Jipp, jipp!

Gun-Britt Sundströms Oppositionspartiet gavs ut första gången 1967 och hösten 2010 gav X-publishing ut boken på nytt. Jag gillar verkligen Gun-Britt Sundströms sätt att skriva på! Det är livfullt, roligt och underfundigt. Men vad gäller handlingen, själva berättelsen, så kan jag nu ett par veckor efter att ha läst ut Oppositionspartiet, inte riktigt komma ihåg så mycket. Mer än att jag gillade språket.

Oppositionspartiet handlar om ett gäng vänner och deras gymnasietid. I centrum står Saga Sandler och hon berättar om hispiga lärare och lärarinnor, typer (killar) och jippande potatisbakelseätande väninnor. Saga har aldrig haft några större svårigheter i skolan och hon har aldrig behövt anstränga sig för att få höga betyg. Men definierar detta henne som person? Saga känner att hon måste jobba för att finna sin egen plats bland de olika grupper som hennes kompisgäng delat in skolans elever i, och viktigast är att undvika att hamna i den Grå massan. Temat att finna sig själv medan man som bäst håller på att bli vuxen är något som går igen i många ungdomsböcker och problematiken känns igen även om själva handlingen är förlagd till slutet av 1960-talet.

X-publishing har fixat ett riktigt snyggt omslag till nyutgivningen men frågan är om Oppostionspartiet som bok går hem hos dagens ungdomar? Kompisgänget kommunicerar med sitt eget interna språk, och det kan vara riktigt klurigt att hänga med i 60-tals-slangen. Förklaringar till olika vardagliga fenomen och annat som ansågs vara allmän kännedom på 60-talet ges i nyutgåvan, och dessa känns som ett måste för att ungdomar (inklusive jag själv) ska kunna förstå allt och ibland även kunna sätta olika avsnitt i ett sammanhang. Även om dagens läsare kan känna igen sig i mycket, så tror jag ändå snarare att detta är en bok för 40-50-talisten som vill väcka liv i gamla slumrande minnen kring skoltiden.