En vän som heter Mia

Lina är bara elva år men hon är samtidigt den som får ta störst ansvar hemma för att vardagen ska fungera så normalt som möjligt för sin lillebror Ola. Det är hon som hämtar och lämnar på dagis, och det är hon som förbereder Ola på vilket humör mamma är på när de kommer hem på eftermiddagen. Är hon bara lite trött så är det inte så farligt, men är hon mycket trött så ligger hon troligtvis utslocknad på sängen. Lina har fullt sjå med att parerar dagisfröknarnas frågor om varför de inte får kontakt med Olas mamma, och varför hon aldrig kommer och hämtar Ola. Inte kan ju Lina säga att mamma är alkoholist, då kommer socialen att hämta Lina och Ola, så istället säger Lina bara att mamma är sjuk och inte får störas.

Lina har inte berättat för någon hur de har det hemma. Inte ens för sin bästis Mia. Det bästa med Mia är att hon aldrig tvingar sig på, aldrig ställer obehagliga frågor som Lina måste svara på med en lögn.

Men även om Lina och Mia är bästisar så har ingen av dem någonsin varit hemma hos den andra. Lina har stått utanför Mias lägenhet ett par gånger. Men aldrig att hon skulle våga gå in. Då skulle hon bli tvungen att bjuda hem Mia, och då skulle Mia förstå att Lina inte är normal. Det är först när Lina blir utslängd mitt i natten som hon vågar knacka på, och den natten avslöjas mer än en hemlighet.

Peter Pohl skriver om både vänskap och utsatthet i En vän som heter Mia och porträttet av Lina är verkligen gripande och inkännande. Det är jobbigt att läsa om ett barn som tvingas från sin barndom på det här sättet och samtidigt veta att så här kan det vara. Precis som Pohl skriver i boken så växer ungefär 20 % av alla barn i Sverige upp med en eller två alkoholmissbrukande föräldrar. Och det är mycket.

Även om En vän som heter Mia nu faktiskt slutar med en hoppfull glimt, så irriterar jag mig på slutet, just på grund av detta. Lina får nämligen en fristad till slut hos Olas kompis Filips mamma, som anat Linas och Olas situation. Filips mamma Solveig, har själv vuxit upp med alkoholiserade föräldrar, och därför tänker jag att hon om någon borde väl veta att det inte är hållbart i längden att som barn vara tvungen att bli den som tar vuxenansvaret! Och kommer Solveig att palla ställa upp alltid? Varför finns det ingen vuxen som gör något mer? Och dagisfröknarna som var så ivriga att träffa Olas mamma, gav de bara upp till slut? Just detta kan jag i och för sig tänka mig skildra verkligheten hyfsat bra. Det är säkert inte många som vågar konfrontera det svåra, eller så ger man till slut upp då man efter upprepade kontaktförsök ändå inte når fram. Det jag stör mig på är nog att boken slutar väl, för stunden i alla fall, och att detta kanske inte helt och hållet speglar verkligheten.