Hemligheten på perrong 13

Precis som Kings Cross Station i London har en alldeles speciell roll i böckerna om Harry Potter, så spelar stationen en minst lika viktig roll för handlingen i Eva Ibbotsons Hemligheten på perrong 13. Under den numera nedlagda perrong 13 på Kings Cross Station, finns en hemlig lucka, en guppel. Denna guppel öppnas endast vart nionde år och är öppen i exakt nio dagar, och går man in i denna guppel kommer man in i en tunnel som leder till en helt annan värld. Just denna guppel, som finns under perrong 13, leder till Hemliga Viken, från vilken sedan ett fartyg för en vidare till den fantastiska ön Ön.

På Ön lever människor, féer, häxor, harpyor, magiker och diverse andra sagoväsen och fantasifulla varelser (Dimduningar! Åh, vad jag önskar att de fanns på riktigt!) i frid, sida vid sida. Ön regeras av en kung och en drottning och på ön skulle det också ha funnits en prins, om det inte vore för de olyckliga omständigheter som medförde att prinsen, då blott ett par månader gammal, blev bortrövad i London förra gången guppeln var öppen.

Under de nio år som nu gått, har kungaparet levt i förtvivlad ovisshet om deras sons öde, men under dessa nio år har man också haft tid att välja ut en räddningspatrull och förbereda en räddningsaktion. Och så fort guppeln öppnas igen skickas patrullen, bestående av den goda fen Gurkintrud, trollkarlen Cornelius, den enögde jätten Hans och den unga häxan Dufs med den blå tanden, till vår värld för att rädda prinsen. Och de har bara nio dagar på sig innan guppeln åter sluts.

Med hjälp av spöken och magiska varelser, som faktiskt existerar även i vår värld, även om vi inte vet om det, har man lyckats få reda på att prinsen för nio år sedan kidnappades av den barnlösa och barnlängtande Mrs Trottle, som uppfostrat prinsen som sin egen son och döpt honom till Raymond. Räddningspatrullen har fått stränga restriktioner om att inte använda någon magi på prinsen, istället ska han övertygas att frivilligt följa med tillbaka till Ön. Gurkintrud, Dufs och de andra inser svårigheten i sitt uppdrag, men de är övertygade om att prinsen utan svårigheter kommer att vilja följa med dem tillbaka. Det är ju trots allt på Ön som han hör hemma. Men efter första mötet med Raymond är man alls inte lika säkra längre. Raymond är inte bara svårflörtad, han är bortskämd, högljudd och rent utav oförskämd. Kan detta verkligen vara den prins Öns invånare så länge längtat efter att få tillbaka?

Hemligheten på perrong 13 är en välskriven berättelse där magin samsas med det vardagliga, där de svaga och hunade är de sanna hjältarna och där det råder en tydlig uppdelning mellan gott och ont. Ibbotson väver skickligt in små, små ledtrådar i sin berättelse som ger läsaren möjlighet att ana hur det egentligen ligger till med den bortrövade prinsen, utan att för den sakens skull avslöja allt för mycket. Det är en både rolig och spännande bok i bästa Harry Potter-anda (men i rättvisans namn så borde man snarare säga att J.K. Rowling snappat upp en hel del av de Ibbotsonska finurligheterna, med tanke på att Hemligheten på perrong 13 gavs ut pre-Harry Potter). Det svämmar över av humor, spännande och fantasifulla varelser (Dimduningar! Jag kan inte släppa dessa små söta varelser!) och Ibbotson ger sina läsare en riktigt trevlig lässtund.