Kodnamn Verity

bl.a. adlibris eller bokus har boken

Tema Andra Världskriget är en ständig favorit i repris på högstadiet och det finns mängder med romaner som utspelar sig under denna tid. Men det var ett tag sedan det dök upp något nytt inom ämnet som riktar sig till ungdomar (senaste boken jag kan komma på är John Boynes Pojken i randig pyjamas från 2007). Jag blev därför jätteglad när jag fick nys om Elizabeth Weins Kodnamn Verity. Äntligen något nytt att erbjuda niorna när de läser om Andra Världskriget i skolan! Och vad häftigt att det dessutom är kvinnliga hjältar i boken! Och gud, vilket snyggt bokomslag!

Kodnamn Verity handlar om piloten Maddie och radiotelegrafisten Julie som lär känna varandra i WAAF (Women's Auxiliary Air Force) alldeles i början av 1940-talet och de kommer att bli de bästa av vänner. Julie värvas så småningom till den brittiska underrättelsetjänsten men under en flygning till ett uppdrag i det nazistockuperade Frankrike, som utförs av Maddie, blir Julie och Maddie nedskjutna. Och medan Maddie håller sig gömd i en lada, i väntan på att kunna ta sig tillbaka till England, så tillfångatas Julie av Gestapo. Julie blir torterad och till slut går hon med på att avslöja sitt uppdrag och skriva ned sin bekännelse. Och det är genom den här bekännelsen som vi också får ta del av sanningen om Verity.

Visst låter detta spännande! Men. Det var längesedan det tog mig sådan tid att ta mig igenom en bok. Inte för att Kodnamn Verity är speciellt tjock med sina 330 sidor, jag har läst ut tjockare böcker på kortare tid, utan för att jag tycker att berättelsen är så seg. Det är lösryckta delar, en massa nonsens (kom till saken, liksom) och det är mycket tekniska beskrivningar av flygplan och flygplansmodeller, redogörelser för flygningar, och jag kan bara inte engagera mig tillräckligt.

Det är först i andra halvan, efter nästan 200 sidor, som jag börjar bli genuint intresserad och förstå romanens storslagenhet. För det är med den andra delen av boken, som berättas av Maddie, som allt faller på plats, berättelsen blir fullständig och jag börjar förstå hur skickligt Wein har komponerat ihop sin roman. Men det uppväger tyvärr inte helt och hållet det faktum att första delen av boken är lösryckt och låååång. Tyvärr tror jag nämligen att Kodnamn Verity vid det här laget redan tappat de flesta av sina läsare, speciellt tonårsläsaren. Det här är en bok som definitivt kräver läsvana. Det är faktiskt först med facit i hand, när sista sidan av boken är läst, som jag får någon form av Aha-känsla och kan förstå att boken legat på New York Times topplista, som det skvallras om på omslaget. 

Författaren visar sig, när man läser hennes efterord, själv vara pilot (vilket man nästan kan ana utifrån hennes entusiastiska flygplansbeskrivningar). Och Wein har gjort noggrann research inför sin bok, vilket hon ska ha cred för. Nu, med boken utläst, är jag glad för att jag inte gav upp min läsning där i början, men jag hade bra gärna önskat att någon berättat för mig hur tålamodsprövande läsningen skulle bli innan jag gav mig på Kodnamn Verity.

Den femte vågen

bl.a. adlibris eller bokus har boke

Den femte vågen är en bok helt i min smak! Mitt problem nu är bara att jag läste ut boken för flera veckor sedan. Jag känner fortfarande stor entusiasm när jag tänker på boken, men det är så svårt att skriva något bra och sammanhängande om man inte gör det medan minnet av boken finns färskt i huvudet. Jag ska dock ändå ge mig på ett försök att skriva ihop nån form av recension av Rick Yanceys mycket spännande dystopi.

Vem har inte sett en film där aliens invaderar jorden? Jag hade Independence day tydligt i tankarna när jag började läsa Den femte vågen. Det börjar nämligen med att ett stort rymdskepp lägger sig i omloppsbana kring jorden. Och där svävar det, liksom betraktande människornas förehavande. Nerifrån jorden försöker man så klart ta kontakt med dessa utomjordiska besökare, men får inte något som helst gensvar. Vad vill de där utomjordingarna egentligen? Har de verkligen kommit hela vägen till jorden utan att vilja interagera med oss som bor här? Nyfikenheten från människornas sida är stor, det pratas och snackas, läggs fram teorier och hypoteser om vilka de är och varför de har kommit. När man nerifrån jorden börjat vänja sig vid att se skeppet lysa likt en stjärna på himlen, långt, långt uppe, då sker första attacken. Första vågen kommer som en elektromagnetisk puls som slår ut all elektricitet. Med andra vågen sköljer tsunamis med sig städer, byar, djur och människor längs med kusterna. Tredje vågen för med sig pesten som tar död på de som haft turen att överleva första och andra vågen. Och de som haft oturen att överleva så här långt ska utrotas med den fjärde vågen: Tystarna.

Cassie och hennes lillebror Sam har klarat sig så här långt. Men när en militär räddningspatrull undsätter den grupp överlevande som Cassie och Sam sällat sig till, kommer de ifrån varandra. Militären säger sig bara ha plats att hämta upp de minsta barnen till att börja med och för att rädda sin bror tvingas Cassie överge honom. Men hon lovar honom dyrt och heligt att hon ska komma efter så snart hon kan.

Nu blir det inte så. För Cassie, tvingas fly, blir skadad och är nära att förfrysa men räddas av Evan, en kille som förlorat hela sin familj och som nu lever ensam i sitt barndomshem. Cassie, som är övertygad om att enda sättet att överleva är att hålla sig i rörelse och inte lita på någon annan än sig själv, är nu mer eller mindre beroende av den här killen, som hon absolut inte vet om hon kan lita på. Hon är dock fast besluten om att hon så snart hon kan, ska leta upp sin lillebror så att de kan vara tillsammans igen. Det har hon lovat honom.

Det är spännande så det förslår med sitt höga tempo och ödesmättade stämning! Och jag hoppar nästan till av spänning när Yancey plötsligt lägger in en twist som kastar omkull hela händelseförloppet när jag precis börjat känna mig säker på vart berättelsen är på väg. Det är helt enkelt väldigt svårt att lägga ifrån sig Den femte vågen. Boken hoppar mellan berättarperspektiven, dels följer vi Cassie, dels Sam och dessutom får vi lära känna och följa ytterligare ett par nyckelpersoner. Jag tyckte inte det var svårt att växla mellan perspektiven, men det gäller nog att vara vaken under läsningen så att det inte blir onödigt rörigt.

Även om jag nu verkligen rycktes med i boken och av berättelsen, så får jag väl ändå medge att här finns några logiska luckor. Om nu utomjordingarna är så överlägsna, varför då dra ut så länge på erövringen av jorden? Och varför träna upp alla barn för att ändå sen bara offra dem så fort saker och ting börjar gå fel? Ganska dålig investering enligt mig.

Jag är förresten rätt säker på att Yancey läst Genom dina ögon, för hans bild av utomjordingar är snarlik Stephenie Meyers uppfattning om dem. Den femte vågen är, kanske inte helt oväntat, första boken i en trilogi (det verkar nästan inte som att det går att skriva bara en enda bok inom domedagsgenren längre) och min gissning är att Den femte vågen kommer att bana väg för fler böcker på temat aliens.

När duvorna försvann

Finns bl.a. hos adlibris eller bokus

Med När duvorna försvann fortsätter Sofi Oksanen att upplysa oss om Estlands tragiska historia, precis som hon gör i Utrensning och i Stalins kossor (som jag ännu inte läst, men som jag verkligen måste ta mig tid till att göra en dag).

När duvorna försvann spänner över drygt tjugo år och skildrar Estland under både Sovjetunionens mångåriga förtryck och under den tid då Nazityskland "befriade" Estland från Stalin genom sin ockupation. Vi får följa kusinerna Roland och Edgar och de totalt olika vägar de väljer att slå in på under denna tid. Den ena står fast vid sin övertygelse och strävan efter ett fritt Estland medan den andre istället väljer att hålla sig väl med den styrande makten, oavsett vem som styr.

Men lika mycket som När duvorna försvann handlar om en nations överlevnad under förtryck och ockupation, handlar berättelsen också om ett olyckligt äktenskap baserat på lögner, och i vidare utsträckning om hela liv som blir förtryckta under lögner, svek och hemligheter.

När duvorna försvann är inte helt lätt att läsa. Oksanen är skicklig på att fläta samman sin berättelse och jag gillar att alla pusselbitar inte faller på plats förrän på absolut sista sidan. Något som också tilltalar mig är att jag, precis som i Utrensning, får en historieundervisning på köpet.

Men, som sagt, det här är krävande läsning, speciellt i början, och jag var till och med tvungen att läsa om de första kapitlen för att ens förstå vad jag läste. Här är många namn att hålla reda på och det tog ett tag innan jag ens förstod vem som är berättelsens egentliga huvudperson. Man vill ju ofta att huvudpersonen ska vara den sympatiske personen, någon man kan identifiera sig med. Men bokens verkligen huvudperson är Edgar. Och Edgar ger jag inte mycket för. Han är slug och feg, otäck rent ut sagt. Han vänder kappan efter vinden och ser hela tiden till att vara på den vinnande sidan. Han gör vad som krävs för att hålla fasaden intakt och framför allt gör han vad som krävs för att själv överleva.

Det är tragiskt och hemskt, men samtidigt väldigt intressant. Åtminstone efter att man tagit sig förbi den något ansträngande barriären som inleder boken.

Pensionat Vidablicks gåta

att köpa hos adlibris eller bokus

Förra hösten läste jag Katarina Genars Den magiska kappan. Pensionat Vidablicks gåta kom ut första gången redan 2011, men har nu tryckts i ny upplaga. Liksom i Den magiska kappan ligger det i Pensionat Vidablicks gåta en air av mystik över berättelsen i samma anda som Maria Gripes böcker.

Det är i början av sommaren. Sagas storasyster Bea, som är i tonåren, är trött på allt bråk med föräldrarna och rymmer hemifrån tidigt en morgon. Samma morgon stöter Saga på tidningsbäraren som kommer flåsandes uppför backen på sin cykel och alldeles därefter får hon syn på den lilla svarta duniga kattungen för första gången.

Saga känner sig hemskt ensam efter att Bea stuckit. Tanken var att de två skulle hitta på saker tillsammans fram till att deras föräldrars semester började. Och bästa kompisen Vera är bortrest. Nu är inte bara Saga ensam om dagarna, när hennes föräldrar kommer hem ifrån sina jobb har de fullt upp med att oroa sig för Bea. Men så dyker den lilla kattungen upp igen. Kattungen liksom lockar på Sagas uppmärksamhet och Saga följer efter kattungen in i skogen. Väl dolt bland träden hittar hon det gamla pensionatet. Det stora vita trähuset är i stort behov av renovering; fönster är trasiga, takpannor har lossnat och trädgården runt omkring är helt vildvuxen. Det ser helt övergivet ut. Ändå tvekar Saga att gå in. Är det inte samma sak som att göra inbrott? Tänk om nån kommer på henne! Men katten smiter in och Saga kan ju inte bara lämna den lilla kattungen där, så hon smyger in i det knakande gamla huset. Och mycket riktigt blir Saga påkommen, för det visar sig att det gamla huset inte alls är övergivet.

Katarina Genars Pensionat Vidablicks gåta är en bok att sätta i händerna på alla de som gillar vardagsrealistiska berättelser i stil med Ingelin Angerborn. Ett lätt vemod ligger över berättelsen med Sagas ensamhet, det förfallna pensionatet och dess invånare; den gamla vithåriga damen Amanda. Genar skapar en lockande miljö med det övergivna pensionatets stilla uppenbarelse, vem tycker liksom inte det ligger något spännande och kusligt över övergivna hus? Men här är fortfarande några saker som är oklart för mig; tidningsbäraren som dyker upp dels i början och dels i slutet - vad har han för roll? 

Varelserna

att köpa hos adlibris eller bokus

Även skräckmästaren Magnus Nordin har hakat på zombietrenden. Varelserna - Elias bok är första delen i en serie som utspelar sig på Gotland. Bakgrunden känns igen; ett smittsamt virus har nära på utplånat alla levande varelser på ön och förvandlat de smittade till zombieliknande varelser som likt rovdjur jagar kött.

Så länge Elias har sin lillasyster Emma att ta hand om kommer han att kämpa för deras överlevnad. Och hittills har de klarat sig, men kampen för överlevnad är utmattande. Stora delar av dagen går åt till att förflytta sig mellan gömställen och till att hitta mat. Om nätterna måste de hålla sig vakna och vara på sin vakt, för det är endast när mörkret fallit som varelserna jagar. Hur länge till kommer det att kunna hålla sig undan varelserna? Hur länge till kommer maten att räcka? Finns det fler som har överlevt och finns det någon räddning över huvud taget?

En dag träffar Emma och Elias på en familj i en bil. De är de första levande människorna de träffat på flera veckor. Familjen är på väg till hamnen efter att ha hört rykten om att en båt ska komma för att rädda överlevande. I bilen finns det bara plats för en till och Elias övertygar Emma att följa med familjen. Han måste försöka rädda henne, även om han vet att han på så sätt kanske offrar sitt eget liv.

Varelserna är spännande och bjuder på ödesmättad läsning som förstärks av de snygga och stämningsfulla illustrationerna av Lars Gabel. Bokens korta omfång och snygga illustrationer tror jag kan ha en lockande effekt på en hel del svårflörtade killar. Men själv tycker jag boken är alldeles för kort, de 62 sidorna slukar jag i ett nafs. Och nästa del i serien kommer inte ut förrän våren 2014, och även om jag misstänker att Elias inte kommer att befinna sig i fokus i nästa bok, så vill jag ju veta hur det ska gå för Elias nu!

Värt att kämpa för

Pelle Sunvisson är fredsaktivist och högstadielärare och Värt att kämpa för är hans debutroman. En debutroman som jag känner mig väldigt kluven inför.

hos adlibris eller bokus

Värt att kämpa för utspelar sig under en hösttermin första året då Anna-Maria, Ania och Mateusz börjar gymnasiet. Anna-Maria och Mateusz är bästa kompisar och kan prata om precis allt. Nästan i alla fall. Alla runt omkring dem tycker att de vore det perfekta paret, men för Anna-Maria och Mateusz själva är det ett för riskfyllt steg att ta.

Anna-Maria är en ambitiös elev, men redan under uppropet med nya klassen skär det sig mellan henne och mentorn och resten av terminen blir ett återkommande uppvisande i orättvis behandling och maktmissbruk från lärarens sida.

Ania, som byter klass till Anna-Maria och Mateusz för att undvika killen som utnyttjade hennes kompis, berättar till slut för Anna-Maria om vad hon vet och tillsammans försöker tjejerna hjälpa Anias kompis, men framför allt se till så att inga andra tjejer råkar illa ut.

Jag gillar Sunvissons berättelse, som lockar till eftertanke, de mest spännande partierna är de som utspelar sig i klassrummet med den kantige och osympatiske läraren och Anna-Marias och Anias kamp för att synliggöra hans maktmissbruk, och jag gillar hur inkännande hans gestaltningar av gymnasieungdomarna är. Men det känns som att Sunvisson satt ribban lite för högt; ambitionerna är lite för höga. Jag tycker det spretar med för många karaktärer att lära känna och läraren Sunvisson lyser igenom lite för mycket på sina ställen och kärlekshistorien mellan Anna-Maria och Mateusz berör mig inte för fem öre. Tyvärr.

Stora delar av Värt att kämpa för består av dialoger med mycket talspråk och sms- och chattkonversationer. Däremellan inflikas väldigt målande och välskrivna miljöbeskrivningar, Sunvissons språk är verkligen jättevackert och poetiskt, men jag tycker inte att dessa styckena funkar ihop med resten av boken. Det blir för pretentiöst och jag tycker de här stycken känns för distanserade i förhållande till det vardagliga snacket som upptar merparten av boken. Det är lite som att Sunvisson skrivit två böcker.

Till sist måste jag säga nåt om bokomslaget också. Det är en katastrof! Jag förstår tanken bakom med pappersplanen, och det är på ett sätt jättesmart av Sunvisson att på det här viset även marknadsföra sitt förlag PS. Förlag, som använder samma pappersplan i sin logga. Men det går ju inte att se titeln! Dessutom är framsidan så intetsägande så att jag nästan kan slå vad om att inte någon tonåring skulle bli intresserad eller nyfiken på att titta närmare på denna bok.

Jag inser att jag låter jättenegativ, och jag ger förvisso mycket ris till Värt att kämpa för, men här finns stor potential till att nästa bok kan bli riktigt bra.

Den yttersta fienden

Finns tex hos adlibris eller Bokus

Richard Hillary deltog som stridspilot för Royal Air Force (RAF) under Andra världskriget men blev nedskjuten över Engelska kanalen under en luftstrid mot tyskarna hösten 1940. Hans ansikte och händer brännskadades svårt och Hillary vårdades under flera månader på sjukhus där han bland annat genomgick omfattande plastikoperationer.

Under sin konvalescens passade den då 22-årige Hillary på att skriva ned sina upplevelser i den bok som första gången gavs ut 1941. Den yttersta fienden ger livliga beskrivningar av luftstriderna men redogör också för Hillarys tid på sjukhuset i London medan tyskarnas bomber skakar utanför och Hillary berättar mer än gärna ingående om sina och sina medpatienters skador.

Jag ska i ärlighetens namn börja med att säga att jag inte direkt lusläste den här biografin. Eller att jag ens lade ner den tid på boken som den förtjänade. Faktiskt var det snarare så att jag skummade genom många sidor bara för att jag inte hade tålamod nog att läsa med eftertanke. Dock finns det i boken flera stycken som hade kunnat vara riktigt intressanta om jag gav mig tid till att reflektera. Framför allt tänker jag på när Hillary själv begrundar sin situation, funderar över vad kriget gjort med alla bortskämda Oxfordsslynglar eller hur en efter en av alla de andra piloter han lärt känna omkommer i luftstriderna medan han själv ligger på sjukhus.

Det är också slående hur den till en början pojkaktigt naive Hillary, som först slog mig som en väldigt oseriös ung man som mest vill ha kul och som gärna bryter regler och sätter sitt och andras liv på spel för att kunna skryta om hur många fientliga Messerschmitt-plan han skjutit ned, kommer till insikt om krigets mindre hjälteaktiga och ärorika sidor.

Men, här är lite för många namn som flyger förbi och några referenser som går mig förbi för att jag, i min skyndsamma läsning ska kunna tillgodogöra mig biografin till fullo. Visst är Hillarys biografi ett levnadsöde, förvisso delat av många många andra, som hade förtjänat lite mer av min tid, men det blev lite fel tillfälle för mig att läsa Den yttersta fienden samtidigt som en hel hög med andra intressanta böcker bredvid mig skriker efter att bli lästa.

Dock är jag djupt imponerad av den bedrift Hillary utförde genom att skriva denna kvalitativa biografi vid så ung ålder, och man kan ju bara fantiserad om vad det hade kunnat bli av denne unge man om han inte återgått till sin pilottjänst inom RAF. Hillary omkom i ett flyghaveri 1943.

Den nya människan: Boktrailer

  

Den nya människan: Boktrailer

Den nya människan fick jag först nys om efter att ha sett den här boktrailern hos Bokföring enligt Monika. Nu visar det sig dessutom att man kan vinna ett eget exemplar på iHeartFantasy. Klart jag vill vara med och tävla!

Dödsritten

I en avslutande kommentar till Dödsritten skriver Maggie Stiefvater att hon länge försökt skriva en bok om det mytologiska väsen som Dödsritten handlar om; vattenhästar. Vattenhästarna härstammar från den keltiska mytologin och finns i flera olika varianter, alla med namn lika omöjliga att uttala som det Stiefvater valt för sina varelser i boken, capaill uisce. Jag kände tidigare inte alls till myten om vattenhästarna som beskrivs som farliga sagohästar från havet, men lät mig fascineras under läsningen. Dessa sagohästar var våldsamma varelser, rovdjur som åt kött, men som man kunde tämja om man lyckades locka upp dem från havet.

Dödsritten hos adlibris eller bokus

Ön Thisby, en liten och karg ö flera timmars resa från fastlandet (som jag gissar är Skottland eller England
eller där nånstans) är känd just för sina vattenhästar - sina capaill uisce. I november varje år, då många vattenhästar lockas upp på ön, hålls också Scorpioloppet, ett lopp där tämjda vattenhästar tävlar vid strandkanten och där snabbast ekipage i mål vinner, vilket ju inte låter speciellt svårt. Men försök få en capall uisce att springa rakt fram när havet kallar på den och försök hålla dig lugn på dess rygg när saltvattenstänket lockar fram rovdjuret i den. Dödsfall under Scorpioloppet tillhör snarare regel än undantag

Sean Kendrick förlorade själv sin pappa i ett Scorpiolopp när han var liten. Sedan dess har han ägnat sitt liv åt att sköta om capaill uisces och han kan dessa hästar mer än någon annan på ön. Fyra gånger har han vunnit loppet, men då han tävlar för sin arbetsgivare, stallägaren Malvern, som äger de flesta av öns tämjda vattenhästar, går vinstpengarna till denne. I år står dock mer än bara vinstsumman på spel. Sean vill inget hellre än att köpa loss sin favorit-capall uisce, Corr. Och för första gången någonsin har han möjlighet att göra detta, men bara om han vinner Scorpioloppet en femte gång.

När Puck Connolly ställs inför att förlora inte bara sin äldre bror, utan också sitt föräldrahem och allt hon äger och har, beslutar hon sig för att ställa upp i Scorpioloppet och tävla om prispengarna med sin helt vanliga ponny Dove. Men aldrig någonsin tidigare har en kvinna ställt upp i loppet och hennes val väcker ont blod på den lilla ön.

Både Sean och Puck har allt att förlora - eller vinna, men det kan det bara finnas en segrare i Scorpioloppet och när förälskelsens vindar dessutom börjar blåsa över de båda motståndarna ställs saker och ting ytterligare på sin spets. 

Dödsritten är otroligt spännande! Och blodig. Och våldsam. Och med en gnutta lovestory dessutom. Och en hel del om hästar, men detta är ingalunda någon snäll hästbok utan har en mycket grymmare karaktär som står i paritet med myten om vattenhästarna. Precis som Stiefvater gör i Frost, så låter hon växelvis de båda huvudpersonerna utgöra bokens jag, vilket ger ett väldigt driv i berättelsen. Så här i efterhand kan jag inte förstå att jag låtit Dödsritten ligga så länge och bida sin tid vid mitt nattduksbord (sen i maj typ). Men det är någonting med Dödsrittens omslag samt att myten om capaill uisce inte är så känd som gör den här boken lite svårsåld, tror jag. Boken har inte heller haft nån vidare utlåningsstatistik i mitt bibliotek (vilket faktiskt inte bara beror på att jag har haft boken liggandes hemma så länge), men nu j-lar i det ska jag lobba för Dödsritten!

Sommaren före sjuan

Finns hos adlibris eller bokus

Sommaren före sjuan inleder Pernilla Geséns serie om Klass 7B, som hitintills kommit ut i nio delar. Första boken handlar så klart om hur det är att börja sjuan och börjar redan när den nya klassen träffas för allra första gången under ett besök på nya skolan på vårterminen i sexan.

Paulina och Kalle är bästa kompisar och det känns tryggt att de båda hamnat i samma klass nu när de ska börja sjuan. Men allt blir så fel mellan dem efter första mötet med nya klassen. Den där äckliga lilla blonda Tessan får hela klassen att skratta åt Paulina och Kalle gör ingenting för att rädda situationen eller försvara henne. Det är uppenbart att Kalle tycker att den där Tessan är söt och att han är intresserad av henne, vilket blir allt mer tydligt under sommaren när de stöter på Tessan och Rozanna, som också ska börja i nya klassen, och Kalle totalt glömmer att Paulina ens finns. Den här sommaren hänger Paulina inte med till Kalles sommarstuga, som hon annars alltid brukar göra.

Sommaren före sjuan är en rätt så rar bok om att börja sjuan. Det bjuds på stor igenkänning av hur det är att bli tonåring, spänningen med förälskelser och hur pirrigt det kan vara att börja en ny klass, men också hur snett det kan bli när plötsligt alla invanda trygga mönster bryts och när kompisar sviker. Och så har man livet med familjen också, som kanske inte alltid är så bra. I Sommaren före sjuan har till exempel Kalles föräldrar nyligen separerat och Rozannas ensamstående mamma är oftast deprimerad och överlåter mycket av hemmets ansvar på sin dotter.

Det går snabbt att läsa Sommaren före sjuan, boken är inte speciellt lång med sina drygt 150 sidor och dess kapitel är korta och växlar hela tiden mellan de tre huvudpersonerna Paulina, Kalle och Rozanna, vilket ger ett bra driv.