Maja & döden

Finns att köpa hos bokus eller adlibris

När jag första gången läste baksidestexten till Maja & döden tyckte jag att det lät ungefär som en Förr eller senare exploderar jag  - fast i svensk miljö. För på dessa drygt 300 sidor samsas, precis som i John Greens bok, humorn och kärleken med döden. Därför började jag också läsa Ann-Marie Ljungbergs bok med förväntningar om diverse känslomässiga utlopp. Men den stora skillnaden mellan Maja & döden och John Greens bok är att detta är skrivet helt och hållet utan sentimentalitet och inte en enda tår fälldes. Den här historien är mycket mer verklighetsförankrat. Det är svartare, inte alls så gulligt och mycket mer äkta.

Maja är tretton år och är sjuk i leukemi. Medan hennes kompisar fortsätter gå i sjuan, göra läxor och prov, följa tv-serier, träffa kompisar och ha ett vanligt tonårsliv så ligger Maja inlagd på Östra sjukhuset i Göteborg äter äcklig sjukhusmat, fördriver dagarna med att kolla på tv, får lära sig sjukhusord som trombocyter och CVK och har förfärligt ont och urbota tråkigt om vartannat.

I sin dagbok berättar Maja om hur hon märkte att hon var sjuk, om sin mamma som är så ledsen hela tiden och som mest bråkar med mormor. Hon berättar om avlösaren Evalena som får etthundratolv kronor i timmen för att hålla Maja sällskap, om de andra barnen som ligger inlagda och om sina gamla kompisar som hon inte längre hör av. Och så skriver hon om Leonard som hon var kär i. Leonard som hon kanske fortfarande är kär i?

Ärligt talat tycker jag stundom att det blir lite väl långrandigt, men samtidigt så förstärker detta Majas upplevelse av sjukhustiden där livet liksom är satt på vänt och allt går så fruktansvärt långsamt. Ljungberg har en mycket träffsäker ton och är jättebra när det gäller att gestalta Majas känslor och tankar och jag gillar beskrivningen av Maja som dödssjuk men samtidigt väldigt trulig tonårstjej.

Efter nästan ett år på sjukhus blir Maja friskförklarad och kan återvända till skolan. Men då är ingenting längre som förr och Maja känner sig vilse, ensam och utanför. Ingen förstår heller vad hon varit med om - hur sjuk hon har varit eller vad det innebär att hela tiden leva med tankarna på Återfallsrisken.

Jag tycker delvis att Maja & döden är riktigt bra. Men bara delvis. Skildringen av Majas sjukhustid är jättebra och jag gillar verkligen den ärliga avromantiserade sjukhus- och sjukdomsbilden och Majas alla tankar om livet och döden. Men delen däremellan, när Maja är frisk, den kan jag inte riktigt med. Det är så himla mycket elände! Maja blir nämligen mobbad när hon kommer tillbaka - och det med råge. Hon får utstå både fysiska och psykiska övergrepp och som välmenande dotter vill hon inte berätta för sin mamma hur det egentligen är i skolan eftersom mamma redan haft det så jobbigt medan Maja varit sjuk. Och dessutom oroar sig ju mamma också för det ekonomiska - de lever knaprare än knaprast och har knappt ens råd med kläder från Myrorna. Så för att inte mamma ska tro att Maja inte har några vänner betalar Maja några grannungar för att de ska komma på hennes fjortonårskalas. Och till råga på allt så blir mamman dessutom utförsäkrad så småningom. Det är för mycket tragik!

Men förutom hela detta eländesavsnitt mitt i boken, så läste jag Maja & döden med behållning. Ljungberg ger en riktigt insiktsfull och uppriktig bild av hur det kan vara att leva med cancer.