Pappa säger att vi räddar liv

Hos adlibris eller bokus

Så fort jag hade läst ut Lögnen på femte våningen, som jag tyckte var väldigt intressant, bestämde jag mig för att läsa den andra av Do van Ransts böcker som finns utgiven på svenska, Pappa säger att vi räddar liv, en titel som vunnit priser i både Tyskland och Nederländerna.

I en kurva vid en väg som slutar vid en halvfärdig bro bor bokens femtonåriga huvudperson, en ensam och grubblande tjej, vars namn jag faktiskt tror läsaren aldrig får veta. Kurvan som huset ligger vid är så skarp att det då och då händer att bilar kraschar in i deras hus och då får förarna vila upp sig på soffan och bli omhändertagna av tjejens mamma. Det var faktiskt så bokens huvudperson blev till; hennes pappa kraschade in i huset, blev omhändertagen av dottern i huset och två år senare föddes bokens huvudperson. Det låter som en saga, och det hade det kunnat vara också om det inte vore för att föräldrarna numera bråkar om i stort sett allt. Det enda de är överens om är att deras dotter inte får gå upp till den halvfärdiga bron om kvällarna eftersom det är för farligt. För några år sedan föll morfar ner och dog. Men är det därför som bron är förbjudet område på kvällar och nätter? Eftersom ingen vill berätta börjar tjejen själv smyga ut om nätterna för att ta reda på varför det ständigt kommer bilar till bron som inte leder någonstans.

Pappa säger att vi räddar liv är väldigt drömsk. Tjejen i boken dagdrömmer väldigt mycket och jag har ibland svårt att se när verkligheten glider över i fantasin. Men det är snyggt gjort hur van Ranst verkligen låter läsaren krypa in i huvudpersonens tankar och uppleva hennes perspektiv på sin omvärld. Pappa säger att vi räddar liv handlar om hur det är att vara tonåring, och bo i obygden, vara ensam och ha huvudet fullt av tankar och grubblerier. Om att inte veta vem man är eller vill vara. Om man gillar tjejer eller killar.

Jag tyckte så där om den här boken, själva storyn tilltalar inte riktigt mig, jag tycker väldigt illa om huvudpersonens bästa kompis, Sue, huvudpersonens föräldrar känns osympatiska och själva platsen och scenen för berättelsen känns väldigt surrealistisk, vilket jag på nåt vis ändå gillar. Att det är lite drömskt och konstigt, alltså. Men mitt samlade omdöme för Pappa säger att vi räddar liv blir i övrigt ett rätt stort nja.