Uppstigandet

Uppstigandet är första delen i The Dove Chronicles som är Karen Baos debutroman och som hon började skriva redan som sjuttonåring. Det är imponerande. Och nog kan Bao komma att imponera i framtiden. Det här blev jag dessvärre inte helt så tagen av. För det första påminner Baos samhälle Divergent alldeles för mycket med folket som är indelat i olika klasser eller skikt och en utbildningsfas med ett rankingsystem - det gäller att placera sig i topp - annars är du ingenting. Och huvudpersonen, Phaet, är precis som Tris i Divergent en underdog som har allt att vinna eller förlora. Det känns liksom som att man kan den här berättelsen nu och det behövs tillföras något mer originellt till berättelsen än att förlägga den på månen för att det ska bli intressant.

I korta drag så är detta plotten: femtonåriga Phaet är uppvuxen i kolonin på månen. Efter sin pappas död har Phaet blivit inåtvänd och tyst och låter hellre bästa kompisen, tillika pojkvännen, Umbriel föra hennes talan. De båda jobbar sida vid sida i växthuset och Phaet är nöjd med sin framtid som växtförädlare. Men när hennes mamma, som är journalist, plötsligt anhålls för illojalitet mot staten ser sig Phaet tvingad att göra allt hon kan för att både rädda sin mor och rädda sina småsyskon från att hamna på härbärget och evig fattigdom. Hon ansöker därför om att gå med i milisen som skyddar månbaserna mot de fientliga jordborna. Kan hon bli en av topprekryterna så kommer hon att få en ersättning som kommer att kunna frige mamman och säkra både hennes och syskonens framtid.

Blir någon överraskad om jag säger att Phaet lyckas över förväntan under den hårda och brutala utbildningen inom militären? Och att hon också finner en ny själsfrände i en av de andra topprekryterna. Eller att hon efter genomförd utbildning börjar inse att den regim hon följt och nu tjänar bär på hemligheter som de undanhåller folket.

Jag erkänner utan omsvep att jag skummade rätt mycket. Inte bara för den ganska förutsägbara historians skull, utan också på grund av Baos många vetenskapliga termer och uttryck. Är man naturvetare så kanske man uppskattar detta, men jag gillade det inte. Mitt intresse fångas i och för sig alldeles vid slutet när en plötslig vändning kommer som gör allt mycket spännande. Men denna vändning sker först cirka tjugo sidor från slutet, vilket så klart är alldeles för sent.

Tack till Modernista för rec-exet!