Hjärnsmälta

länk till adlibris och bokus

Leo, som vi lärde känna i Hjärnpunka, har nu börjat sjuan och det är inte bara högstadiet som drabbat honom med full kraft, även puberteten med finnar, hårväxt och annan kroppsförvandling har slagit till! Trots denna brutala kroppsombyggnad har Leo blivit tillsammans med Lolo och han ska till och med följa med hennes familj till Sardinien på höstlovet. Sen flera veckor tillbaka har han och Lolo planerat allt de ska göra, vad de behöver ha med sig för en lyckad semester och börjat spara ihop till en gemensam resekassa.

Efter en högst pinsam incident på HM som filmas av Ozzy, en kille i åttan på Leos skola, blir Leo offer för utpressning. För att inte filmen ska läggas ut på nätet och spridas till alla på hela skolan tvingar nämligen  Ozzy och hans gäng Leo att utföra diverse uppdrag och "tjänster". Leo som inser vad spridandet av mobilfilmen skulle kunna ha för katastrofal inverkan på resten av hans högstadietid ser det som sin enda räddning att ställa upp på det Ozzy kräver. Och för varje ny grej Leo tvingas ställa upp på trasslar han in sig själv desto mer i trubbel och lögner.

Hur långt ska det behöva gå innan Ozzy deletar filmen? Och hur många ursäkter och lögner klarar Leos och Lolos förhållande? Staffan Cederborgs Hjärnsmälta är precis som Hjärnsläpp en väldigt fnissig bok, men bakom det pinsamma och fnissiga finns ett allvar med den utstuderade mobbing som utpressningshistorian trots allt är. Leo må vara naiv och den där hjärnpunkan från mellanstadiet tycks inte ha lärt honom någonting, möjligen skulle man kunna säga att Leo är otursförföjd eller att allt går att skylla på puberteten, men situationen Leo hamnar i känns likväl högst trovärdig. Jag ser lite likheter mellan Leo och Åsa Asptjärns karaktär Emmanuel Kent där huvudpersonens osäkerhet ställer till det. Och precis som Asptjärns böcker om Emmanuel är både Hjärnpunka och Hjärnsmälta roliga böcker med smart humor och mycket eftertanke.

Tack till Opal förlag för recensionsexet!

Brännmärkt

Länk till adlibris och bokus

Människorna i Imperiet är starkt styrda av det klassamhälle som råder. Ett strikt rangsystem, vars tillhörighet man föds in i avgör helt människors livslott. Adeline Theta tillhör åttonde rangen på den tiogradiga skalan, ganska långt ned alltså och hennes folk kallas inte sällan för kackerlackor av de som befinner sig högre upp i hierarkin. Trots att Adelines familj har en liten köttbutik är det sällan hon och hennes systrar kan äta sig mätta. Hur deras alkoholiserade pappa får tag på spriten är för Adeline en gåta, alkoholiserad har han varit sen Adelines mamma omkom i en brand och sen dess är det Adelines storasyster som tagit ansvar för familjen och butiken. Det enda Adeline har kvar efter sin mamma är en amulett som hon bär kring sin hals. Halsbandet är hennes käraste ägodel men att smycket även har en symbolisk betydelse, en farlig sådan, är något som Adeline först efter att ha överlevt en olycka nu blir varse.

I olyckan blir Adeline förväxlad med dottern till zonens mäktigaste familj, Amabelle Alfa, och för att skydda sig själv känner Adeline sig tvingad att spela rollen som Amabelle. Därmed uppenbarar sig Imperiets smutsiga hemligheter för henne och Adeline tvingas spela sina kort väl för att skydda de som tillhör de lägre rangen, men framför allt för att skydda sin egen familj.

Lizette Edfeldts Brännmärkt, första delen i Imperiet, utspelar sig i en diffus framtid - det talas om tidigare generationers påverkan på miljö och klimat, virus och krig men i övrigt nämns inte så mycket om anledningen till klassystemet eller vad zonindelningen som Imperiet består av ska vara bra för annat än i svepande drag. Det är synd, för ofta är författarens världsbygge och dennes tankar kring hur världen blivit det jag upplever som mest intressant och spännande i en dystopi.

Brännmärkt är knappast någon originell historia. Intrigen känns igen från flertalet andra ungdomsdystopier. Lite upprepande och tjatigt i jargongen mellan Adeline och Davian och möjligen att händelseförloppet hade kunnat skyndas på en aning, men annars bjuder Brännmärkt på en trevlig och en helt klart spännande lässtund. Jag uppskattar de normbrytande inslagen som att män har kjol som finkläder och att huvudpersonen bejakar sin sexualitet. Det är uppfriskande!

Stort tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Ett veck i tiden

Länk till adlibris och bokus

Jag lästeMadeleine L'Engles A wrinkle in time för ett par år sedan och jag var inte speciellt begeistrad. Bara ett litet tag efter att jag läst boken fick jag ett recex av boken på svenska, och jag var ju så där sugen på att läsa om boken då. Därför har Ett veck i tiden legat och samlat damm i högen med olästa böcker fram till nu då jag fick en ingivelse. 

Tyvärr har min uppfattning om boken inte ändrats ett skvatt. Det är nog så att vissa böcker ska läsas i en speciell ålder eller så är jag helt enkelt inte rätt person att uppskatta Ett veck i tiden. Jag stör mig fortfarande på hur oerhört sentimental berättelsen är, hur lillgamla barnen är (okej att L'Engle skrev boken 1962, men ändå!) och det kristna budskapet får mig tyvärr att himla med ögonen både en och två gånger. 

Ett veck i tiden är dock en av många älskad barnboksklassiker och det var säkert en av anledningarna till att Disney satsade på en filmatisering som kunde ses på biograferna i våras. Dock, vad jag kunnat läsa mig till, så tycks filmrecensenterna långt i från begeistrade, och betygen har varit minst sagt ljumma. Ungefär som min inställning till boken varit och förblir. 

Tack ändå till Modernista för recensionsexet!

Warcross

Länk till adlibris och bokus

Marie Lus Legend-trilogi är en serie jag brukar tala mig varm om och det är ingen hemlighet att det är en riktig favorit hos mig. Alltså blev jag förtjust när ett recensionsex av Lus nya roman, Warcross, damp ner i brevlådan för ett tag sen. (Stort tack till Modernista för recensionsexet!)

Artonåriga Emika Chen befinner sig på gränsen till utblottning. Hennes hyresvärd hotar med vräkning och den här gången kommer det inte att hjälpa att sälja av de få sista ägodelar och minnessaker Emika har kvar efter sin far. De få slantar hon får ihop som hacker och prisjägare räcker inte på långa vägar att betala av de skulder hon nu dragit på sig. Som ett sista desperat försök att få ihop pengar bestämmer sig Emika därför för att försöka hacka sig in på öppningsspelet av det internationella Warcross-mästerskapet, världens största spelturnering med miljarder följare för att försöka sno spelobjekt som hon sen kan sälja.

Emika som är en skicklig hackare har inga svårigheter att ta sig in i spelet, men ett misstag gör att hennes hackning plötsligt blir synlig för hela världen. Mitt under pågående spel kan plötsligt alla se vad Emika håller på med. Emika kastar sig ur spelet, men Warcross skapare, Hideo Tanaka, spårar enkelt upp Emika. Emika som förväntar sig, straff, böter och rungande utskällningar - minst, blir högst förvånad när Tanaka istället erbjuder att anlita henne som insiderspion i mästerskapet för att spåra och hitta en annan hacker som försöker sabotera hela turneringen. Det är så klart ett erbjudande som det inte går att tacka nej till och med ens befinner sig Emika i Tokyo och kastas in i mästerskapet som ett av de tävlande lagens jokrar. För Emikas del är det här en dröm som går i uppfyllelse, men uppdraget som spion hinner snart ifatt henne när hon gör upptäckter som inte bara sätter turneringens vara på spel, utan även riskerar att krossa hela Hideo Tanakas spelimperium och inte minst döda honom. 

Vill man läsa en bok med mycket action så är Warcross rätt bok att läsa! Det är fartfyllt och späckat med spännande spelpartier, gamers torde också finna nöje i dessa partier. Det är sci fi fast ändå inte, för vi befinner oss i nutid eller möjligen en väldigt snar framtid, mycket av tekniken går nämligen att känna igen, om än något förfinad. Lu visar prov på sin förmåga till världsbygge även i Warcross, en skicklighet som är en av anledningarna till att jag gillar Legend så mycket. I Warcross är det så klart spelvärlden som imponerar och VR-tekniken som är det kittlande inslaget.

Men tyvärr finns här även delar som är riktigt klyschiga. Jag minns inte om Legend var lika klyschig, det är möjligt att den hade inslag av det, framför allt i de stycken som gäller relationen mellan Day och June, men då svalde jag det med hull och hår. Nu gör jag det inte lika lätt. Jag är alltså en aningens besviken över att inte bli helt begeistrad i Warcross, samtidigt som det som sagt är otroligt spännande emellanåt.