Jenny

Iväntan på att få läsa Torka aldrig tårar utan handskar (nummer 4 i reservationskön nu) så har jag läst Jenny, också den skriven av Jonas Gardell.

Det var först en bit in i boken som jag förstod att Jenny är en fristående fortsättning på En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré. Dessa två titlars huvudperson, Juha Lindström, för i och för sig en något mer undandskymd roll i Jenny, men får liksom i de två tidigare böckerna åter konfronteras med sin barndom.

Juha får ett brev av barndomskamraten Jenny, som för första gången väljer att berätta vad som hände den där fredagskvällen för tjugofem år sedan innan avslutningen i nian. Den kvällen vid sjön då Juha inte var där.

Jenny, det typiska mobboffret Jenny, är för första gången med på fest nere vid sjön. Mest av en händelse egentligen. Eftersom Juha inte ska gå, så hade hon från början tänkt stanna hemma. Men så frågar Sofi Bodén, i hennes klass, om inte de två kan ha följe genom skogen. Att Sofi frågar bara för att hon inte vill gå själv är uppenbart, men Jenny säger ja. Det här blir kvällen som Jenny ska dricka sig full för första gången. Och det är första gången Jenny ska få nån form av upprättelse från sina klasskompisar och känna gemenskap med dem. Men klasskompisarnas välvillighet går överstyr och Jenny blir mer utsatt än någonsin, vilket ett par av klassens killar inte drar sig för att utnyttja. Och Jenny blir våldtagen.

Det är detta Jenny berättar för Juha i brevet, tjugofem år senare. Hennes bekännelse lämnar Juha ingen ro och han bestämmer sig för att söka upp de som var med denna kväll för att konfrontera dem med Jennys version och kanske få veta sanningen.

Gardell skriver obarmhärtigt om de övergrepp som Jenny utsätts för, och det är riktigt obehagligt att läsa. Det kryper under skinnet på mig, och jag önskar att man som när man ser en otäck film, liksom kan kisa mellan sina fingrar för att slippa se allt. Men det går inte att värja sig för Gardells ord. Som så ofta träffar Gardell mitt i prick när det gäller att beskriva och se utanförskap, grupptryck och människors rädslor. Jenny slutar inte nattsvart, tack och lov, flera år senare har hon trots allt försonats med vad som hände. Men även om det finns en ljusning i slutet av boken så är detta ändå en av de otäckaste böcker jag läst.