Kärlek i Europa

Birgitta Stenberg, för mig mer känd som författaren bakom Billy-bilderböckerna, gav 1981 ut första boken i sin självbiografiska romansvit. Kärlek i Europa handlar om en sexton-sjuttonårig Birgitta som, efter att ha blivit förgripen av sin ingifte morbror och mer eller mindre själv fått skulden för detta, åker till Frankrike, Paris närmare bestämt, för att lära sig språket bättre. Och visst lär hon sig språket, men inte på språkskola enligt moderns önskemål. Birgitta som när författardrömmar slår sig i lag med de litterära kretsarna som under 1950-talet svärmar i Paris och tillbringar dagar och nätter på café tillsammans med bland andra poeten Paul Andersson, som hon faktiskt också snott bokens titel av. Det blir för Birgitta en bohemisk och möjligen lärorik sommar fylld av möten med intressanta och excentriska människor

Birgitta Stenberg skriver själv på sin hemsida att Kärlek i Europa skildrar hennes tonårs-dumdristiga upplevelser under sin resa i Frankrike, Spanien och Italien och att romanen är en försköning av det hon själv upplevde. Hujedamig, säger jag bara! Förutom att titeln till romanen är en ren stöld från Paul Andersson så måste den också vara väldigt ironiskt menad. Övergrepp i Europa borde den rätta titeln vara och jag tycker det emellanåt är rätt så otäckt att läsa om alla personer som utnyttjar Birgitta, för att inte tala om de många situationer som hon själv försätter sig i.

Birgitta dras som en magnet till personer som inte är bra för henne och om och om igen hamnar hon i obehagliga situationer. Medan jag som läsare tycker att det är förfärligt, verkar Stenberg själv under hela bokens gång ta det hela med sakligt jämnmod och det känns nästan som att Stenberg tycks tycka att merparten övergrepp mer eller mindre bara är en del av hennes sexuella utbildning. Lite skönt är det dock att inte behöva läsa om något självömkande från Stenbergs sida, men Kärlek i Europa slutar (åtminstone enligt mig) utan att Birgitta kommer till någon insikt eller lär sig undvika de personer som får henne att må dåligt och det stora syftet med romanen känns mest ha varit att chockera när den kom ut i början av 1980-talet.