Utpost

Finns både hos adlibris och bokus

Ann Aguirres Utpost tar vid där första delen, Enklav, slutade. Spadertvå, hennes partner Tålig, Stalker och Tegan har hittat en fristad i staden Räddning. Invånarna i Räddning lever i trygghet skyddade från Missfostren tack vare höga murar. Men trots att Räddning är en säker plats att vara på känner sig Spadertvå allt annat än fri. Under jorden var hon jägarinna och betraktades som vuxen trots sina blott femton år, men här i staden sätts hon i skola, tvingas bära opraktiska kläder som kjol och måste tänka på hur hon uppträder. Vapen bär man absolut inte som tjej. Att slåss är det enda Spadertvå verkligen kan och här och nu känner hon att hon inte passar in. Dessutom verkar det som att Tålig inte längre vill prata med henne och det känns mer än Spadertvå hade väntat att det skulle göra.

Men så får Spadertvå chansen att visa vad hon går för. Det behövs vaktpatruller som skyddar odlarna från Missfostren när de jobbar på fälten utanför murarna. Vanligtvis är patrulleringen ett rent rutinuppdrag, men Missfostren har dels blivit fler och dels har de blivit smartare. De spanar, avvaktar och planerar sina attacker. Invånarna i Räddning står helt valhänta inför Missfostrens anfall. De enda med riktig erfarenhet att stoppa Missfostren är Spadertvå och Tålig. Men Missfostren är många, kanske till och med för många för att kunna stoppas?

Aguirre litar på att man kommer ihåg allt som hände i Enklav och för min del tog det ett litet tag innan jag kom in i del två. Dels på grund av att jag inte helt mindes vem som var vem och dels för att jag helt enkelt glömt vissa händelser, vissa bitar föll på plats först väldigt långt in i andra boken, men hur som helst så är även denna del spännande. Och detta säger jag trots att Utpost är en typisk mellandel, ni vet boken som måste komma innan den stora upplösningen, den som satsar på att fördjupa karaktärerna och som i bästa fall förklarar lite mer av varför världen ser ut som den gör. Här får vi nu till exempel äntligen veta att hela världen för några generationer sen drabbades av förödande krig i vilka biologiska vapen användes och som därmed slog ut stora delar av världens befolkning. De biologiska vapnen är också orsaken till människornas största hot, nämligen de zombieliknande Missfostren.

Det jag tyckte var mest intressant i Utpost är beskrivningen av hur tillvaron för människorna i Räddning är och hur de nya medborgarna med Spadertvå och co tas emot. Jag kunde inte låta bli att dra paralleller till hur det ser ut i vårt samhälle idag med många nyanlända och hur svårt det måste vara att bli en del av ett samhälle när man saknar kunskap om seder, bruk och sociala koder. Detta tydliggörs väl av Aguirre med Spadertvås svårigheter att passa in. Jag gillar också Aguirres (ganska så snälla) kritik av religiositet och hur hon visar på riskerna med att rädda eller okunniga människor riskerar att utvecklas åt det fundamentalistiska hållet.

Här finns alltså intressanta kopplingar och tankar att göra trots att mycket i den övergripande handlingen ändå är rätt så förutsägbar (och jag måste passa på att klaga på de lite väl typiska triangelkärleksdramat, hur många gånger har vi inte redan stött på det upplägget i dystopiernas värld?). Och förutsägbarheten till trots så ser jag faktiskt fram emot upplösningen i del tre, Hord, som tyvärr inte väntas släppas förrän nästa år.

Tack till Modernista för rec.exet!