The Host

The Host hade biopremiär i veckan. Genom dina ögon, som Stephenie Meyers bok heter på svenska, har jag haft på min att-läsa-lista ett tag, och jag håller som bäst på att läsa den just nu. Recensionerna av filmen har fått, minst sagt, ljum kritik. Men efter att bara ha sett trailern, så blir i alla fall jag rätt så sugen på att ändå se filmen. När boken är utläst, så klart.

Utsikt från livets planet

Jag har läst Utsikt från livets planet av Tove Berggren, eller Lennart Lordis loggbok, och blivit totalcharmad! Jag har helt ärligt tyckt att den här boken sett rätt intetsägande ut (jag vet, jag vet. Inte döma boken efter omslaget...), men så läste jag på Carolina läser om boken, vilket gav mig den där sparken i baken att ändå låna hem boken och läsa den. Och det är jag nu väldigt glad för att jag gjorde.

Lennart Lordi bor på Vintergatan, som egentligen inte är något annat än en liten sketen grusväg, med sin lillebror Ernst, storasyster Inez, mamma, pappa, Herr Muffin och Spindelkvinnan. Av sin storasyster har Lordi snott en oanvänd dagbok som han själv tänker använda som dagbok, nej förlåt, loggbok, menar jag givetvis. I sin loggbok skriver Lordi om sig själv och sin vardag. Han berättar att han bor i ett skafferi och att han inte gillar att ha på sig strumpor. Att när mamma och pappa bråkar heter det att de diskuterar. Och Lordi berättar om marsvinet, Herr Muffin, som gillar popcorn och om Spindelkvinnan, som bor under en tröskel. Och om hur man i klassen får två nya elever, Maria White, som inte alls är vit utan svart, och F Sörensen, som är dansk. Och jag blir så avundsjuk på Lordi som verkar ha världens bästa fröken ever! Tänk bara att få var med om glasslåderace, liksom.

Problemet med denna bok är att det känns som en svår bok att bokprata om. Den är ju superkul, men hur förmedlar man det, när det inte finns någon speciell hook i handlingen, utan mest bara handlar om en helt vanlig killes vardagsliv i skolan, med syskon och med föräldrar? Till viss del kan man likna Lennart Lordis loggbok vid en svensk variant av Dagbok för alla mina fans, och det säljer ju definitivt!

Jag får samma glada känsla efter att ha läst Utsikt från livets planet, som jag får efter att ha läst en Semlan & Gordon-bok, som ju också är lika underhållande som klok. Jag är störtsugen på att läsa fortsättningen, Nödsignal från horisonten, som kom ut i dagarna. Tove Berggren (eller Lordi, menar jag ju) har ett väldigt eget språk. Det är korthuggna meningar och tvära kast, och inledningsvis störde jag mig lite på detta. Men bara efter ett par sidor kändes språket helt naturligt och väldigt äkta. Det är hur klart som helst att det är Lordi som skrivit boken. Vem är den där Tove Berggren, liksom?

Har man efter att ha läst Lennart Lordis loggbok, inte fått nog, så kan man surfa in på Lennart Lordis blogg och ta del av hans kloka tankar även där.

Sjalen

Sjalen av Kåre Bluitgen är en lättläst och kort historia om bästisarna Ida och Ayla, som hänger hos Ida efter skolan och håller på att fixa och testa olika frisyrer på varandra. Men när det är dags för Ayla att gå hem så kan hon inte hitta sin sjal. Och utan sjal kan hon inte visa sig utomhus eller för någon kille. Samtidigt som tjejerna vänder upp och ner på Idas rum för att hitta sjalen berättar Ayla varför det är så viktigt för henne att bära sjalen. Men trots att Idas mamma hjälper till att leta, så går sjalen inte att finna! Ayla blir mer och mer förtvivlad, men när Ida skojar om att hon kan ha en lampskärm på huvudet istället kan hon inte låta bli att skratta. Till slut är det Idas storebror som kommer på den perfekta lösningen på problemet.

Sjalen berättar på ett enkelt vis om kulturella skillnader i vårt samhälle, utan att på något vis vara dömande eller värderande. Bokens målgrupp är 9-12 år, men innehållsmässigt, och språkmässigt, tycker jag att Sjalen passar minst lika bra för lågstadiet.

Pixis bok

Pixis bok är den tredje fristående delen om monsterskolan Skogsbingelskolan av Mårten Melin. Pixi har tillsammans med sina föräldrar omkommit i en olycka och när boken börjar står mamma, pappa och Pixi vid ingången till Pärleporten - porten in till himmelsriket. Allt är fridfullt och vackert och Pixi känner sig lycklig. Men plötsligt rycks hon tillbaka. Mamma försvinner, pappa försvinner och himlen är borta.

När Pixi vaknar upp känner hon inte längre igen sig själv. Hon är gudomligt vacker och är stark som en oxe. Men all livsgnista har runnit ur Pixi och allt hon känner är mörker och tomhet. Det enda hon önskar är att få komma tillbaka till sina föräldrar. Pixis morbror, ser till så att hon hamnar på Skogsbingelskolan, skolan där barn med förmågor utöver det vanliga får lära sig hantera sina krafter. Pixi orkar varken bry sig om de andra eleverna på skolan eller varför hon själv är där, utan istället funderar hon på hur hon ska göra för att komma tillbaka till sina föräldrar i himlen. Och att hoppa från skolans tak verkar vara det enklaste sättet, men i sista stund hindrar en ängel henne från att hoppa.

Pixi får nattlektioner tillsammans med skolans vampyr, Adam, och spöket Jenny, och de nya vännerna lockar sakta fram livsgnistan hos Pixi igen. Pixi lär också känna Farid, en charmig kille som kan resa i tiden, och som visar Pixi att den framtid hon har att vänta ser väldigt ljus ut. Om hon bara väljer att styra in på den vägen.

Det är ju klart roligast att läsa Pixis bok om man läst de tidigare böckerna om Skogsbingelskolan (Förvandlad samt Jag är Love), då flera karaktärer från dessa böcker dyker upp, men det är inget man måste ha gjort. Alla tre böckerna som utspelar sig på monsterskolan är mer eller mindre mörka berättelser om utanförskap och att vara annorlunda, men Pixis bok är helt klart den mörkaste av dem alla. Medan de två första delarna varit mer mysrysliga så hänger ett tungt vemod över denna sista del.

Man får veta att det är Pixis morbror, som är läkare, som återupplivat Pixi, men det hintas också om att morbrodern köpslagit med Djävulen. Detta berättas det inte så mycket mer om, vilket gör mig lite frustrerad, och även om det bara är en förklaring till varför Pixi blivit den hon nu är, så hade jag ändå velat veta mer om varför hennes morbror och Djävulen gjort business ihop. Tyvärr verkar det som att Pixis bok är den sista och avslutande boken om Skogsbingelskolan, så jag lär inte heller få reda på omständigheterna kring detta.

Pojken som svävade

Barnaby Brocket är tredje och yngste sonen till Alistair och Eleanor Brocket, ett par som under hela sina liv strävat efter att vara så vanliga och normala som bara möjligt är. Att inte vara normal, och på så sätt dra till sig uppmärksamhet, är något som paret Brocket skyr som elden. Allt som inte är normalt, liksom alla de som på något vis sticker ut, är konstiga eller annorlunda, det vill säga allt annat än vanliga och normala, ser de ner på. Dessvärre tvingas Alistair och Eleanor finna sig i att deras sistfödde son är allt annat än normal.

Det är nämligen så att Barnaby Brocket svävar. Han trotsar tyngdlagen, och för att över huvudtaget hålla sig nere på marken tvingas Barnaby bära omkring på en ryggsäck full med sand. Att Barnaby svävar är en olägenhet som man gärna inte pratar om i familjen Brocket. Men trots att man försöker låtsas som att det regnar utåt, och inom familjen skyller hela problemet på Barnaby själv, så går det inte att frånse att Barnaby inte kan sluta sväva hur mycket han än försöker. Och detta är ett problem som till slut stiger paret Brocket upp över öronen. Något måste göras åt deras oförskämde och själviske son, som utsätter sina stackars föräldrar för detta besvär. Åtta års lidande är länge nog och paret Brocket kommer överens om att de ska släppa sin son fri. En dag sticker Eleanor helt enkelt hål på sandsäckarna i Barnabys ryggsäck och Barnaby börjar stiga mot skyn.

Jag gillar John Boyne. Jag tycker han är skicklig på att berätta en historia, och Pojken som svävade börjar riktigt lovande, lite i samma "det-var-en-gång"-stil som i Pojken som sprang bort, och även denna berättelse håller en något filosofisk ton. Men ju mer jag läste, desto mindre intresserad av vad som hände Barnaby blev jag, och istället blev jag desto argare och mer irriterad. På Barnaby, som trots att han vet att det inte var någon olyckshändelse att han svävade iväg, fortfarande vill tillbaka till sin familj. På Alistair och Eleanor som är ena riktiga vidriga och fega föräldrar, som inte tänker på något annat än sig själva. På Barnabys syskon, som också förstår att något är fel, men som inte vill skuldbelägga sina föräldrar.
Nu kommer det, utan att säga för mycket, tack och lov, en vändning i slutet, som gör att jag kan lägga min värsta irritation bakom mig, men jag tycker att paret Brocket kommer undan alldeles för enkelt.

Under sin frånvaro från sin familj träffar Barnaby en rad färgstarka personer, som liksom Barnaby, inte heller blivit accepterade av sina nära och kära. John Boynes budskap i Pojken som svävade är tydligt; det är var och ens rätt att vara den man är och man ska inte behöva anpassa sig efter alla andra om detta i sin tur medför att man själv blir olycklig.

Jag gillade början, och slutet blev ok till slut, men däremellan infriades inte mina förväntningar på boken. Trots att jag blev både arg och irriterad, så kände jag mig inte helt engagerad i Barnabys upplevelser och äventyr. Det får bli ett nja i betyg till Pojken som svävade.

Det är insidan som räknas

Är det insidan som räknas? Självklart är det det, skulle de allra flesta svara. Men går det att enbart att bli kär i och älska någon, utan att se till vare sig det yttre eller till personens kön? Det här tankeexperimentet ställer David Levithan sina läsare inför i Jag, En.

Tänk dig att du vaknar upp i en ny kropp varje morgon, och att du lever någon annans liv under en hel dag. En har aldrig befunnit sig i samma kropp mer än en dag, det är hens sätt att leva, och ingen dag är den andra lik. Genom att ta kontakt med sin värdkropps minne kan hen ta sig igenom dagen på ett mer eller mindre smidigt vis, utan att störa eller lägga sig i sin värdkropps liv och relationer allt för mycket. Men så en morgon vaknar En i Justins kropp. Justin är något av en slarver, en skitstövel, skulle vissa säga. Men denne Justin har en fantastisk flickvän, Rhiannon, som definitivt hade kunnat hitta någon mycket bättre kille än Justin. För egentligen är Justin alldeles för självupptagen för att bry sig om Rhiannon. Men En bryr sig desto mer. En kan inte låta bli att för en gångs skull lägga sig i sin värdkropps liv, och för en gångs skull kan En inte heller låta bli att knyta an till en annan person.

För En känner samhörighet med Rhiannon, på ett sätt hen inte tidigare har känt och efter att En lämnat Justins kropp går det inte att släppa tankarna på Rhiannon. En måste träffa henne igen. Och igen. Och för en gångs skull känner En att hen kan vara den hen är, hen kan vara sig själv! En behöver inte leva någon annans liv när hen är med Rhiannon. Men att inleda en relation med någon, vars kropp och yttre ständigt förändras, och som dessutom har för vana att vakna upp på olika platser varje morgon, är problematiskt, för att inte säga omöjligt. Eller?

Att läsa Jag, En väcker många tankar kring existentiella frågor. Är man verkligen samma person oavsett vilken kropp man befinner sig i? Trots att jag, precis som Rhiannon, skulle vilja vara den personen som bara såg insidan, så är det ändå inte riktigt så det funkar. Inte i min värld i alla fall. Levithans budskap är så klart att det varken finns homosexuell eller heterosexuell kärlek. Det finns enbart kärlek. Man blir inte kär i ett kön, man blir kär i en person. Och det är en fin tanke som jag håller med om, men om man ska applicera Levithans tankeexperiment på verkligheten så, visst blir man kär i en person, men den person man blir kär i är ju samtidigt knuten till en kropp. Och denna kropp måste man på något vis även tilltalas av.

Jag, En har jag sett fram emot att läsa och Levithan gör mig inte besviken. Jag gillar hans språk och stil och hur han i denna bok sätter igång min egen tankeverksamhet. Nu längtar jag bara efter att få diskutera boken med någon.

Insurgent

Jag kan lika gärna säga det direkt; Insurgent gör mig helt klart inte besviken. Insurgent är andra delen i Veronica Roths dystopiska trilogi, men detta är allt annat en typisk del-två-bok. Jag hade förväntat mig en ganska typisk mellanbok, en transportsträcka vars huvudsakliga mål skulle vara att föra mig till en rafflande upplösning i del tre. Men Insurgent är baske mig ännu mer spännande än del ett, Divergent! Det händer saker hela tiden, nya vändningar kastar läsaren (mig) in i situationer som jag inte alls räknade med, vilket gör att Insurgent känns totalt oförutsägbar. Jag älskar det!

Händelserna i Insurgent tar vid där Divergent slutade och det känns stört omöjligt att skriva något utan att förstöra för den som inte har läst Divergent, så varning för spoilers. Fullskaligt krig hotar att bryta ut mellan falangerna. De lärdas och deras ledare Jeanines ambitioner är att styra och kontrollera alla, men De lärdas simuleringsattacker biter fortfarande inte på De divergenta. De divergenta uppmanas att lämna över sig själva till De lärda annars kommer oskyldigas liv att spillas. Tris, som plågas av sina skuldkänslor ser sin chans att gottgöra för alla de liv hon tagit sedan konflikten startade. Hon lämnar över sig själv till De lärda, men genom att göra detta måste hon svika den hon älskar. Four har dock inga planer på att ge upp sin älskade och kommer till Tris undsättning. Men i takt med att konflikten mellan falangerna fortsätter och nya fakta och hemligheter avslöjas, ställs Tris åter igen för ett val, där det enda rätta att göra också innebär att gå bakom ryggen på Four.

Insurgent slutar med en rejäl cliffhanger, jag förstår inte hur jag ska kunna vänta så länge som till oktober, då den tredje delen kommer ut i USA. Trots att jag misstänker att hela bilden ännu inte avslöjats så förstår man äntligen mer av hur samhället fungerar i Veronica Roths Chicago, och jag kan faktiskt till och med se en poäng med att Roth håller läsaren på halster under hela första boken. På så sätt vet man som läsare inte mer än vad huvudkaraktärerna vet, vilket också gör att man lättare kan förstå deras förvirring när sanningen till sist kommer fram.

Jag märker att jag har börjat störa mig på Tris i den här delen. Ja, hon är hjälten, underdogen, som man känner med och hejar på, men hon känns mer trulig och irrationell än vad hon gjorde i Divergent och hennes evinnerliga gnäll och skuldkänslor för att hon sköt Will blir i längden väldigt tröttsamt. En annan sak jag irriterar mig kolossalt på är hur Tris och Four aldrig kan vara ärliga gentemot varandra och hela tiden måste undanhålla saker, vilket dels leder till fnurror på tråden men också leder till rent av livsfarliga handlingar.

Det dröjer ända till den 22 oktober innan tredje delen släpps i USA, och när del två kommer ut på svenska har jag tyvärr inga uppgifter om. Det ska också bli intressant att se vad titeln på denna tredje del kommer att bli. Hittills har titlarna speglat böckernas handling väl och jag räknar med att den tredje titeln också kommer att göra det. (Divergent = divergerande, avvikande och Insurgent = upprorsman, rebellisk eller upprorisk)

Hårdkokta fakta om ägg

Lena sjöberg, som härom året kom ut med Kalla fakta om is, är nu, lagom till att påsken nalkas, aktuell med Hårdkokta fakta om ägg.  Målgrupp för denna fantastiskt fina och välillustrerade bok må i första hand vara lågstadiet, men även äldre barn, och vuxna, har stor glädje av att läsa eller bara bläddra i denna bok. Sjöberg berättar mer eller mindre ALLT om ägg och sådant som har med ägg att göra. Bokens ämne spänner sig från naturvetenskap till religion, pyssel och matlagning! Man får lära sig hur hönsägg blir till, hur olika vattenlevande djurs ägg ser ut, varför ägget ofta har en symbolisk plats i olika religioner, varför man firar påsk - och hur man firar och har firat påsk genom tiderna. Och mycket, mycket mer. All fakta presenteras i små faktarutor tillsammans med rika illustrationer som erbjuder sann läs- och lärglädje. Det skulle inte förvåna mig det minsta om Hårdkokta fakta om ägg under året nomineras till en rad litterära priser.

Den första flickan skogen möter

I sin debutbok, Söta pojkar är bara på låtsas, hämtade Moa Eriksson Sandberg inspiration från sina egna dagboksanteckningar. Också i Den första flickan skogen möter tycks Eriksson Sandberg ha hämtat stoff från sin egen uppväxtmiljö. Handlingen utspelar sig i ett litet samhälle i Halland och miljön är förlagd till tidigt nittio-tal, vilket är tacksamt för mig att läsa, då jag under denna tidsperiod själv var i samma ålder som huvudpersonen, och igenkänning är alltid kul.  

Hanna fyller tolv år denna sommar, som boken utspelar sig under. Hon är med raska kliv på väg in i tonåren, kroppen håller på att förändras med bröst och mens och hennes tankar är mer upptagna av sex och killar än vad hon skulle våga erkänna för någon. Men samtidigt befinner sig en del av henne kvar i barnets värld. Hanna slits mellan kompisarna Sabina och Jonna. Sabina har redan fått mens och hånglar med killar, men med Jonna kan man fortfarande få lov att vara barnslig, klä ut sig och leka.

Det är mycket som händer den här sommaren i det lilla halländska samhället. Linda Palm, skolans populäraste tjej, försvinner spårlöst. Det ryktas om att hon blivit både våldtagen och mördad och vissa menar att Linda Palm faktiskt får skylla sig själv lite eftersom hon varit med så många killar. Skogen utanför den lilla orten tycks mer skrämmande än någonsin och Hanna känner sig iakttagen. Hemma är saker och ting heller inte som förr. Hannas föräldrar bråkar jämt och ständigt och en dag slutar pappa höra av sig.

Den första flickan skogen möter skildrar en rätt otäck och hård verklighet men speglar också den förvirring man kan känna när man befinner sig på gränsen in till tonårslivet. Jag gillar den något kusliga stämningen, vid sidan av sommaridyllen finns det så mycket okänt ute i skogen, i världen; i livet. Men Den första flickan... är också en rätt svår och framför allt spretig bok, många trådar blir hängande i luften och jag känner mig inte helt nöjd när boken slutar. Jag är inte heller helt säker på att Den första flickan... borde vara hcg-klassad. En del av innehållet känns helt klart riktad till någon som befinner sig just där Hanna själv är, det vill säga på väg att lämna barndomen.

En sekund i taget

Man kastas rakt in i handlingen i Sofia Nordins En sekund i taget. Hedvig springer, hon flyr från sitt hem, från sin familj. Hon tar sin cykel och ger sig av, vart vet hon inte, hon vill bara bort. På vägarna stöter hon på döda människor och krockade bilar. I övrigt är det helt tyst och mörkt. Febern, som drabbade och utplånade hennes familj, spred sig som en löpeld i kvarteret, samhället, Sverige, kanske hela världen, och skonade ingen. Så vitt Hedvig vet är hon den sista människan kvar i livet. 

Hedvig kommer till en liten bondgård med två kor och två hästar, några får och några höns. Det är ett bra ställe att vara på om man vill överleva och Hedvig stannar. Sakta bygger hon upp en tillvaro för sig själv. Hon lär sig mjölka korna, elda i spisen, skörda potatis. Och livet på gården är drägligt, om än väldigt ensamt, och trots att hon försöker låta bli, kretsar Hedvigs tankar ständigt kring hennes familj. Fanns det något mer hon kunde ha gjort? Var det rätt att lämna dem? Varför blev hon själv inte sjuk? Framtiden känns också så väldigt oviss. Är det så här hennes liv kommer att se ut för alltid nu? Vad hände med att bli kär, få sin första kyss, bli vuxen och skaffa barn? Allt det där som betyder nåt i livet?

En dag kommer en annan tjej, Ella, till gården. Om de är två som har överlevt borde det finnas fler. Det är i varje fall vad Ella hoppas på. Men Hedvig vågar inte hoppas för mycket.

En sekund i taget har en ödesmättad, något skrämmande ton, som jag tror tilltalar många tonåringar. Handlingen är väldigt intressant och väcker många tankar och funderingar. Är livet värt att leva om alla man känner har dött? Hur skulle det kännas om jag själv visste att jag aldrig kommer att få uppleva kärlek, sex eller få barn? Och hur skulle jag själv klara av att så plötsligt tvingas byta livsstil, från prylsamhället med ständig uppkoppling och tv-soffor till mörker och smuts, svält och hårt arbete för att överleva?

Själva katastrofen i sig tycker jag inte är helt trovärdig. Jag störde mig en del på det orealistiska i att alla dog nästan samtidigt och att det gick så snabbt. Hur har man inte kunnat höra något om det i media från exempelvis andra länder, som också måste ha drabbats (jag utgår nämligen från att smittan måste ha sitt ursprung utomlands, men så behöver det ju naturligtvis inte vara).
Skildringen av hur Hedvig agerar för att överleva är då desto trovärdigare och överhuvudtaget ges ett väldigt ingående porträtt av Hedvig. Jag gillar också att boken inte har ett klart avslut, utan tillåter läsaren att själv spinna vidare på hur det kommer att gå. Och här finns det flera alternativ att fundera över. Jag kommer att nog att fortsätta gå och tänka på Hedvig och Ella ett bra tag till.