Legend

Länk till adlibris eller bokus

Marie Lus debutroman Legend har slagit igenom stort i hennes hemland, USA, boken har legat på bästsäljarlistor och filmrättigheterna är redan sålda. Och vad man kan utläsa av svenska bokbloggar och recensioner, så lär Legend ha alla förutsättningar till att bli lika stor som Hungerspelen eller Divergent.

Vi befinner oss i Republiken, en framtida stat tillika övervakarsamhälle på USA:s västkust, närmare bestämt i Kalifornien. Någon form av klimatkatastrof har lagt stora landmassor under vatten och Republiken befinner sig i ständigt krig med kolonierna i öst om territorium. Vid tio års ålder genomgår Republikens barn en så kallad prövning, under vilken man sorterar ut de barn som kan komma att tjäna Republikens bästa.

Ett av dessa barn är den idag femtonåriga June, den enda som någonsin fått toppresultat på prövningen och som därför anses vara något av ett underbarn. June kommer från den mer privilegierade delen av samhället och har en klart utstakad väg inom det militära toppskiktet. 

Den femtonårige Days liv befinner sig så långt från Junes vardag man kan komma. Day lever i slummen och är Republikens mest eftersökte brottsling. Han har under flera år gäckat staten med att på olika vis hälla grus i dess krigsmaskineri, men framför allt begår han brott för att klara livhanken, sin egen och sin familjs. Hade det inte varit för att Day i självförsvar kastar en kniv mot Metias, Junes bror, som dessutom dör, hade Junes och Days vägar aldrig någonsin korsats. Men June svär på att fånga sin brors mördare, och då staten gärna också vill få ett snack med Day, välkomnar den hennes jakt. 

Men Junes jakt blir också början på en minskad tilltro till Republiken. Allt visar sig nämligen inte vara så svart eller vitt som hon hittills har lärt sig och konfrontationen med Day får henne att ställa frågor som hon aldrig tidigare funderat över. Hur kommer det sig till exempel att Republiken aldrig någonsin lyckas med att utrota pesten, trots massiva preventiva åtgärder?

Det är inte jättesvårt att räkna ut vad som kommer att hända i Legend, men trots detta så är det olidligt spännande och det går faktiskt inte att sluta läsa! Mycket av spänningen ligger i att läsaren i vartannat kapitel får följa Day och i vartannat June, vilket så klart ger ett bra driv och erbjuder läsaren förhandsinfo som June respektive Day inte känner till. Här finns så klart gemensamma drag med både Divergent och Hungerspelen, men det som får Legend att sticka ut är dels de två berättarperspektiven och dels att storyn inte är så sci-fi-ig. Vi befinner oss i framtiden, och så klart finns här en hel del ny teknik, men tekniken är samtidigt inte så otroligt annorlunda eller avancerad och skulle mycket väl kunna existera inom en snar framtid. Och Lus beskrivning av ett samhälle med stora klyftor känns som en (tyvärr) naturlig utveckling av dagens redan segregerade USA. Jag kan absolut sätta mig in i Marie Lus framtidsvärld.
  
Del två, Prodigy, finns redan på engelska och den avslutande delen, Champion släpps nu på tisdag. Jag vet i katten om jag kommer att kunna härda ut tills de resterande delarna översatts till svenska. Jag vill ju veta vad som händer. Nu!!

Tack till Modernista förlag för recensionsexet!

Om mina läsvanor

Bokdetektiven undrar hur mina Reading habits ser ut. Skoj, säger jag och svarar som följer:

1. Har du en speciell plats hemma där du brukar läsa?
Jag är en soffläsare framför allt. Men eftersom jag gillar att läsa mig till sömns så är ju sängen också en given plats.

2. Bokmärke eller random pappersbitar?
 Bokmärke! Just nu använder jag det här fina fårmärket som jag fick som minne från en gemensam Visbyresa av en kompis. Mycket praktiskt med magnet så att man till och med kan märka ut vilket stycke man slutade vid. (Vilket leder till nästa fråga:)

3. Kan du sluta läsa när som helst eller måste du sluta efter ett kapitel eller ett visst antal sidor?
Nej! Och detta är en anledning till att jag inte gillar böcker utan kapitel eller tydliga styckeavdelningar. Jag ogillar starkt att inte kunna läsa färdigt ett kapitel eller åtminstone ett stycke innan jag sätter bokmärke. Antal sidor är skitsamma, men jag blir irriterad om jag inte hittar ett lämpligt ställe att pausa på.

4. Äter eller dricker du någonting när du läser?
Hemma i soffan händer det väl. Gärna te eller kaffe. Och ska man lyxa till det ännu mer med en hemmakväll i soffan tillsammans med boken, så får gärna ett glas vin eller en god öl göra mig sällskap. Och lite god mörk choklad att knapra på så klart.

5. Brukar du lyssna på musik eller ha tv:n på när du läser?
Njä. Tv har jag inte ens, så det är inget alternativ. Musik funkar ibland, om det inte är låtar som jag gillar väldigt mycket och som jag måste sjunga med i, men helst läser jag under tystnad.


6. En bok i taget eller flera samtidigt?
En i taget. Vill kunna hänge mig totalt och fullständigt! Om somrarna när jag lyssnar mer på ljudbok, så blir det i och för sig två samtidigt. 

Favoritläshörnan

7. Läsa hemma eller överallt?
Överallt! Jag pendlar med buss, vilket ger mig ungefär en lycklig extra lästimme per dag. Och närhelst jag har en stund över eller måste vänta på nånting (buss, tåg, vänner som jag stämt träff med) så åker en bok fram, bär alltid med mig den bok jag för tillfället läser. Det främsta läsfrämjandevapnet är att låta det synas att man läser!

8. Läsa högt eller tyst i huvudet?
Jag läser tyst. Men det händer ju att man kommer över fantastiskt formulerade stycken som bara måste läsas upp, även om det bara blir för mina egna örons skull.


9. Hoppar du fram i boken eller hoppar du över stycken?
I riktigt nervkittlande, gastkramande eller superspännande böcker händer det faktiskt att jag tillfälligt hoppar över något stycke för att jag måste få veta hur det går. Men jag alltid det jag hoppat över. Annars hoppar jag inte så mycket framåt i en bok. Däremot bakåt! Ibland när jag märkt att jag läst på lite för snabbt eller ouppmärksamt kan jag behöva kolla upp något namn eller någon plats eller formulering.

10. Bryta rygg eller inte?
Näe, det ska man väl inte göra. Men jag kan inte påstå att jag behandlar mina böcker med silkesvantar.

11. Skriver du i böcker?
Usch, nej. Nu lånar ju jag nästan allt jag läser, och jag har själv tvingats sudda i alltför många återlämnade låneböcker. Äger du inte boken, så klottra inte! Och hundöron gillar jag inte heller.

12. Vilka taggar du?

Carolina läser...


Bokföring enligt Monika

Bokdivisionen

Punktebba

Lögnen på femte våningen

kolla adlibris eller bokus

Jeff bor med sin mamma och sin tre år äldre utvecklingsstörda syster, Iena, på femte våningen i ett höghus, någonstans i en förort i Belgien (skulle jag tro). Någon pappa finns inte med i bilden och Jeffs mamma vill inte prata om honom. Jeff är själv övertygad om att hans mamma knivmördat pappan när Jeff var liten. Det som talar för Jeffs teori är dels att hans mamma inte säger emot, dels hans mammas stora intresse för tyska köksknivar (hon är till och med med i en tysk knivklubb!) och dels den röda fläck på mattan i vardagsrummet som hans mamma förgäves försöker dölja under soffbordet.

Jeff, mamma och Iena är ganska fast i sin lägenhet på grund av Iena, men Jeff tycks ändå trivas med hur de har det. Jeff är dock mindre nöjd med Harry, hans mammas pojkvän, som ofta är på besök i lägenheten. Mest försöker Jeff låtsas som att Harry inte finns, men det är svårt att ignorera honom när han ständigt är där och tar plats.

En annan som tar plats är Süleyman, Jeffs kompis, som bor på elfte våningen och som dagligen smiter ner till Jeffs lägenhet för att hänga.

Problemen för Jeff hopar sig när Harry föreslår att man ska sätta Iena på ett hem för utvecklingsstörda. Jeff kan inte gå med på detta och bestämmer sig för att skrämma bort Harry genom att visa var hans mamma grävt ned den knivmördade pappan. Och här får berättelsen en något bisarr vändning.

Lögnen på femte våningen känns väldigt avskalad, liksom rå och verkligt vardagsnära men det här är samtidigt en väldigt rolig och skruvad historia. Flera gånger skrattade jag högt åt vissa formuleringar eller åt vardagskomiken som uppstår, men jämte detta finns här en känsla av en ständigt närvarande underliggande sorg och bitterhet som grundar sig i Ienas funktionshinder. För även om Jeff ger sken av att allt är ok, så förstår man ju att hans mamma tycker att deras situation är långt ifrån ok. Hon kan aldrig gå iväg nånstans utan att se till Iena, något jobb är inte att tänka på då det är ett heltidsarbete i sig att ta hand om dottern. Och Jeff själv törstar i verkligheten efter sin mammas uppmärksamhet, vilket också är den stora anledningen att Harry framstår som ett så stort hot. Bakom de roliga formuleringarna så finns här ett djup som verkligen får en att tänka till och Do van Ranst belyser hur det kan vara att växa upp med en familjemedlem som tar så stor plats och tid i anspråk att det inte blir tid över för något annat - knappt ens en själv.

Lögnen på femte våningen är också intressant på så sätt att den nästan uteslutande utspelar sig i höghuset, som blir som en värld i sig.

Do van Ranst har etablerat sig som en av Belgiens främsta barn- och ungdomsboksförfattare och Lögnen på femte våningen utsågs 2008 till Belgiens bästa ungdomsbok. Av Do van Ranst finns sedan tidigare Pappa säger att vi räddar liv utgiven. Den blir det till att låna hem!

Tack snälla Massolit förlag för recensionsexet!

Amiralens arvinge

I pocket hos adlibris eller bokus

Om jag nu i mitt förra inlägg skrev att jag inte kunde tänka mig att läsa fler delar i Cherub-serien, så kände jag precis tvärtom när jag läst ut Amiralens arvinge; första delen i Hemligheten på Crampton Rock av Chris Mould. Det här är en ljuvlig blandning av fantasifullhet, äventyr, humor och en gnutta kuslig läskighet.

Elvaårige Stanley Buggles ärver ett helt gods av en, fram tills nu helt okänd och dessvärre nu också, väldigt död släkting, amiral Bartholomeus Quick. Stanley får själv åka till Crampton Rock, en liten ö som bara kan nås via en brygga som försvinner under havets yta vid högvatten, för att ta sig en titt på godset Candelaber, som det så storslaget kallas, och för att tillbringa resten av sommarlovet på herrgården.

Crampton Rock tycks till en början vara ett härligt och spännande ställe att tillbringa resten av sommaren på, men Stanley förstår snart att det är nåt skumt med den här platsen. Utegångsförbud råder alla kvällar efter att mörkret fallit, hundarna i byn har bara tre ben och det stryker omkring pirater i det lilla fiskeläget. Stanley får varningar av både gamla gummor och talande gäddor och vad är det för fel på godisbutiksinnehavaren Herr Caramels ögon?

Amiralens arvinge är mysigt småspookie med härliga illustrationer och detaljer. Texten är luftig och lättläst, men Mould har likväl ett finurligt och målande språk. Det enda som stör mig lite är varför Stanleys föräldrar inte följer med till Crampton Rock. Schyssta päron att skicka iväg sin elvaåring till en okänd adress för att inspektera ägorna till ett gods som testamenterats av en okänd släkting, liksom. Bara i böckernas värld...

Rekryten

boken hos adlibris eller bokus

Jag kan väl börja med att säga att jag hade en del förväntningar på Robert Muchamores Rekryten, som är första delen i Cherub-serien. Inte minst för att det är en flitigt utlånad serie och än mer för att jag hört många bibliotekariekollegor säga att den är så spännande och att det är en sträckläsningsbok. Gott, tänkte jag. Här ska det sträckläsas!

Rekryten är en äkta agent-/spännings-/äventyrs-/actionhistoria i ungefär samma anda som James Bond. Och att James Bond, eller agent 007, jobbar för brittiska underrättelsetjänsten MI6 är välkänt. Men mindre känt är att det finns uppdrag som inte ens den skickligaste spion klarar av att utföra utan att dra misstankarna till sig. Och därför har MI6 inrättat en hemlig underavdelning som heter Cherub. Cherub existerar officiellt sett inte, men till Cherub rekryteras ständigt nya agenter i åldern 10-17 år. För till skillnad från vuxna agenter, som kan dra oönskad uppmärksamhet till sig, kan barn och unga agenter ofta operera helt ostört utan att väcka någon som helst misstanke. För vem skulle misstänka ett barn för spioneri?

Elvaårige James mamma har precis dött, och då James inte har några släktingar som kan ta hand om honom, blir han nu placerad på ett ungdomshem i väntan på att bli tilldelad en fosterhemsfamilj. Men Cherub, som har ögonen på James, ser potential i den orädde och streetsmarta killen och rekryterar honom till sin egen skola. James får genomgå en hundra dagar lång och stenhård och skoningslös utbildning, som han måste klara för att bli godkänd som agent. Det är vinna eller försvinna som gäller och utbildningen består inte enbart av hård fysisk träning med sadistiska träningsledare, utan eleverna tränas i alla möjliga ämnen och färdigheter som de kan ha användning för under olika spionuppdrag. Vi får följa med James på den dagliga hinderbaneträningen i kyla, regn och lera, och vi får vara med på karateträningen när slag och sparkar nöts in tills de sitter perfekt. Som ni förstår så är det här actionspäckat och tanken är så klart att det ska vara superspännande!

Så, tillbaka till mina förhoppningar i början av min läsning. Infrias mina förväntningar? Är det superspännande?

Nix pix. Nog sträckläste jag en del, men mer för att språket är så lätt att svälja, än för att det är fantastiskt spännande. Rekryten erbjuder precis vad du kan förvänta dig, men inte ett dugg mer än så. Här finns de oövervinneliga hindren som klaras med ett sista uppbådande av krafter eller precis innan tiden rinner ut, men även om handlingen stundom blir rätt våldsam, så drar jag aldrig efter andan och tänker att nu kommer nåt att gå snett eller häpnar över en oväntad händelseutveckling medan jag nervöst läser vidare bitandes på mina naglar.

Det som är lockande med Cherub är ju hela agentgrejen - att barn väljs ut och utbildas till spioner, och att Muchamore dessutom valt att ge sken av att Cherub existerar på riktigt ger en häftig och kittlande autenticitet till storyn. Men jag tycker hela boken känns slätstruken. Det är en relativt tjock bok med mycket textmassa men språket är absolut inte svårt. Och trots att det faktiskt händer en hel del så dras jag inte med i handlingen. Det finns inga nyanser i språket, inga underliggande meningar, inga ledtrådar som planterats ut av författaren som ska få läsaren att haja till eller bli nyfiken på vad som ska hända. Det är först när bara ett fåtal sidor av boken återstår som det manas till någon form av eftertanke när James börjar fundera på sitt precis avklarade första uppdrag.

Det blir inga fler böcker i Cherub-serien för min del och jag kan inte låta bli att fundera lite över hur länge till böckerna kommer att hålla. Rekryten gavs första gången ut 2004 i England, och sen dess har det ju hänt en del med tekniken som används under uppdraget till exempel. Här är också en del populärkultursreferenser som jag tycker börjar bli lite tveksamma och förlegade, men, som sagt; på mitt bibliotek lånas serien fortfarande flitigt.

Du & jag

finns hos adlibris eller bokus

Katarina von Bredow har en rad ungdomsböcker om tonåringar och kärlek bakom sig, som många tjejer i slutet av mellanstadiet eller under högstadiet brukar upptäcka och sluka. Du & jag är hennes första bok som riktar sig helt och hållet till mellanåldersläsaren.

Andreas och Alicia går i femman och bor väldigt nära varandra och därför har de ofta följe till skolan. Men i skolan pratar de inte med varandra. Även om de går i samma klass. I skolan och i klassen är Andreas känd som Professorn, den som alltid har alla rätt på matteproven och som kan långa och svåra ord. medan Skol-Alicia tillhör klassens innegäng, de som hänger med Ida och Kevin och som alla vill vara med.

Andreas förstår sig inte riktigt på Alicia. Hon är som en kameleont. I skolan är hon en Alicia, men hon kan också vara en kompis-Alicia; den som Andreas tycker bäst om, den hon är när de har följe till skolan eller när hon är hemma hos honom och spelar PS3. Andreas själv är bara samma Andreas hela tiden, han förstår inte varför man måste göra sig till för att passa in.

När Andreas råkar få reda på att hans pappa har en affär med en annan kvinna inser han att också hans pappa gör sig till och att hans pappa absolut inte är den person han trodde sig känna. Andreas känner sig både sviken och arg på sin pappa, och det värsta är att hans mamma inte anar någonting. Upptäckten får Andreas att börja fundera på vem han själv är och vem han vill vara. Vill han fortsätta vara den snälle "professor-Andreas" eller passar han bättre som den coole Andreas som målar graffiti tillsammans med Kevin och som får tjejer som Alicia?

von Bredow lyckas så precist fånga hur komplicerade relationer kan vara - redan på mellanstadiet, och framför allt hur strukturerna och rollerna i klassrummet påverkar och sätter ramarna. Att det som räknas är vad man säger, vad man gör och vem man är med. Och vad alla andra tycker. Jag tycker det är modigt av Andreas som testar att iklä sig en annan roll och prova något nytt, men som också sen vågar säga ifrån och stå för att han faktiskt är den han är.

Du & jag är första boken i en kommande trilogi som utspelar sig på mellanstadiet. Huruvida man kommer att få fortsätta följa samma personer som i Du & jag eller om det blir helt nya karaktärer har jag ingen aning om, men jag ser hur som helst verkligen fram emot att läsa de kommande delarna.

Jag går dit du går

Boken finns hos bl.a. bokus och adlibris

Den där kvällen, bara nån vecka innan sommarlovet ska börja, sitter Caitlin och Ingrid på Caitlins rum och snackar om framtiden. Ingrid undrar var Caitllin tänker gå på college och när Caitlin ställer samma fråga till Ingrid svarar hon bara: "Jag går dit du går". Men det kommer hon inte att göra. För nästa morgon är Ingrid borta.

Caitlin försvinner in i en sorgebubbla efter bästa kompisens självmord. Hon önskar hon hade kunnat säga eller göra något för att förhindra det som skedde och hon tappar räkningen på alla de hundratals gånger som hon i minnet gått igenom olika tillfällen och analyserat varför hon sa si eller varför hon inte sa så till sin vän. Tänk om hon kunnat göra något för Ingrid innan det var för sent.

Nu när andra året på high school åter börjar är alltså inget som förr. Caitlin känner sig tom och ensam utan Ingrid och hon irriterar sig på hur folk runt omkring henne beter sig, antingen genom att låtsas som om inget har hänt eller genom att behandla henne med silkesvantar. Så hittar Caitlin Ingrids dagbok under sin egen säng. Precis som att Ingrid själv placerat den där för att Caitlin ska läsa den. Och lite i taget läser Caitlin i dagboken och börjar sakteligen förstå hur dåligt hennes kompis mådde, hur djupt deprimerad hon var och hur hon själv inte har någon som helst skuld i det som hände. Det finns inget Caitlin hade kunnat göra för att hindra sin bästa vän från att begå självmord.

Det är riktigt tungt för Caitlin att komma underfund med allt detta, att läsa sin bästa väns innersta tankar och funderingar; åter följa vid hennes sida under hennes sista år i livet. Men dagboken hjälper Caitlin att bearbeta sin sorg och hitta tillbaka till sitt eget liv igen.

Nina LaCours debutroman Jag går dit du går är en finstämd och sorglig berättelse om vänskap och sorgearbete. Under nästan ett helt år får vi följa Caitlin som på nytt får lära känna sin bästis genom dagboken. Sakta, sakta kan Caitlin börja bearbeta förlusten och vända sin desperata sorg, sin egen nedstämdhet och ilska och bryta sin isolering för att på nytt börja leva igen.

Jag tyckte mycket om Jag går dit du går, som trots ett relativt långsamt berättartempo ändå har ett väldigt driv i sig. LaCour fångar Caitlins sorgearbete väldigt väl, hur hon går igenom sorgens alla stadier, hur det går fram och tillbaka och hur detta får ta sin tid. Det är mycket inkännande.

Något att längta efter

På bokmässan i Göteborg såg jag för allra första gången trailern till filmatiseringen av Boktjuven. Det är både med spänning, glädje och rädsla jag ser fram emot den här filmen. Markus Zusaks Boktjuven är nämligen utan tvekan en av de bästa böcker jag läst!

Det här är en bok jag riktigt kan längta efter att få läsa om, något jag tyvärr ännu inte fått tid till att göra, jag vill ju kunna ta den tid jag behöver för att njuta i lugn och ro. Och att bläddra och läsa utvalda stycken då och då, vilket jag gjort ibland, är inte nog för att stilla min törst. Men nu i samband med att boken går upp på bio (31 januari 2014) så känner jag att jag MÅSTE läsa om Boktjuven. Julen med all sin långledighet kommer att bli perfekt!

Andlös väntan!

Har nu ställt mig i kö på tredje och avslutande delen i Veronica Roths rafflande Divergentserie; Allegiant. Och medan jag väntar kan jag gotta mig med att kolla på trailern till filmen Divergent som har biopremiär 21 mars. Iiiiih...

Enders spel

att köpa hos adlibris eller bokus tex

Orson Scott Cards Enders spel utkom ursprungligen 1985, men har nu på nytt kommit ut på svenska lagom till att filmen baserad på boken går upp på bio (8 november är det premiär i Sverige).

Efter att jorden nätt och jämnt klarat sig från två attacker av utomjordingar, de så kallade "giftingarna", har man börjat fostra och utbilda barn från tidig ålder till att bli militära befäl som ska kunna rädda världen vid en kommande tredje attack. Andrew Wiggins, eller Ender, som han kallas, blir vid sex års ålder utvald och skickad till stridsskolan där han ska få militär utbildning av Internationella flottan.

Ender visar sig vara en strategisk naturbegåvning och avancerar snabbt och blir en av de yngsta ledarna någonsin i skolan. Men trots den respekt Ender vinner på skolan känner han sig mycket ensam uppe på stridsskolan. Dessutom utsätts Ender hela tiden för mer och mer press från de vuxna som vill testa vad han går för och från andra elever i skolan utsätts han för rivalitet och ogillande då det är tydligt att skolans ledare redan ser en stor general i honom. Men har Ender verkligen det som krävs för att rädda jorden?

Under läsningens gång fanns det mycket som jag antingen irriterade mig på eller bara inte tyckte om. Låt mig börja med det här med att Ender bara är sex år gammal och för långa, för sin ålder, avancerade resonemang med sig själv och är taktisk nogräknad. Jag förstår ju att han är hyperintelligent och brådmogen, uppenbarligen, men han både pratar och tänker som en bra mycket äldre pojke och detta gör han under hela bokens gång, som faktiskt spänner över sex år. Personlighetsmässigt utvecklas Ender under dessa år, men resonemangen han för, både med sig själv och med andra, håller från första början en otroligt hög nivå. Och detta gör lille Ender till en väldigt overklig pojke i mina ögon. Jag får det inte att gå ihop i mitt huvud helt enketl!

Och att man först på sidan 257 får veta något som helst mer om dessa så kallade gifitingar (översatt från det engelska "buggers", så där bra översättning, enligt mig) kan väl tänkas vara ett sätt för författaren att hålla sin läsare nyfiken och på sträckbänken, men då är har man inte ens hundra sidor kvar av boken.

Sen pallade jag inte riktigt med de långa och många redogörelserna för stridsövningarna i simulatorerna och träningarna i gravitationsrummet och får erkänna att jag skummande en del här. För mig var dessa styckena bara tröttsamma, men för dem som gillar att leka krig eller är intresserade av stridsteknik och krigsstrategier måste detta vara nära på extatisk läsning.

Men, nu låter det som att jag inte alls gillade Enders spel. Jag tröttnade förvisso ett tag där nånstans mellan alla övningsstrider, men samtidigt är den här boken mer än bara krig, sci fi och utomjordingar och det är de existentiella delarna av berättelsen som får mig att sugas med. De prövningar Ender utsätts för är grymma och han formas av de vuxna att bli någon han absolut inte vill bli. Enders examensprov är raffinerande, om än något förutsägbart, men det som händer därefter och hur berättelsen slutar är, utan att jag avslöjar något, ännu mer snillrikt och gör denna roman till något alldeles extra.

Tusen tack till Modernista förlag för recensionsexet!

Nedan trailern till filmen Ender's game: