Du & jag

finns hos adlibris eller bokus

Katarina von Bredow har en rad ungdomsböcker om tonåringar och kärlek bakom sig, som många tjejer i slutet av mellanstadiet eller under högstadiet brukar upptäcka och sluka. Du & jag är hennes första bok som riktar sig helt och hållet till mellanåldersläsaren.

Andreas och Alicia går i femman och bor väldigt nära varandra och därför har de ofta följe till skolan. Men i skolan pratar de inte med varandra. Även om de går i samma klass. I skolan och i klassen är Andreas känd som Professorn, den som alltid har alla rätt på matteproven och som kan långa och svåra ord. medan Skol-Alicia tillhör klassens innegäng, de som hänger med Ida och Kevin och som alla vill vara med.

Andreas förstår sig inte riktigt på Alicia. Hon är som en kameleont. I skolan är hon en Alicia, men hon kan också vara en kompis-Alicia; den som Andreas tycker bäst om, den hon är när de har följe till skolan eller när hon är hemma hos honom och spelar PS3. Andreas själv är bara samma Andreas hela tiden, han förstår inte varför man måste göra sig till för att passa in.

När Andreas råkar få reda på att hans pappa har en affär med en annan kvinna inser han att också hans pappa gör sig till och att hans pappa absolut inte är den person han trodde sig känna. Andreas känner sig både sviken och arg på sin pappa, och det värsta är att hans mamma inte anar någonting. Upptäckten får Andreas att börja fundera på vem han själv är och vem han vill vara. Vill han fortsätta vara den snälle "professor-Andreas" eller passar han bättre som den coole Andreas som målar graffiti tillsammans med Kevin och som får tjejer som Alicia?

von Bredow lyckas så precist fånga hur komplicerade relationer kan vara - redan på mellanstadiet, och framför allt hur strukturerna och rollerna i klassrummet påverkar och sätter ramarna. Att det som räknas är vad man säger, vad man gör och vem man är med. Och vad alla andra tycker. Jag tycker det är modigt av Andreas som testar att iklä sig en annan roll och prova något nytt, men som också sen vågar säga ifrån och stå för att han faktiskt är den han är.

Du & jag är första boken i en kommande trilogi som utspelar sig på mellanstadiet. Huruvida man kommer att få fortsätta följa samma personer som i Du & jag eller om det blir helt nya karaktärer har jag ingen aning om, men jag ser hur som helst verkligen fram emot att läsa de kommande delarna.

Jag går dit du går

Boken finns hos bl.a. bokus och adlibris

Den där kvällen, bara nån vecka innan sommarlovet ska börja, sitter Caitlin och Ingrid på Caitlins rum och snackar om framtiden. Ingrid undrar var Caitllin tänker gå på college och när Caitlin ställer samma fråga till Ingrid svarar hon bara: "Jag går dit du går". Men det kommer hon inte att göra. För nästa morgon är Ingrid borta.

Caitlin försvinner in i en sorgebubbla efter bästa kompisens självmord. Hon önskar hon hade kunnat säga eller göra något för att förhindra det som skedde och hon tappar räkningen på alla de hundratals gånger som hon i minnet gått igenom olika tillfällen och analyserat varför hon sa si eller varför hon inte sa så till sin vän. Tänk om hon kunnat göra något för Ingrid innan det var för sent.

Nu när andra året på high school åter börjar är alltså inget som förr. Caitlin känner sig tom och ensam utan Ingrid och hon irriterar sig på hur folk runt omkring henne beter sig, antingen genom att låtsas som om inget har hänt eller genom att behandla henne med silkesvantar. Så hittar Caitlin Ingrids dagbok under sin egen säng. Precis som att Ingrid själv placerat den där för att Caitlin ska läsa den. Och lite i taget läser Caitlin i dagboken och börjar sakteligen förstå hur dåligt hennes kompis mådde, hur djupt deprimerad hon var och hur hon själv inte har någon som helst skuld i det som hände. Det finns inget Caitlin hade kunnat göra för att hindra sin bästa vän från att begå självmord.

Det är riktigt tungt för Caitlin att komma underfund med allt detta, att läsa sin bästa väns innersta tankar och funderingar; åter följa vid hennes sida under hennes sista år i livet. Men dagboken hjälper Caitlin att bearbeta sin sorg och hitta tillbaka till sitt eget liv igen.

Nina LaCours debutroman Jag går dit du går är en finstämd och sorglig berättelse om vänskap och sorgearbete. Under nästan ett helt år får vi följa Caitlin som på nytt får lära känna sin bästis genom dagboken. Sakta, sakta kan Caitlin börja bearbeta förlusten och vända sin desperata sorg, sin egen nedstämdhet och ilska och bryta sin isolering för att på nytt börja leva igen.

Jag tyckte mycket om Jag går dit du går, som trots ett relativt långsamt berättartempo ändå har ett väldigt driv i sig. LaCour fångar Caitlins sorgearbete väldigt väl, hur hon går igenom sorgens alla stadier, hur det går fram och tillbaka och hur detta får ta sin tid. Det är mycket inkännande.

Något att längta efter

På bokmässan i Göteborg såg jag för allra första gången trailern till filmatiseringen av Boktjuven. Det är både med spänning, glädje och rädsla jag ser fram emot den här filmen. Markus Zusaks Boktjuven är nämligen utan tvekan en av de bästa böcker jag läst!

Det här är en bok jag riktigt kan längta efter att få läsa om, något jag tyvärr ännu inte fått tid till att göra, jag vill ju kunna ta den tid jag behöver för att njuta i lugn och ro. Och att bläddra och läsa utvalda stycken då och då, vilket jag gjort ibland, är inte nog för att stilla min törst. Men nu i samband med att boken går upp på bio (31 januari 2014) så känner jag att jag MÅSTE läsa om Boktjuven. Julen med all sin långledighet kommer att bli perfekt!

Andlös väntan!

Har nu ställt mig i kö på tredje och avslutande delen i Veronica Roths rafflande Divergentserie; Allegiant. Och medan jag väntar kan jag gotta mig med att kolla på trailern till filmen Divergent som har biopremiär 21 mars. Iiiiih...

Enders spel

att köpa hos adlibris eller bokus tex

Orson Scott Cards Enders spel utkom ursprungligen 1985, men har nu på nytt kommit ut på svenska lagom till att filmen baserad på boken går upp på bio (8 november är det premiär i Sverige).

Efter att jorden nätt och jämnt klarat sig från två attacker av utomjordingar, de så kallade "giftingarna", har man börjat fostra och utbilda barn från tidig ålder till att bli militära befäl som ska kunna rädda världen vid en kommande tredje attack. Andrew Wiggins, eller Ender, som han kallas, blir vid sex års ålder utvald och skickad till stridsskolan där han ska få militär utbildning av Internationella flottan.

Ender visar sig vara en strategisk naturbegåvning och avancerar snabbt och blir en av de yngsta ledarna någonsin i skolan. Men trots den respekt Ender vinner på skolan känner han sig mycket ensam uppe på stridsskolan. Dessutom utsätts Ender hela tiden för mer och mer press från de vuxna som vill testa vad han går för och från andra elever i skolan utsätts han för rivalitet och ogillande då det är tydligt att skolans ledare redan ser en stor general i honom. Men har Ender verkligen det som krävs för att rädda jorden?

Under läsningens gång fanns det mycket som jag antingen irriterade mig på eller bara inte tyckte om. Låt mig börja med det här med att Ender bara är sex år gammal och för långa, för sin ålder, avancerade resonemang med sig själv och är taktisk nogräknad. Jag förstår ju att han är hyperintelligent och brådmogen, uppenbarligen, men han både pratar och tänker som en bra mycket äldre pojke och detta gör han under hela bokens gång, som faktiskt spänner över sex år. Personlighetsmässigt utvecklas Ender under dessa år, men resonemangen han för, både med sig själv och med andra, håller från första början en otroligt hög nivå. Och detta gör lille Ender till en väldigt overklig pojke i mina ögon. Jag får det inte att gå ihop i mitt huvud helt enketl!

Och att man först på sidan 257 får veta något som helst mer om dessa så kallade gifitingar (översatt från det engelska "buggers", så där bra översättning, enligt mig) kan väl tänkas vara ett sätt för författaren att hålla sin läsare nyfiken och på sträckbänken, men då är har man inte ens hundra sidor kvar av boken.

Sen pallade jag inte riktigt med de långa och många redogörelserna för stridsövningarna i simulatorerna och träningarna i gravitationsrummet och får erkänna att jag skummande en del här. För mig var dessa styckena bara tröttsamma, men för dem som gillar att leka krig eller är intresserade av stridsteknik och krigsstrategier måste detta vara nära på extatisk läsning.

Men, nu låter det som att jag inte alls gillade Enders spel. Jag tröttnade förvisso ett tag där nånstans mellan alla övningsstrider, men samtidigt är den här boken mer än bara krig, sci fi och utomjordingar och det är de existentiella delarna av berättelsen som får mig att sugas med. De prövningar Ender utsätts för är grymma och han formas av de vuxna att bli någon han absolut inte vill bli. Enders examensprov är raffinerande, om än något förutsägbart, men det som händer därefter och hur berättelsen slutar är, utan att jag avslöjar något, ännu mer snillrikt och gör denna roman till något alldeles extra.

Tusen tack till Modernista förlag för recensionsexet!

Nedan trailern till filmen Ender's game:

En hemsk plan

adlibris eller bokus har boken

En hemsk plan är nummer tre i serien om Dalslandsdeckarna, men faktiskt första boken jag läst i serien. Femton böcker har Pia Hagmar hittills skrivit, den senaste, Skorpionens skugga, kom ut så sent som härom månaden. Dalslandsdeckarna består av de tre bröderna Aron, Henke och Leo, i åldern 8-12 år, och Arons tjejkompis Myggan som oförklarligt nog hela tiden lyckas hamna i spännande och ibland lite otäcka situationer. Dalslandsdeckarna är inte speciellt svårlästa, med ganska stor text och rätt så korta kapitel, och skulle kunna passa från 8-9 år upp till mellanstadieåldern.

I En hemsk plan har höstlovet precis börjat. De tre brödernas pappa har varit i Prag och med sig hem har han ett tält och en sovsäck som kan klara ner till minus tjugo graders kyla. Det är klart att de måste testa den nya utrustningen! Myggan får följa med till Rådaneforssjön, som är traktens badplats. Men nu är bryggorna uppdragna och träden runtom sjön lyser i höstfärger. Efter en del bry med den tjeckiska bruksanvisningen får man upp tältet och kan hugga in på den medhavda fikan. (Nån annan än jag som får Enid Blyton-vibbar?)

Snart blir det mörkt och då ser gänget hur någon närmar sig badplatsen från sjön i en liten kanot. Leo är säker på att det är skurkar, så i skydd av några buskar betraktar ungarna de två männen på avstånd. De ser hur de gräver ned nånting och sen försvinner med kanoten igen. När man dagen efter undersöker stället som männen grävde vid hittar de en plåtlåda. Och när de öppnar lådan visar den sig innehålla smycken och klockor. Vad ska de göra nu? Det här måste ju vara stöldgods!

Mycket riktigt visar det sig att männen är ena fuffens typer, och innehållet i lådan kommer också mycket riktigt från en juvelerare. Men de här två männen är inte vilka skurkar som helst och inte ens när det går upp för dem att några ungar håller på att avslöja deras planer visar de något som helst samvete.

En varm vinter

att köpa bla hos adlibris eller bokus

Christina Wahldén är inte direkt känd för att skriva feel good-romaner, men En varm vinter är så nära man kan tänka sig att Wahldén kommer genren. En gnutta feel good gömmer sig faktiskt i denna roman, som dock också innehåller en del samhällskritik och en hel del familjeproblematik och identitetssökande.

18-åriga Alex föräldrar är nyskilda. De är ständigt i luven på varandra och beter sig som barnungar. Alex pappa har stuckit på semester med nya flickvännen för att vila upp sig efter skilsmässan och Alex mamma drar plötsligt till Indien för att gå yogakurs och finna sig själv. Lämnar bara en lapp på köksbordet och pengar för att köpa mat en månad. Bara så där! Detta får Alex att se rött, kan hennes föräldrar bete sig så ansvarslöst och bara skita i allt och dra så tänker hon banne mig inte vara sämre. Så Alex tar sina sparade körkortspengar och köper en halvårsbiljett till Australien. Skit i skolan, som börjar om bara ett par veckor. Den kan hon ta igen senare.

Och så lämnar Alex själv en lapp på köksbordet där hon skriver att hon stuckit till Australien för att lära sig surfa med hälsningen "Vi kanske ses".

Alex får ett riktigt backpackeräventyr, ett sånt som de flesta drömmer om att göra efter studenten eller mellan studier och jobb. Bara resa, vara fri och uppleva och se världen. Det här är livet!

I Cairnes träffar Alex Ed, som pluggar i Sydney, och tillsammans sticker de ut och jobbar på ett sockerrörsplantage. Sen sticker Alex till Bali för att lära sig surfa men återvänder sen till Australien. För det är trots allt Australien hon blivit förälskad i och det är också där killen hon är förälskad i finns.

Jag tyckte väldigt bra om En varm vinter, för även om jag gillar Wahldéns upplysande och informativa, om än rätt mörka, tidigare böcker, så känns denna upplyftande. Att Christina Wahldén vurmar för Australien lyser rätt starkt igenom och det känns som att detta är en bok som hon länge velat skriva. Och här saknas inte problematik trots solsken, värme och salta vågor. Medan Alex söker sig själv får hon också lära känna Australiens sorgliga historia och hur aboriginerna i generationer har särbehandlats och givits sämre förutsättningar. Och trots alla de fantastiska upplevelser Alex får vara med om förstår hon efter ett tag att hennes bekymmer inte försvinner bara för att hon inte längre är hemma. Det går inte att fly sina problem. Man kan resa så långt som till andra sidan jorden, men de svårigheter och problem man bär med sig kan man aldrig resa ifrån.

Chokladmåne

finns på bl.a. adlibris eller bokus

Mary Arrigans Chokladmåne är en lättläst historia om vänskap mellan gammal och ung och handlar om femtonårige Chris. När Chris var liten bodde hans farmor i lägenheten under hans familj, så Chris brukade alltid smita ner till henne och lyssna på när hon berättade historier för honom. Farmor har liksom alltid funnits där. Nu börjar hon bli gammal och virrig. Hon går vilse, glömmer saker och kan få en tom blick och liksom försvinna bort en stund. Chris föräldrar menar att hon är så pass förvirrad att hon behöver hjälp och därför bestämmer de att farmor ska flytta in på ett hem, för de kan inte ta hand om henne.

Chris blir förbannad och vägrar till en början att följa med och besöka farmor på hemmet, men så veknar han och gör det istället till en vana att hälsa på henne. Chris tycker fortfarande att hans föräldrar är ena skitstövlar som placerat farmor på hemmet och att de inte förstår någonting. Det enda de verkar bry sig om är Chris betyg, som tyvärr inte är de bästa.

Efter ett stort bråk med sin mamma och pappa bestämmer sig Chris för att ta med farmor på ett äventyr. Chris farmor har berättat om hur gärna hon skulle velat se sitt barndomshem på Irland igen och Chris bestämmer sig för att uppfylla hennes önskan. Äventyret med farmor blir dock inte riktigt som Chris tänkt sig. Däremot får han reda på hemligheten med chokladmånen, som farmor börjat prata så mycket om och som faktiskt visar sig handla om Chris egen fars barndom.

Chokladmåne är en lättläst berättelse om vänskap mellan gammal och ung och om hur frustrerande det kan vara när någon i ens närhet får demens. Jag tycker det är ett angeläget ämne, men även om jag gillar den fina relationen mellan Chris och hans farmor och hur Chris anstränger sig för att göra farmor glad, så blev jag aldrig riktigt berörd under läsningens gång. Och hela grejen med Chokladmånen låter mer mystisk än vad det sen faktiskt visar sig vara.

Bokhataren

Bara titeln på den här boken, Bokhataren, skulle få minst ett par tuffa tonårskillar på min skola att tycka boken är "cool nog" att låna. För tyvärr finns där ju de som inte bara ogillar att läsa eller tycker böcker är tråkigt, det finns de som faktiskt hatar böcker och läsning! Vad det kan bero på finns det säkert mer än en anledning till, men en vanlig orsak är att man inte kan helt enkelt. Man förstår kanske inte vissa ord eller man har kanske inte tillräckligt bra läsflyt eller så har man bara svårt att koncentrera sig.

adlibris eller bokus har boken

Christina Wahldén har för Nypon förlag skrivit den här lättlästa lilla boken om Olle som hatar böcker. Ingen i Olles klass tycker om att läsa och läser inte mer än nödvändigtvis brukshandvisningar om de måste. Så får Olles klass en ny vikarie i svenska och hon har tänkt sig undervisa i grammatik och bland annat då lära ut ordklasserna. Och för att göra detta tar hon till en kanske något kontroversiell metod; hon tar hjälp av svärord. "Som fan" kan man sätta efter verb till exempel, ett adjektiv kan man sätta en svordom före; "jävligt" till exempel, "jävligt tråkigt". Och det funkar faktiskt!

Vikarien frågar också lite försiktigt om någon i klassen brukar läsa böcker, det blir det ett så klart nej på, så hon frågar om någon skriver istället. Nej, för fan! Men sms då? Jo, det skriver de ju så klart. Och detta får ju killarna att  tänka till lite och göra dem medvetna om att de faktiskt använder det skrivna språket trots allt.

Visst kan man säga att bokens mission är att få en riktig bokhatare att läsa en hel bok. Åtminstone kan man ju hoppas på att viss igenkänning i titeln ska locka. Men det boken verkligen vill förmedla är hur stor nytta vi har av att kunna läsa och skriva. Det är nämligen så att Olle träffar en tjej på ett disco och när det visar sig att hon är döv måste de använda papper och penna för att kommunicera. Och det är nu det liksom går upp för Olle att det faktiskt kan vara bra att kunna det här med att läsa och skriva. Lite moralbudskapsbok, men det är ju ack så sant, och jag bara hoppas att någon av mina "bokhatande" elever kommer att plocka den här boken och sen stolta kunna säga att de faktiskt läst en hel bok.

Mörka platser

I pocket hos tex adlibris eller bokus

Gillian Flynns Mörka platser är en väldigt spännande men också en ohyggligt otäck berättelse. Att boken är mer än 400 sidor tjock märks knappt, då det helt enkelt inte går att sluta läsa när man väl sugits in i Kinnakees mörka platser.

Libby Day var bara sju år när hon förlorade hela sin familj. Medan hon själv gömde sig i en garderob, lemlästades hennes mamma och två äldre systrar i det dåd som sedan blev känt som Satansoffret i Kinnakee. Libby, som alltså lyckades fly, vittnade sedan om att det var hennes femtonåriga bror, Ben, som utförde de hänsynslösa morden.

Nu är Libby 32 år gammal och hitintills har hon överlevt på pengar från en fond som välvilliga människor skänkt henne som liten, samt från de pengar hon tjänade på den bok hon senare skrev om sina upplevelser. Men pengarna håller på att sina och snart kommer Libby bli tvungen att ta ett riktigt jobb, hur hon nu skulle kunna klara det, med tanke på alla mardrömmar och obehag hon lever med såsom överlevande offer.

Libby, som undvikit att konfronteras med sitt förflutna mer än nödvändigt, får en dag en inbjudan från en kille som är med i en så kallad mordklubb. Den här mordklubben är inte så bestialisk som det kanske låter, utan består av personer som helt enkelt är intresserade av olika mordfall och som har detta som sitt specialintresse. Lite weird, men inte direkt olagligt alltså. Bland de som är intresserade av det så kallade Satansoffret i Kinnakee finns det de som vill klara ut besvärande omständigheter kring mordet på Libbys familj. Många hävdar att Ben aldrig borde ha dömts som skyldig till morden och vill gärna få ett frikännande. Men för att få detta krävs det att Libby samarbetar och börjar minnas den där mörka natten igen. Och Libby går, på ren överlevnadsbedrift, med på att mot betalning göra en del uppoffringar. Förutom att försöka minnas tillbaka till den här hemska natten får hon också i uppdrag att konfronteras med sin bror som hon inte haft kontakt med på tjugofem år.

Vi får omväxlande följa den nutida Libby, ta del av hennes minnen, hennes uppväxt och hennes liv idag, och omväxlande varvas hennes berättelse med både Bens och Libbys mamma, Pattys, upplevelser av den där sista dagen och natten. Detaljer och omständigheter läggs fram för läsaren och man får själv försöka pussla ihop hela händelseförloppet till en helhet. Men det blir absolut aldrig uppenbart vem som är den skyldige, snarare framkommer det att det nästan inte finns någon som är oskyldig till det som hände den där natten. Flynn planterar skickligt ut detaljer som är avgörande för tragedin, och man skulle så gärna vilja intervenera i berättelsen och göra så att alla dessa tillfälligheter inte kommer att leda till det oundvikliga. Det är sorgligt, otäckt och tragiskt och så himla orättvist hur saker och ting kan gå så fruktansvärt fel som det gör den här mörka januarinatten i Kinnakee.