänner på nätet som dessutom hjälper till med att administrera fan-forumet.

Eliza känenr inget intresse för att interagera med någon annan person IRL förrän hon en dag får nys om att nye killen i skolan, Wallace, är ett stort Monstrous Sea-fan, faktum är att hon aldrig tidigare träffat ett fan tidigare. Det visar sig dessutom att Wallace transkriberar hennes serier till text och att han är riktigt skicklig. För första gången på evigheter känner Eliza samhörighet med en person i den fysiska världen och den vänskap som inleds dem emellan är något de båda får stort utbyte av. Men Eliza brottas med dilemmat huruvida hon ska avslöja för Wallace vem hon egentligen är. Det är svårt, och ju längre tid som går , desto svårare blir det så klart. Till slut är dock katastrofen ett faktum och inte bara Elizas värld rämnar. Hela hennes skapelse med Monstrous Sea riskerar att falla.

Eliza och hennes monster blandar prosa med chattutdrag, sms och smakprov ur själva serien Monstrous Sea. Huruvida sistnämnda tillför något till boken låter jag vara osagt då jag inte kände lika stort intresse för dessa utdrag och i slutet till och med hoppade över dessa. Men originellt är det åtminstone. Det jag fastnar för och som får mig att läsa vidare är istället relationen mellan Eliza och Wallace. Konflikten ligger nämligen i att Wallace avslöjar sin innersta hemlighet för Eliza medan Eliza inte riktigt vet hur hon själv ska göra med sin hemlighet. Trots allt hon känner för Wallace och trots allt hon har att förlora.

Tack till Modernista för rec.exet.

Dödvatten

Länk till adlibris och bokus

Dödvatten är ett fenomen som kan uppstå när stora vågor bildar undervattensströmmar och hindrar båtar eller fartyg från att ta sig fram. Båten fastnar, så att säga, och blir stillastående och går inte längre att manövrera. Hamnar man i dödvatten förlorar man också kontrollen över sin båt. Detta fenomen har fått ge namn åt Lena Ollmarks bok som är en kuslig historia om sorgearbete, skuld och saknad.

Vera och Max träffas på ett behandlingshem. Vera har ett förflutet av självskadebeteende men främsta anledningen till att hon befinner sig på hemmet är för att hon bevittnade sin egen mammas död. Max lider också av ett trauma och en svår förlust efter att hennes tvillingsyster Julia försvann förra sommaren. Vera och Max kommer från totalt olika förhållanden och är i mångt och mycket varandras motsatser. Trots detta finner de varandra och blir varandras stöttning i sorgearbetet och med att komma vidare i sina liv.

Max erbjuder Vera att komma och bo med henne och hennes familj i deras stora hus i skärgården under sommaren, något som glädjer Vera mycket. Hon känner sig välkommen i Max familj och sommaren ser ut att bli fantastisk, en början på en nystart för Vera. Men bakom idyllen döljer sig minnet av Max förlorade syster. Eller är det bara minnet av henne? Föremål flyttar eller byter plats, Julias ägodelar dyker plötsligt upp i Veras rum. Vera börjar alltmer tro att Julia finns kvar i huset och att hon försöker kommunicera med henne. Men Julias familj börjar istället tro att Vera blivit besatt av den döda systern. Den idylliska sommaren övergår snart i obehag och förvirring.

Jag sträckläste Dödvatten! Porträtten av både Vera och Max känns väldigt trovärdiga och man våndas med Vera. Händer det hon är med om på riktigt eller inbillar hon sig bara? Dödvatten är en väldigt spännande bok, om än med ett lite väl hastigt och framför allt dramatiskt slut.

Fangirl

Finns bl.a. på adlibris eller bokus

Tvillingarna Cath och Wren ska börja college. De ska flytta hemifrån. Flytta till en ny stad. Flytta dit ingen känner dem sen innan. Det har alltid varit Cath och Wren. Man får den ena på köpet med den andra, liksom. Men nu när college börjar upplever Cath det största sveket när Wren inte vill dela korridorrum med sin syster. Wren, som är den utåtriktade av de två, vill lära känna nytt folk, bli självständig medan Cath är nöjd med att bara sitta hemma och skriva fanfiction.

Tillsammans skapade systrarna en gång en fanfiction på Simon Snow, som är en uppenbar pastisch på Harry Potter, men numera är det bara Cath som skriver om Simon och hon har en enorm läsekrets på nätet. Hennes mål är att skriva färdigt sin fanfic innan sista boken om Simon Snow släpps. Det är ingen underdrift att påstå att Cath mer eller mindre lever för Simon Snow och fanfiction.

Men det är inte alla som förstår sig på det här med fanfiction. Caths lärare i kreativt skrivande anser att fanfiction kan likställas med plagiat, Caths rumskompis Reagan anser att fanfic är för barn och Wrens nya kompis ser mer eller mindre ner på Cath på grund av Simon Snow. Den enda som Cath får stöd av är Reagans före detta pojkvän Levi, som mer eller mindre också bor i deras korridorrum och som älskar att lyssna på när Cath har högläsning ur sin fanfic.

I och med college och i och med att systrarna så tydligt vill olika saker kommer de längre och längre ifrån varandra. Inte ens kriserna hemmavid, oron för att deras pappa inte kan ta hand om sig själv, tycks kunna ena dem och när Wren tar upp kontakten med deras mamma som lämnade dem när de var små är splittringen mellan systrarna total. Cath känner sig ensam och övergiven och är till och med beredd att hoppa av och flytta hem för att slippa känna så som hon gör.

Rainbow Rowell har, precis som i sin förra bok, Eleanor och Park, skapat fantastiska levande och komplexa karaktärer. Jag gillar hur bilden av Caths och Wrens familjehistora klarnar efterhand. Där finns en mamma som lämnade familjen när tvillingarna bara var åtta år och en pappa som till en början bara verkar något excentrisk, men som man efterhand inser är manodepressiv och som klarat sig från djupare maniska perioder tack vare att hans döttrarna funnits hos honom och hållit ett öga på honom.

Fangirl är inte, som man vid första anblicken kan tro, en lättsmält roman, här finns ett stort djup. Men, precis som med Eleanor och Park blir jag inte helt till mig som så många andra verkar bli av Rowells romaner. Jag gillar till exempel inte kärlekshistorian i boken. (Levi tycker inte bara om Cath för att hon högläser för honom) Det är lite för sockersött och oskyldigt, lite för tillrättalagt för att passa en amerikansk läsekrets (trots gayfanfictionen!) och Cath är lite för reko i vissa avseenden. Sen tycker jag boken innehåller alldeles för många ord. Mellan varje kapitel är utdrag ur antingen den påhittade boken om Simon Snow eller Caths faniction insprängt. Visst, det är snyggt gjort, men jag fastnar inte för fanfictionen och till slut hoppar jag till och med över dessa bitar eftersom de inte intresserar mig. Fangirl får därför inte mer än ett nja i betyg från mig.

Som stjärnor i natten

Finns t.ex. hos adlibris och bokus

"Är det här en bra dag att dö på?" Det är vad Theodore Finch frågar sig när han står på det smala utsprånget till skolans klocktorn sex våningar upp. Det är inte första gången Finch, också känd som skolans freak, balanserar på kanten uppe i tornet. Det är inte heller första gången han funderar på att dö. Men när han står där upptäcker han att han inte är ensam. Bara nån meter ifrån honom står en skräckslagen tjej och Finch inser att hon är uppe i tornet i samma ärende som han själv. Finch känner igen tjejen som Violet Markey, en av skolans populärare tjejer. Finch hjälper Violet att backa, men nerifrån marken, där nu en mindre skara elever har samlats ser det ut som att det är Violet som hjälper Finch och ryktet om att Violet är skolans hjälte börjar spridas.

Violet har ända sedan hennes storasyster omkom i en bilolycka, en bilolycka som Violet själv överlevde, slutit sig inom sig själv. Allt som tidigare betydde något, som tidigare skänkte glädje är nedpackat och undanskuffat under sängen. Violet har helt enkelt tryckt på pausknappen och satt livet på vänt. Hon väntar på att känna sig redo igen.

Men Finch tänker inte låta sig vänta. Han har redan fallit för Violet och med en envishet och framfusighet utan dess like och med förevändningen att de måste genomföra ett skolprojekt tillsammans börjar Finch sakta men säkert bryta sig igenom Violets skal. Och Violet låter honom komma in. Hon trycker på play igen. Medan Finchs eget liv istället börjar gå i slow motion.

Som stjärnor i natten är Jennifer Nivens hyllade ungdomsromandebut. Det är en finstämd och vacker berättelse som omväxlande är skriven ur Violets respektive Finchs perspektiv. Jag var rätt säker på att jag skulle tycka om Som stjärnor i natten och jag var beredd på känslostormar. Några tårar fällde jag dock aldrig. Istället blev jag bara förbannad. Det är tidigt uppenbart att Finch är manodepressiv eller bipolär. Nu råkar det tyvärr vara så att Finch kommer från en trasig och splittrad familj och alla runt omkring honom uppträder med en valhänthet som inte borde få ursäktas. Det funkar inte att förklara sin sons eller sin brors beteende med ett "han brukar göra så" när det är så tydligt att han inte mår bra. Och varför kan inte hans kurator göra mer? Men jag blir också så fruktansvärt arg på Finch som inser att han kommer att såra Violet förr eller senare. Violet som äntligen börjat leva igen.

Jag tycker att det är jättebra att Niven skriver om psykisk ohälsa, speciellt eftersom det är väldigt vanligt och speciellt som många inte vet hur man ska hantera det. Som stjärnor i natten är också en stark berättelse om sorgearbete och läser man Nivens efterord förstår man också varför hon lyckats så väl med att förmedla Finchs och Violets karaktärer.

Berövad

att köpa på adlibris eller bokus

När Angie är tretton år försvinner hon från ett scoutläger. Tre år senare kommer hon tillbaka hem. I hennes sinnesvärld är hon fortfarande tretton år gammal och minns absolut ingenting från de tre år som passerat. Det sista hon kommer ihåg är hur hon skulle gå ut från tältet mitt i natten för att kissa, därefter är allt ett enda stort svart hål. Men skavsår och ärr kring hand- och fotleder vittnar om att Angie varit utsatt för övergrepp. Men vad för slags övergrepp? Och var har hon varit? Och med vem?

Medan polis och psykolog gör sitt bästa för att kartlägga vad Angie varit med om försöker Angie själv att anpassa sig till en vardag och ett liv där hon förlorat nästan tusen dagar. Men självklart är det inte enkelt. Inte när det framgår att Angies egna föräldrar gett upp hoppet om att återse sin dotter. Och inte heller när kompisar bär på tre års erfarenheter medan hon själv befinner sig på samma plats som sist de sågs. Och absolut inte som Angie fortsätter att tappa tid och nya minnesluckor måste fyllas med innehåll.

Berövad börjar spännande, men ju längre in i berättelsen man kommer desto mer förutsägbart blir det. Liz Coley blir nästan övertydlig när hon försöker få läsaren att själv finurla ut vad som hänt. Jag tycker inte heller att berättelsen känns helt igenom trovärdig. Den psykologiska diagnosen kan jag så klart verkligen inte uttala mig om, men både läkarundersökningen och polisens arbete känns osannolikt amatörmässigt utförda. Nog gör man väl ett mer noggrant arbete än vad som beskrivs i Berövad? Och det känns inte heller helt rimligt att Angie direkt börjar skolan igen, som om ingenting har hänt, och med ambitionen att försöka läsa in klasser för att kunna gå med sina jämnåriga kamrater igen - samtidigt som utredningar om hennes minnesluckor och behandlingar under hypnos pågår för fullt. Jag köper det helt enkelt inte.

Men! Jag tycker att det är himla bra att Coley skrivit en roman som tar upp hur människan kan reagera på trauman trots att den diagnos som Angie får, dissociativ identitetsstörning eller personlighetsklyvning, är kontroversiell, något Coley dessutom anmärker i ett slutord. Hur och att Angies sjukdomsbild beskrivs - Det är intressant!

Sones första

finns bl.a. hos adlibris eller bokus

Hur kommer det sig att Sonya Sones debutbok, Stop pretending - what happened when my big sister went crazy, inte finns översatt till svenska?? Otroligt!


I Stop pretending berättar trettonåriga Cookie om hur hennes syster helt utan förvarning får ett mentalt sammanbrott och läggs in på psyket och hur hon själv därefter kämpar för att själv inte bli galen. Vågar hon berätta för sina kompisar? Vad ska de säga? Tänk om det är hennes fel att storasyster blivit sjuk? När ska mamma och pappa sluta bråka? Om Cookie säger att hon har mycket att göra i skolan, måste hon då följa med på besöksdagen? Och hur ska hon reagera när storasyster är en helt annan person än den storasyster Cookie känner? Tänk om allt bara kunde vara en riktigt hemsk mardröm! Och tänk om det i själva verket är Cookie själv som är sjuk, bara det att hon blivit så galen att hon inte inser det själv!?

Stop pretending får det att knyta sig i magen när man läser, det är berörande och finstämt, intimt och inte minst personligt. Alltihop rytmiskt och vackert skrivet på prosapoesi (älskar det!), som ju kännetecknar Sones böcker. Sones har plockat mycket från sin egna barndom, hämtat inspiration från dagböckerna hon skrev i när HENNES syster fick en psykos och tvingades tillbringa flera månader på sjukhus. När Sones gick en poesikurs uppmanade läraren henne att skriva om sina upplevelser, inte minst för att det hon skrev skulle kunna vara till hjälp och tröst för andra som gått igenom samma sak. Blott det är en anledning till att boken borde finnas på svenska. Att den dessutom är strålande är ett ytterligare, och kanske tyngre vägande, skäl.

Hallå BonnierCarlsen! Dags att översätta kanske?