| Länk till adlibris och bokus |
Jonna har åkt i förväg och i väntan på att Emil ska komma väljer hon att på egen hand gå in i gruvan. Delar av gruvan är vattenfyllda och vassa föremål sticker upp på marken, vilket gör att Jonna låter sin hund Bonnie vänta utanför. Inne i gruvgången möts hon av en stank som av förruttnelse som är så slående att Jonna först tror hon ska svimma, men hon värjer sig och hinner fota lite innan Bonnies panikslagna skällande vid gruvöppningen tvingar Jonna att vända om. Det Jonna inte vet är att genom att träda in i gruvan så har hon väckt något uråldrigt och ondskefullt och snart hör Jonna ett nynnande som lockar och kallar på henne, ett nynnande som sakta men säkert allt mer fyller hennes sinnen och väcker ett begär att återvända in i gruvan.
Sången från berget har ett alldeles underbart bokomslag som inte på minsta vis korrelerar med bokens handling eller innehåll som istället är fylld av smuts, förruttnelse och krälande maskar. Elina Kangas lyckas verkligen med att skriva fram känslor av äckel, avsmak och förfäran. Det är stundom så obehagligt att läsa att jag sitter och vrider mig, men samtidigt är det så spännande att det inte heller går att sluta läsa. Kvalitetsmässigt hade berättelsen dock vunnit på ytterligare en genomarbetning för att i synnerhet detaljerna kring Jonnas diabetes ska kännas trovärdiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar