länk till adlibris och bokus |
Henrik ser fram emot att börja sjuan på Svärdsjöskolan. På sin gamla skola är Henrik känd som tönten, men nu har han chans att börja om, tvätta bort töntstämpeln och bli någon som räknas. Henrik har höga förhoppningar om sin högstadietid och de allra första dagarna är skimrande och lovande. Men det dröjer tyvärr inte länge förrän Henrik blir tilltryckt. Hans gamla plågoandar går också på skolan och de ser så klart till att sprida och befästa Henriks forna status som tönt.
Under tre år, hela högstadietiden, är vi med Henrik när han mobbas, blir nertryckt och tilltryckt. Psykiskt och fysiskt. Vi är med när lärarna låtsas som ingenting och får följa hur Henrik och hans kompisar utvecklar strategier för att klara sig undan mobbarna. Och det är vidrigt och hemskt hur alla, precis alla, vet hur utsatt Henrik är i skolan och hur lite någon gör för att komma till rätta med situationen. Henriks egna föräldrar gör vad de kan för att stötta och hjälpa, men det gör antingen ingen skillnad eller så gör det bara saken värre. Men Henrik gör vad han kan för att överleva. Målet är att efter nian komma in på estetisk linje i Falun och därmed slippa de som plågar honom. Avslutningsdagen i nian blir en av de lyckligaste dagarna på länge.
Jag är bara ett jävla äckel är en helvetesskildring, en riktig eländesbok som engagerar. Mest upprörd blir jag på alla vuxna som ser mellan fingrarna och inte tar den grova mobbingen på allvar. Dock tycker jag en del av skildringen ligger alldeles för nära gränsen till att bli för mycket, för överdrivet (utan att på något vis förringa Henrik Ståhls eller någon annan mobbad persons upplevelser). Det är synd om Henke, men jag tröttnar lite på hans egna beskrivningar av sig själv som tönt och och vad det innebär att vara en tönt. Även om han reser sig under sitt sista läsår på högstadiet så blir det som en slags självuppfyllande profetia när han hela tiden refererar till sig själv som just en tönt.