söndag 24 april 2011

Jag är kär!

Jag känner mig helt tagen av Jandy Nelsons Himlen börjar här. Det är precis så här en riktigt bra bok ska vara, man vill läsa och läsa. Läsa mer och mer. Man vill läsa klart boken men man vill inte att den ska ta slut. Jag är på vippen att börja om från början igen bara för att behålla det vackra och den fina känslan jag får av Himlen börjar här.

17-åriga Lennie håller på att förgås av sorg och saknad efter sin två år äldre syster Bailey som plötsligt dött. Systrarna är nära sammansvetsade, de känner varandra utan och innan. Lennie drar efter systerns död sig undan från all närhet. Hon klarar inte av att rensa upp bland Baileys saker och hon klarar inte av att dela med sig av alla överväldigande känslor, sorgen, ilskan, saknaden. Istället skriver Lennie ner tankar, minnen, texter, dikter - allt tillägnat Bailey, på allt möjligt skrivbart och sprider dessa omkring sig. Men mitt i den förtvivlade sorgen möter hon för första gången den stora himlastormande passionerade kärleken. Hur är det möjligt att ens våga tänka på kärlek och förälskelse mitt i all bedrövelse, än mindre uppleva det?

Boken handlar inte bara om sorg och kärlek utan mycket kretsar kring Lennies personliga utveckling och självinsikt. Hon har alltid sett upp till och beundrat Bailey, men har samtidigt alltid känt sig lite som systerns följeponny. Det är systern som varit den utåtriktade och som banat väg medan Lennie levt ett stilla liv och bara hängt på. Nu får Lennie möjlighet att börja våga gå sin egen väg, bli författaren till sin egen berättelse, som hon beskriver det.

Himlen börjar här är otroligt romantisk, så fylld av känslor. Jandy Nelson har ett fantastiskt och målande språk, det är så tydligt så att det ibland känns som att det är en film jag tittar på istället för en bok jag läser. Och Lennies insprängda dikter och minnesanteckningar av Bailey är så poetiska och vackra. Egentligen brukar jag få en allergisk reaktion när det blir för romantiskt. Men det här blir varken sockersött sliskigt eller töntigt. Jag lever mig in i Lennies känslostormar och tycker det känns fantastiskt när hon låter passionen explodera. Så som Lennie beskriver sin förälskelse är precis så jag vill uppleva kärleken!

1 kommentar:

  1. Det är verkligen "himlastormande kärlek" utan att det någonsin slår över och blir för mycket. Så bra!

    SvaraRadera