Syskonen Malin och Bosse har lagt märke till hur deras mormor börjat smita ut om nätterna. En natt bestämmer de sig för att följa efter och hamnar då på kyrkogården. Mormoderns syster ska till att begravas och man har gjort i ordning familjegraven inför detta. Men det är inte därför Malins och Bosses mormor gråter och är förtvivlad. På en gravsten står namnet på en pojke, Lukas, enligt datumen på graven kan han inte ha blivit äldre än tretton år. Mormodern pratar hysteriskt om sin lille pojke och vill öppna kistan som går att skönja längst ned i den grop som grävts för den stundande begravningen. Trots att det är oerhört läskigt så går Bosse och Malin med på att öppna kistan för att lugna mormodern. Men kistan innehåller inget skelett, ingen kropp. Inget annat än tegelstenar.
Malin och Bosse förstår ingenting men bestämmer sig för att hjälpa sin mormor genom att ta reda på vad som hänt med pojken som skulle ha legat i graven. En väl dold familjehemlighet kommer fram i ljuset, men det är bara början. Det finns uppgifter om pojken, fruktansvärda uppgifter, som några personer fortfarande vill hålla dolda.
Pojken i graven utspelar sig under 1960-talet, men pojken Lukas historia utspelar sig ännu tidigare, på 1930- talet. Detta är en berättelse om dåtidens människosyn och hur man behandlade bland annat personer med funktionsnedsättningar. Tyvärr är det ingen munter läsning, men Lagerqvist ambition att berätta om dåtidens missförhållande är angelägen och berättelsen engagerar på så vis att man vill veta mer om familjehemligheten samtidigt som den berör mig djupt när det torftiga livet med inslag av medicinska experiment på institutionen beskrivs.
En rolig detalj för de som läst andra av Camilla Lagerqvists böcker är dock återseendet av cirkus Gelotti som dyker upp i flera av hennes historiska romaner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar