Jag var barn i Gulag

Finns bl.a. hos adlibris eller bokus

Julian Better föddes 1937 i Butyrkifängelset i Moskva. Fyra dagar efter hans födelse dömdes hans far i Stalins stora utrensning för kontrarevolutionära handlingar och spioneri och avrättades med ett nackskott. Faderns öde kom till Julian Betters kännedom först många år senare och hans mor trodde och hoppades i flera år att fadern "bara" satt fängslad, precis som hon.

Julian och hans mamma skickades iväg till korrektions- och arbetsläger i Gulag. Köld, svält, hårt arbete, hungriga råttor och löss, smuts och ännu mer kyla präglade lägerfångarnas vardag och Julians första minnen går i grått. Men han fick åtminstone tillbringa sina första år tillsammans med sin mor. Vid fem års ålder sattes Julian på ett av barnhemmen i Gulag och skildes därmed från sin mamma under ett helt år innan de kunde återförenas.

Julians mamma blev till sist frigiven 1945 och mor och son kunde lämna lägren och återvända till moderns hemland Polen. Julian Better lever idag i Sverige sedan 1960-talet hit han utvandrade då förföljelser av judar i Polen åter eskalerade. Länge höll Julian tyst om sin barndoms upplevelser, men så började han samla in material och uppgifter om fadern och andra släktingar som försvunnit under 1930- och 1940-talen, samt teckna ner sina egna minnen från sina tidiga barndomsår. Jag var barn i Gulag är resultatet; en lågmäld och hemsk barndomsskildring, som dessutom fortfarande känns aktuell då det går att dra paralleller till dagens flyktingläger och de barn som idag växer upp i kyla, fattigdom och svält där.

Det här är givetvis gripande läsning, men samtidigt som det är en ohygglig skildring inifrån lägren, dessutom utifrån ett barns perspektiv, så är detta också en fantastisk historia om hur det faktiskt gick att överleva. Dock kände jag att jag hade behövt större förförståelse för Stalintiden innan jag började läsa. För även om Better kort tecknar sina föräldrars historia, hur de hamnade i Moskva och hur deras framtidsförhoppningar blev utbytta mot terror, så tror jag det hade underlättat för mig om jag kunnat sätta Betters berättelse i en större kontext.

Det osynliga godiset

Villa Månskugga hos adlibris eller bokus

Det osynliga godiset är en mycket, mycket snäll "rysar"historia av skräckdrottningen Amanda Hellberg. För snäll, rent utav. Jag förväntade mig åtminstone några kalla kårar, rysningar och gåshud, även om denna bok vänder sig till de yngsta läsarna. För familjen Skrämsson skräms knappast, utan de är mer tokiga och konstiga, som tycker mördarsniglar och tvestjärtar är trevliga att ha i trädgården och som tycker det är helt normalt att tugga på en lök om man är lite hungrig. Och även om det förekommer en farbror Knota, som bor i farfarsklockan, en vålnad som bor i gästrummet och en pappa som ser lite ut som en snäll varulv så kan Hellbergs intention inte för ett ögonblick ha varit att skrämmas. Serien om Villa Månskugga känns mer som en bok att sätta i händerna på de som gillar Mats Wänblads Familjen Monstersson-böcker (som jag själv för övrigt stormgillar) och som har gått upp ett steg eller två i sin läsnivå. 

Så vad handlar då Det osynliga godiset om? Jo, farmor ska komma på besök till familjen Skrämsson, vilket Hedvig och hela hennes familj ser fram emot eftersom farmor alltid har med sig massvis med äckligt gott godis; slemsniglar, harlortar, lakritsspindlar och klubbor med insekter i. Och mycket riktigt! Den här gången har farmor med sig en hel säck! Men mitt i natten försvinner godiset spårlöst! Så Hedvig, som är en mycket finurlig tjej, kommer överens med sina föräldrar om att hon ska få ett eget rum, och därmed slippa dela med lillebror, om hon kan leta upp godissäcken. Det finns många misstänkta, men fallet med det försvunna godiset är klurigare än man kan tro.

The mortal instruments - City of bones

Fast, alltså, när jag ser trailern till filmen så tycker jag det verkar sjukt spännande. Kanske blir att jag läser nån del till ändå då...

The mortal instruments

Du hittar boken hos adlibris eller bokus

I fredags hade The Mortal instruments biopremiär och samtidigt läste jag ut den första boken som filmen bygger på! Cassandra Clares The Mortal instrument har redan kommit ut i fem delar på engelska medan del ett, Stad av skuggor hyfsat nyligen kom ut på svenska. En tröst är dock att del två, Stad av aska, utkommer redan i oktober.

Clary Fray har efter mycket tjat äntligen fått med sig bästa kompisen Simon till Pandemonium, Clarys absoluta favoritklubb. Men det som skulle ha kunnat bli en fantastisk kväll blir istället början på en för Clary ny och skrämmande tillvaro. Clary blir vittne till hur en ung man huggs ned av tre andra ungdomar. Det sker rakt framför ögonen på henne - men ingen annan på klubben lägger märke till något.

Någon dag senare dyker en av ungdomarna upp på samma café som Clary och Simon och det är då hon förstår att ingen annan kan se den här killen. När hon konfronterar Jace, som han heter, får hon veta att att han är skuggjägare, att hon är vanlig dödlig mondän, att varulvar, vampyrer och zombier existerar på riktigt och att killen hon såg bli mördad på Pandemonium inte var nåt annat än en simpel demon. Och mitt i Jaces försök att övertala/tvinga Clary att följa med honom för att hans lärare ska få undersöka Clary, eftersom det egentligen borde vara omöjligt för henne att se honom, så får Clary ett alarmerande samtal från sin mamma. Telefonsamtalet bryts och Clary kastar sig iväg hem till lägenheten. Där möts hon av ett tumult och av ett ohyggligt väsen som skulle kunna vara som hämtat från underjorden. Och av hennes mamma syns inte ett spår...

Stad av skuggor är lite för mycket fantasy för mig. Dessutom ganska blodig sådan. Precis som med Beautiful creatures tyckte jag att boken var något för lång (vilket i och för sig kan ha med min avoghet till fantasy-genren att göra), men till skillnad från Garcias bok så händer det ändå grejer i Stad av skuggor som gör att tempot hålls uppe hela tiden. Det blir aldrig utdraget och tråkigt även om det blev lite rundgång i slutet där det tar en evighet för sista kampen att utkämpas.

Jag tror absolut detta kommer att göra sig väldigt bra på film och jag förstår också att serien blivit en succé, men jag tror inte jag kommer att ta mig an följande delar. Kanske på film i så fall.

Omläsningsunnis

Insurgent hos adlibris eller bokus

Efter att ha läst Veronica Roths Divergent så kunde jag inte hålla mig tills del två, Insurgent kom ut på svenska, utan var verkligen tvungen att kasta mig över boken på engelska. Det här var nån gång i våras och nu längtar jag istället på del tre, Allegiant, som ska komma i oktober. Men nu har ju Insurgent precis kommit ut på svenska, och jag hade turen att få ett recensionsex från förlaget, och av den anledningen tänkte jag att jag kunde få unna mig lite omläsning.

Jag hade liksom tänkt att jag skulle läsa lite grand, ett kapitel då och då, vid sidan om alla andra böcker som jag har mer brådis med att läsa på grund av jobb. Men se det gick inte. Insurgent är precis lika oemotståndlig i svensk översättning och jag har inte många sidor kvar av boken nu. Jag fångas än en gång av Roths höga tempo och driv (det händer ofantligt mycket i del två!), av kemin mellan Tris och Four och jag stör mig fortfarande på Tris envetna envishet samtidigt som jag ändå tycker om henne.

Jag tänkte inte att jag skulle skriva ännu en recension av Insurgent, men läs gärna vad jag tyckte efter att ha läst den engelska utgåvan.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Över näktergalens golv

Över näktergalens golv är den inledande boken i Sagan om klanen Otori, som är skriven av Lian Hearn.  Fantasymärkningen på dessa böcker har länge avskräckt mig från att läsa dem. För mig står fantasy för dvärgar och alver, trollkarlar och magi, och visst finns inslag av magi i Över näktergalens golv, men att kalla detta fantasy tycker jag känns missvisande. Det här handlar väl snarare om att ha lånat element från den österländsk kulturens myter och sägner. Eller? Hur som helst så är det som jag kallar fantasyinslag väldigt ringa och istället tycker jag att Över näktergalens golv mer har karaktären av äventyr och hístorisk roman (om än fiktiv sådan).

Takeo tillhör det folk som kallas De gömda och bor i en liten bergsby, långt från de strider som ständigt pågår mellan olika klaner i området. De gömda är djupt religiösa och föraktas och förföljs av klanen Tohans ledare, Herr Iida, som till slut utför en massaker på Takeos by. Takeo är den enda som undkommer och räddas av Herr Shigeru som tillhör Otoriklanen. Därmed hamnar Takeo mitt i den maktstrid som pågår mellan klanen Otori och klanen Tohan.

Takeo, som adopteras av Shigeru, blir upplärd i allt vad en ädel pojke kan tänkas behöva kunna och snart står det också klart att Takeo har förmågor utöver det vanliga. Han får reda på att han tillhör Släktet, en folkgrupp med magiska förmågor som dessutom har stort inflytande i de maktstrider som pågår mellan de olika klanerna. Takeo har svurit lojalitet mot Otori, men Släktet kräver att Takeo blir en av dem och Takeo utsätts för hårda prövningar.

Över näktergalens golv är väldigt fängslande och välskriven men också något komplicerad (inte minst att återge). Det här är ingen rak berättelse och dessutom finns det två berättarperspektiv; både i jagform, utifrån huvudpersonens perspektiv, och utifrån en flickas, som hålls som gisslan av Herr Iida, perspektiv. Och lite jobbigt tyckte jag det var med alla japanska namn på både personer och orter, och till en början lite svårt att hålla isär vem som var vem eller vad. Men det är mest en vanesak, antar jag.

Den här boken hade mycket mer än vad jag förväntat mig. Det är en tydlig gott-mot-ont-historia med kärlek, äventyr, spänning och magi (eller fantasy om man så vill). Jag är jättesugen på att läsa de andra delarna! Men hur ska jag hinna?

Undret

Att köpa hos adlibris eller bokus

Tioåriga Auggie är född med ett gravt missbildat kranium och ansikte. Han är van vid att folk stirrar på honom, han kan bara genom att lyssna på tystnaden som uppstår uppfatta vid exakt vilket ögonblick någon får syn på honom för första gången. För själv brukar Auggie inte höja blicken från marken. Han tycker bäst om att gömma sig bakom en lång lugg och när han var mindre gömde han sig under en austronathjälm. Med denna på huvudet kände sig Auggie mer normal och mindre uttittad.

För att skydda sonen har Auggies föräldrar haft hemundervisning för sonen. Men när nu Auggie ska börja femman är det dags för honom att börja i en vanlig skola. Självklart blir detta en svår prövning för Auggie. Självklart blir han uttittad. Självklart finns det dumma ungar som kallar honom zombiefejs och annat, men värre är att till och med vissa föräldrar retuscherar bort hans ansikte på klassfoton och lobbar för att han ska gå i specialskola. Men där finns också de som vill vara Auggies kompis. De som vågar lära känna honom och som kan se bortom hans utseende.

Undret är R.J. Palacios väldigt lyckade debutroman, om än med ett lite väl övertydligt budskap och ett aningens för bra och "amerikanskt" lyckligt och svulstigt slut med stående ovationer, inte ett öga torrt, hurrarop och jubel. Förutom dessa överdrifter i slutet tyckte jag ändå väldigt mycket om Undret. Det är en tankeväckande berättelse som får en att fundera över hur man själv reagerar och agerar inför det som är annorlunda. Dessutom gillar jag hur Palacio berättar sin historia. Huvudsakligen berättas historien om Auggie utifrån hans eget perspektiv, men andra berättarröster, såsom Auggies storasyster Via och Auggies klasskamrater får också komma till tals och på så vis får berättelsen ett helt annat djup. Speciellt syskonperspektivet är intressant med hur storasyster Via, trots att hon älskar sin lillebror, inte kan låta bli att känna avundsjuka inför den uppmärksamhet föräldrarna ger sin son.

Undret har fått hcg-klassning, alltså mellanåldersbok, dock tror jag inte så mycket på att den tänkta målgruppen självmant kommer att välja att läsa denna bok, inte minst för att bokens omslag är väldigt intetsägande och inte speciellt tilltalande för denna åldersgrupp. Undret är snarare en typisk crossoverbok som kan läsas och uppskattas av både ungdom och vuxen.

 Och så finns det en väldigt söt boktrailer till den engelska utgåvan av Undret! 

Metteborg

Metteborg hos adlibris eller bokus

Rose och Samuel Lagercrantz böcker om Metteborg utkom ursprungligen i tre böcker; en som utspelar sig i ettan, en i tvåan och en i trean. Metteborgs samlade öden och äventyr i ettan, tvåan och trean är alltså en samlingsvolym om hela 196 sidor! Men det här är en luftig bok med bara ett par radertext på varje sida och med många härliga illustrationer av Eva Eriksson. För en turboläsare som jag själv går det alltså ruskigt fort att plöja igenom dessa 196 sidor.

Vi får följa Metteborg under hans tid på lågstadiet. Och det är en varm skildring av livet på lågstadiet. Där finns elaka och farliga äldre elever men där finns också dumma elever i klassen. Dumma Benni Bing Bång är det inte många som tycker om och han gör nästan så att man inte vill gå till skolan mer. Men som tur är finns ju andra i klassen som Metteborg gillar. Som söta Dunne till exempel. Eller Kudden, som Metteborg blir bästis med. Men mycket kan ändras under tre år på lågstadiet. Till och med Benni Bing Bång.

Vi kom över havet

Finns hos adlibris eller bokus

Det som är så bra med att vara med i en bokcirkel (eller flera) är att man får läsa de där böckerna som man själv kanske inte skulle ha valt att läsa. Jag hade nog själv aldrig lånat hem Julie Otsukas Vi kom över havet om det inte vore för att den blev vald att läsas i min ena bokcirkel. Men jag är så tacksam och glad för att jag fått tillfälle att läsa denna omfattande bok.

Vi kom över havet spänner över blott 171 sidor och är en liten och nätt bok, ett format som jag tycker mycket om eftersom det är så lätt att bära med sig sådana här små böcker. Men trots dess ringa omfång och söta format så är detta en bok som rymmer desto mer i form av livsöden.

Vi kom över havet är skriven i Vi-form och ger röst åt alla de japanska kvinnor som kring 1920-talets början kom till USA som postorderbrudar. I hamnen i San Fransisco fick de för första gången träffa den man de gift sig med, och som de endast sett på foto, ett foto som ofta inte alls stämde överens med verkligheten. Inte heller stämde den information som kvinnorna fått om männen överens med hur det egentligen förhöll sig. Inte fanns det några villor med vita staket runt att bo i, och inte jobbade någon av männen på kontor. Det fattiga och hårda liv som många av kvinnorna lämnat för en lyckligare tillvaro i det nya landet var i jämförelse inte alls så svårt som den nya tillvaron för flera av dem skulle komma att bli.

Otsuka tar oss med på båten över Stilla havet, där vi får ta del av kvinnornas förväntningar, förhoppningar, oro och farhågor. Vi är med vid första mötet med den nye maken och bröllopsnatten, som för många blev en mardröm, och vi är med när det första barnet kommer, växer upp och blir mer amerikansk än japansk. Vi får följa med under tiden som affärer och verksamheter grundas, växer och blomstrar. Och vi är med när Pearl harbor attackeras och allt slås i spillror när plötsligt hela USA anklagar japan-amerikanerna för att vara förrädare och spioner.

Det är mycket elände som beskrivs i Vi kom över havet, men för en del blev det nya livet i det nya landet acceptabelt, ja till och med lyckligt. Det jag tycker är häftigast med Otsukas Vi-form är att hon med detta uttryckssätt lyckas ge röst åt i princip alla japanska kvinnor som kom till USA på det här viset. Som läsare förstår jag hur många människor det rör sig om och att inte ett livsöde är det andra likt. Detta blir liksom även en kommentar till vår tids invandring. Allt går igen - från förväntningarna på det nya landet till att försöka lära sig ett nytt språk och bli accepterad samtidigt som man vill hålla kvar minnena och traditionerna från hemmavid.

Jag gillade verkligen Vi kom över havet. Den sticker ut från det jag brukar läsa och dessutom har jag fyllt ytterligare ett hål i min historiekunskap. Jag blev ärligt talat chockad över det sätt USA behandlade både första, andra och ibland tredje generationens japanska invandrare efter Pearl harbor. Jag kan bara hoppas på att det här är något som det pratas om i dagens historieundervisning i skolan. Det är i alla fall inget jag läst om när jag gick i skolan.

Stora Skräckens gränd

Tommy Donbavands Vampyrens huggtand är första och inledande boken i serien om Stora Skräckens gränd.

Lukas Watson har på sista tiden drabbats av mystiska anfall, under vilka han förvandlas till en varulv. Så en dag kommer Flyttarna och S.P.Ö.K.A.B (Statens problemflyttarfirmas överavdelning för konstiga och annorlunda boenden) som helt enkelt flyttar hela familjen Watson till Stora Skräckens gränd. I denna stad, som ligger i en egen värld där solen aldrig lyser, lever andra mörkrets varelser och Lukas lär snabbt känna vampyren Resus och mumien Kleo. 

För Lukas del går det an att vänja sig att leva i denna nya värld, men hans föräldrar, som i högsta grad är normala och alldeles vanliga människor, är inte skapta för att bo på detta läskiga ställe. Lukas måste göra nåt för att få dem att komma tillbaka till sin värld igen. Men ingen vet hur man tar sig från Stora Skräckens gränd.

Enda chansen till att få någon ledtråd till hur man hittar den enda vägen som leder från Stora Skräckens gränd är om man kan få tag på Klivstens berättelser från Stora Skräckens gränd. Men boken finns i tryggt förvar hos Hans Höghet Otto Flin som styr och ställer i Stora Skräckens gränd. Och den här boken delar Otto Flin inte med sig av till någon annan. Men tillsammans med sina nya vänner gör Lukas allt han kan för att rädda sina föräldrar från detta skräckens näste.

Stora skräckens gränd är riktigt läskig för att vara en serie som riktar sig till de yngre läsarna, och då menar jag verkligen få mardrömmar-läskig, men Donbavand har också humor och därför blir det emellanåt riktigt fnissigt och roligt. Men det här är verkligen ingen bok att rekommendera till den skraje läsaren. Jag hade själv aldrig i livet kunnat läsa denna bok som liten utan att sen sova med lampan tänd. 

Äventyret och uppdraget att försöka hitta en väg ut från Stora Skräckens gränd fortsätter i Häxans blod och i de därpå följande fyra delarna.