Svarta bruden

På pensionat Bockfoten påstås det bo ett spöke. Det händer det att mjölken surnar och att det smällar i dörrar. Och ibland ramlar till och med fiskrens ner i huvudena på matsalens dinerande gäster. På pensionatet har en ung änka och hennes lille son flyttat in. Den unga änkan har funnit en ny friare som inte gillar barn och därför låter änkan sonen sova i sin vagga medan hon själv låter sig bli kurtiserad. Vad änkan inte vet är att någon på avstånd betraktar det sovande barnet och gärna vill göra det till sitt eget. 

En dag rycks sonen från änkans armar när hon står med honom på balkongen. Det är Marigold, eller Svarta bruden som hon också kallas, Bockfotens eget spöke som tar chansen att få tillbaka det gossebarn som rycktes från henne när hon själv blev inmurad i väggen på Bockfoten för flera hundra år sedan. Men pensionatets föreståndarinna fröken Stippel vill tillsammans med spådamen fru Krause fördriva den ande som spelar gästerna spratt på pensionatet och när även en ond demon dyker upp inser de båda att det krävs blodsoffer för att tillfredsställa det mörker som släppts fri.

Svarta bruden är en lättläst spökhistoria av Gudrun Wessnert. Spökerierna till trots så är boken skriven med humor, vilket till viss del förstärks av illustrationerna. Jag lyckades dock inte riktigt engagera mig i den här boken, vilket i och för sig kan bero på att jag överkonsumerat Wessnert den senaste tiden. Jag är också fundersam till illustrationerna i Svarta bruden. Målgruppen torde vara högstadiet, men illustrationerna kan nog få en avskräckande effekt eftersom boken på så sätt känns mer barnslig. Jag gillar förvisso bilderna, men de passar inte till den här boken.