Stickan

Det är mycket Tim Burton över Guy Bass Stickan. Här finns en sorgsen liten figur, den galnaste galna professorn och en skräckinjagande miljö i ett mörkt, stort kråkslott med ruskiga (dock inte så farliga) varelser. Men humorn i Stickan gör Guy Bass mörka lilla bok till en alldeles underbart charmig mysrysare.

I ett gammalt, ruskigt slott på berget ovanför Bökehåla lever den galnaste av alla galna professorer. Professorn ägnar dagar och nätter åt att skapa förfärliga skapelser; monster med nästan-liv. Varje ny skapelse är hans bästa någonsin, men så fort han är färdig med ett nytt nästan-liv, sätter han igång med nästa monster och har snabbt glömt bort sin senaste mest fantastiska skapelse.

Professorns första skapelse någonsin, Stickan, som också en gång var professorns bästa vän, är för länge sedan bortglömd. Men Stickan lever som en skugga i slottet och övervakar noga professorns arbete för att, vid behov, bota den senaste skapelsen från farligheter såsom människoätstörningar eller varulvsförbannelser. Stickan är nämligen livrädd för att professorns skapelser ska orsaka kravaller i Bökehåla och skrämma upp människorna så till den grad att en ilsken folkhop skulle riskera att storma slottet och ta den galna professorn ifrån Stickan.



Hittills har Stickan, med bravur, klarat sitt arbete med att hålla nyfikna eller upprörda människor borta från slottet. Men en dag kommer en kringresande freakshow till Bökehåla och när direktören, Fulbert Freakfinnare, får höra om slottet och vad som möjligen kan gömma sig innanför dess väggar, vädrar han succé! Ett slott fullt av monster och äckliga varelser är precis vad han behöver för att skaka liv i sin rätt så mediokra freakshow.



En av ramsorna i boken



Stickan är väldigt snabbläst, inte blott för den luftiga texten, utan också för att man så gärna vill fortsätta läsa

denna humoristiskt skrivna berättelse. Boken har en snygg layout med svartvita illustrationer och varje kapitel inleds med en ramsa eller liknande. Tydligen så har Guy Bass skrivit fler böcker som handlar om Stickan, men detta är den första som översatts till svenska. Jag ser gärna att fler av titlarna översätts och ges ut här!

Berättelser från Engelsfors

Berättelser från Engelsfors är ett seriealbum som riktar sig till fans av Cirkeln och Eld, del ett och två i Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgrens Engelsforstrilogi. Jag hade fått för mig att man skulle få ta del av fler hemligheter kring De utvalda, men man får varken reda på så många hemligheter eller detaljer, som jag trott att man skulle få. Istället får man i nio berättelser, som utspelar sig under tiden före Cirkeln och efter Eld, nedslag i de olika karaktärernas liv.

Illustrationerna är snygga och det är också väldigt snyggt berättat. Mona Månstråle, som har en viss roll i Engelsforstrilogin, lägger tarotkort och fungerar som en slags berättare, som lotsar läsaren genom Berättelser från Engelsfors.

Här kan man lyssna på en podcast, där författarna och illustratörerna till Berättelsen från Engelsfors berättar om arbetet med boken.

Glimtar från en bokcirkelhelg

Helgens bokcirkelbok

Underbara sockerbullar från Vismarlöv

Jag är med i en förträfflig bokcirkel, bestående av ett gäng bibliotekarier, som alla pluggade tillsammans i Lund. Vid det här laget börjar det bli en trevlig tradition att åka iväg på bokcirkelhelg till Kollandsvik vid Immeln. Det har bjudits på skogspromenad med en gnutta vårsol, snack i allmänhet, jobbsnack, mycket boksnack (så klart). Och ännu mer mat och ätande samt en del vin. Mina batteriet är laddade till max nu!

Cirkelns samlade helgläsning

Iskristaller på Immeln

Lite vin och lite läsning.

Kerstins citronkladdkaka. Mums!

Frukost!

Såld

Det känns ovanligt, nästan lite exotiskt, att läsa en bok som utspelar sig i det moderna Kina, ett land, som inte helt hunnit växa i sin nya roll som ekonomisk jätte. Utvecklingen i städerna rusar fram med en växande medelklass, samtidigt som livet på landsbygden fortsätter att vara fattigt och påvert.

Lu Si-yan är bara nio år när hennes älskade pappa omkommer i en olycka. Hennes mamma blir sjuk av sorg och även om Si-yans farbror, Ba, kan hjälpa deras lilla familj med ekonomiska bidrag, är det inte tillräckligt för att klara av att försörja den lilla familjen, som också består av Si-yans sex år yngre lillebror, Li-hu. När Lu Si-yan är elva år, tar hennes farbror med sig sin brorsdotter till en marknad, där han säljer henne till högstbjudande. 

Lu Si-yan hamnar som hembiträde hos den förmögna familjen Chen inne i stan, där hon får passa upp på familjen och stå ut med fru Chens nycker och utbrott. Lu Si-yan är övertygad om att hennes mamma inte ville sälja sin dotter, utan att det bara varit farbror Bas idé från första början, eftersom han aldrig gillat Si-yan och varit mer angelägen om att ta hand om Si-yans lillebror, Li-hu. Li-hu kan ju trots allt föra vidare familjens namn.

En dag lyckas Si-yan rymma från familjen Chen och hon är fast besluten om att ta sig tillbaka till sin hemby. Men istället hamnar hon i skuld hos en fabrikör och tvingas arbeta hårda pass i en leksaksfabrik, där hon förstör sina händer och fingrar på att sy ögon på nallebjörnar, som rika barn i väst ska leka med. Lu Si-yan är nära att ge upp, men minnet av hennes fars kärlek och hans tro på dottern, tillsammans med uppmuntringarna från de andra tjejerna, som jobbar i fabriken, förmår henne att hålla modet uppe. Och trots den hopplösa situation hon befinner sig i, tänker Lu Si-yan inte ge upp hoppet om att få återse sin mor och bror!

Såld, av Sally Grindley, är en riktigt känslosam eländeshistoria, som griper tag, men som ändå lyckas med att inte överdriva Lu Si-yans olyckliga öde. Boken skulle kunna funka väl som underlag för att diskutera könsroller och kulturella skillnader eller globaliseringsfrågor och fair trade.

Påskekrim

Nu du, Bokdetektiven! Laura Trenters Fotoalbumet fick bli min påskekrim i år. Tyvärr tyckte jag inte att Fotoalbumet var fullt så spännande som jag hade föreställt mig och jag blev föga engagerad av vare sig berättelsen eller huvudpersonen Gilbert. Men jag gillar det finurliga upplägget där fotona samspelar med berättelsen och tillåter läsaren att själv försöka klura i mysteriet.

När Gilbert bara var fem år, dog plötsligt hans pappa under ett journalistiskt uppdrag. Gilberts mamma tog pappans bortgång väldigt hårt och städade undan allt som kunde påminna henne om honom.

Nu är Gilbert i tolv års-åldern, och de enda minnessaker han har av sin far är de deckare, som pappan skrev, och som Gilbert läst om och om igen. Gilbert har flera gånger letat uppe på vinden efter saker, som hans mamma kan ha städat undan och som kan ge honom någon mer minnesbild av fadern. Och en dag leder en mystisk katt honom till ett fotoalbum på vinden. Gilbert hoppas att albumet ska innehålla något foto på hans pappa, men istället är det fyllt med konstiga bilder på byggnader eller på personer vars ansikten är dolda eller skymda.

Av en slump lär Gilbert känna Greta, som tycks veta både det ena och det andra om både Gilbert och Gilberts pappa. Eller är det helt enkelt så att hon kan läsa Gilberts tankar? Med lite hjälp från Greta och från kompisen Linn, förstår Gilbert så småningom att fotona i albumet har en viktig historia att berätta, som dessutom, visar det sig, äntligen kan sätta punkt för det journalistiska uppdrag, som Gilberts pappa arbetade med vid sin död.

Det jag mest av allt saknar i Fotoalbumet är ett ordentligt driv i berättelsen. På det hela taget är tempot långsamt och den stora behållningen med boken är just de gåtfulla fotona, som skänker mystik till Gilberts sökande efter sin pappa och omständigheterna kring hans död. Men trots mystiken och pusslandet med de ledtrådar som fotona skänker, så är Fotoalbumet snarare en berättelse om en pojkes identitetssökande eller sökande efter sitt ursprung, än en renodlad deckare. Faktum är att själva mysteriet i sig engagerade mig väldigt lite eftersom jag inte kunde låta bli att vara arg på Gilberts mamma, som, hur mycket jag ändå förstår hennes sorg, under alla dessa år inte låtit sin son minnas eller lära känna sin far.

The Host

The Host hade biopremiär i veckan. Genom dina ögon, som Stephenie Meyers bok heter på svenska, har jag haft på min att-läsa-lista ett tag, och jag håller som bäst på att läsa den just nu. Recensionerna av filmen har fått, minst sagt, ljum kritik. Men efter att bara ha sett trailern, så blir i alla fall jag rätt så sugen på att ändå se filmen. När boken är utläst, så klart.

Utsikt från livets planet

Jag har läst Utsikt från livets planet av Tove Berggren, eller Lennart Lordis loggbok, och blivit totalcharmad! Jag har helt ärligt tyckt att den här boken sett rätt intetsägande ut (jag vet, jag vet. Inte döma boken efter omslaget...), men så läste jag på Carolina läser om boken, vilket gav mig den där sparken i baken att ändå låna hem boken och läsa den. Och det är jag nu väldigt glad för att jag gjorde.

Lennart Lordi bor på Vintergatan, som egentligen inte är något annat än en liten sketen grusväg, med sin lillebror Ernst, storasyster Inez, mamma, pappa, Herr Muffin och Spindelkvinnan. Av sin storasyster har Lordi snott en oanvänd dagbok som han själv tänker använda som dagbok, nej förlåt, loggbok, menar jag givetvis. I sin loggbok skriver Lordi om sig själv och sin vardag. Han berättar att han bor i ett skafferi och att han inte gillar att ha på sig strumpor. Att när mamma och pappa bråkar heter det att de diskuterar. Och Lordi berättar om marsvinet, Herr Muffin, som gillar popcorn och om Spindelkvinnan, som bor under en tröskel. Och om hur man i klassen får två nya elever, Maria White, som inte alls är vit utan svart, och F Sörensen, som är dansk. Och jag blir så avundsjuk på Lordi som verkar ha världens bästa fröken ever! Tänk bara att få var med om glasslåderace, liksom.

Problemet med denna bok är att det känns som en svår bok att bokprata om. Den är ju superkul, men hur förmedlar man det, när det inte finns någon speciell hook i handlingen, utan mest bara handlar om en helt vanlig killes vardagsliv i skolan, med syskon och med föräldrar? Till viss del kan man likna Lennart Lordis loggbok vid en svensk variant av Dagbok för alla mina fans, och det säljer ju definitivt!

Jag får samma glada känsla efter att ha läst Utsikt från livets planet, som jag får efter att ha läst en Semlan & Gordon-bok, som ju också är lika underhållande som klok. Jag är störtsugen på att läsa fortsättningen, Nödsignal från horisonten, som kom ut i dagarna. Tove Berggren (eller Lordi, menar jag ju) har ett väldigt eget språk. Det är korthuggna meningar och tvära kast, och inledningsvis störde jag mig lite på detta. Men bara efter ett par sidor kändes språket helt naturligt och väldigt äkta. Det är hur klart som helst att det är Lordi som skrivit boken. Vem är den där Tove Berggren, liksom?

Har man efter att ha läst Lennart Lordis loggbok, inte fått nog, så kan man surfa in på Lennart Lordis blogg och ta del av hans kloka tankar även där.

Sjalen

Sjalen av Kåre Bluitgen är en lättläst och kort historia om bästisarna Ida och Ayla, som hänger hos Ida efter skolan och håller på att fixa och testa olika frisyrer på varandra. Men när det är dags för Ayla att gå hem så kan hon inte hitta sin sjal. Och utan sjal kan hon inte visa sig utomhus eller för någon kille. Samtidigt som tjejerna vänder upp och ner på Idas rum för att hitta sjalen berättar Ayla varför det är så viktigt för henne att bära sjalen. Men trots att Idas mamma hjälper till att leta, så går sjalen inte att finna! Ayla blir mer och mer förtvivlad, men när Ida skojar om att hon kan ha en lampskärm på huvudet istället kan hon inte låta bli att skratta. Till slut är det Idas storebror som kommer på den perfekta lösningen på problemet.

Sjalen berättar på ett enkelt vis om kulturella skillnader i vårt samhälle, utan att på något vis vara dömande eller värderande. Bokens målgrupp är 9-12 år, men innehållsmässigt, och språkmässigt, tycker jag att Sjalen passar minst lika bra för lågstadiet.

Pixis bok

Pixis bok är den tredje fristående delen om monsterskolan Skogsbingelskolan av Mårten Melin. Pixi har tillsammans med sina föräldrar omkommit i en olycka och när boken börjar står mamma, pappa och Pixi vid ingången till Pärleporten - porten in till himmelsriket. Allt är fridfullt och vackert och Pixi känner sig lycklig. Men plötsligt rycks hon tillbaka. Mamma försvinner, pappa försvinner och himlen är borta.

När Pixi vaknar upp känner hon inte längre igen sig själv. Hon är gudomligt vacker och är stark som en oxe. Men all livsgnista har runnit ur Pixi och allt hon känner är mörker och tomhet. Det enda hon önskar är att få komma tillbaka till sina föräldrar. Pixis morbror, ser till så att hon hamnar på Skogsbingelskolan, skolan där barn med förmågor utöver det vanliga får lära sig hantera sina krafter. Pixi orkar varken bry sig om de andra eleverna på skolan eller varför hon själv är där, utan istället funderar hon på hur hon ska göra för att komma tillbaka till sina föräldrar i himlen. Och att hoppa från skolans tak verkar vara det enklaste sättet, men i sista stund hindrar en ängel henne från att hoppa.

Pixi får nattlektioner tillsammans med skolans vampyr, Adam, och spöket Jenny, och de nya vännerna lockar sakta fram livsgnistan hos Pixi igen. Pixi lär också känna Farid, en charmig kille som kan resa i tiden, och som visar Pixi att den framtid hon har att vänta ser väldigt ljus ut. Om hon bara väljer att styra in på den vägen.

Det är ju klart roligast att läsa Pixis bok om man läst de tidigare böckerna om Skogsbingelskolan (Förvandlad samt Jag är Love), då flera karaktärer från dessa böcker dyker upp, men det är inget man måste ha gjort. Alla tre böckerna som utspelar sig på monsterskolan är mer eller mindre mörka berättelser om utanförskap och att vara annorlunda, men Pixis bok är helt klart den mörkaste av dem alla. Medan de två första delarna varit mer mysrysliga så hänger ett tungt vemod över denna sista del.

Man får veta att det är Pixis morbror, som är läkare, som återupplivat Pixi, men det hintas också om att morbrodern köpslagit med Djävulen. Detta berättas det inte så mycket mer om, vilket gör mig lite frustrerad, och även om det bara är en förklaring till varför Pixi blivit den hon nu är, så hade jag ändå velat veta mer om varför hennes morbror och Djävulen gjort business ihop. Tyvärr verkar det som att Pixis bok är den sista och avslutande boken om Skogsbingelskolan, så jag lär inte heller få reda på omständigheterna kring detta.

Pojken som svävade

Barnaby Brocket är tredje och yngste sonen till Alistair och Eleanor Brocket, ett par som under hela sina liv strävat efter att vara så vanliga och normala som bara möjligt är. Att inte vara normal, och på så sätt dra till sig uppmärksamhet, är något som paret Brocket skyr som elden. Allt som inte är normalt, liksom alla de som på något vis sticker ut, är konstiga eller annorlunda, det vill säga allt annat än vanliga och normala, ser de ner på. Dessvärre tvingas Alistair och Eleanor finna sig i att deras sistfödde son är allt annat än normal.

Det är nämligen så att Barnaby Brocket svävar. Han trotsar tyngdlagen, och för att över huvudtaget hålla sig nere på marken tvingas Barnaby bära omkring på en ryggsäck full med sand. Att Barnaby svävar är en olägenhet som man gärna inte pratar om i familjen Brocket. Men trots att man försöker låtsas som att det regnar utåt, och inom familjen skyller hela problemet på Barnaby själv, så går det inte att frånse att Barnaby inte kan sluta sväva hur mycket han än försöker. Och detta är ett problem som till slut stiger paret Brocket upp över öronen. Något måste göras åt deras oförskämde och själviske son, som utsätter sina stackars föräldrar för detta besvär. Åtta års lidande är länge nog och paret Brocket kommer överens om att de ska släppa sin son fri. En dag sticker Eleanor helt enkelt hål på sandsäckarna i Barnabys ryggsäck och Barnaby börjar stiga mot skyn.

Jag gillar John Boyne. Jag tycker han är skicklig på att berätta en historia, och Pojken som svävade börjar riktigt lovande, lite i samma "det-var-en-gång"-stil som i Pojken som sprang bort, och även denna berättelse håller en något filosofisk ton. Men ju mer jag läste, desto mindre intresserad av vad som hände Barnaby blev jag, och istället blev jag desto argare och mer irriterad. På Barnaby, som trots att han vet att det inte var någon olyckshändelse att han svävade iväg, fortfarande vill tillbaka till sin familj. På Alistair och Eleanor som är ena riktiga vidriga och fega föräldrar, som inte tänker på något annat än sig själva. På Barnabys syskon, som också förstår att något är fel, men som inte vill skuldbelägga sina föräldrar.
Nu kommer det, utan att säga för mycket, tack och lov, en vändning i slutet, som gör att jag kan lägga min värsta irritation bakom mig, men jag tycker att paret Brocket kommer undan alldeles för enkelt.

Under sin frånvaro från sin familj träffar Barnaby en rad färgstarka personer, som liksom Barnaby, inte heller blivit accepterade av sina nära och kära. John Boynes budskap i Pojken som svävade är tydligt; det är var och ens rätt att vara den man är och man ska inte behöva anpassa sig efter alla andra om detta i sin tur medför att man själv blir olycklig.

Jag gillade början, och slutet blev ok till slut, men däremellan infriades inte mina förväntningar på boken. Trots att jag blev både arg och irriterad, så kände jag mig inte helt engagerad i Barnabys upplevelser och äventyr. Det får bli ett nja i betyg till Pojken som svävade.