En myras liv

Finns bl.a. hos adlibris och bokus

Myran är en alldeles vanlig kille som är sex år och som går i förskoleklass. Han heter egentligen Morgan, men det är det ingen som säger. Förutom tandläkaren och okända människor. Myran har en bästis som heter Henny och som han leker med på rasterna i skolan. Tillsammans bygger de en snigelvärld bakom gympasalen, Snajgelländ. En dag flyttar det in en ny familj ovanför Myrans. I den nya familjen finns Diego som är sju år, alltså ett år äldre än Myran, och som är kavat och oblyg och helt olik Myran. Hemma leker Myran och Diego, fast i skolan blir det svårare. För där är det ju Henny han leker med.

Och så handlar det om att tappa tänderna, att vilja ha en katt fast mamma är allergisk och om att vara allergisk mot bråk. Det är Myran nämligen. Speciellt när mamma och pappa bråkar på engelska, något de gjort allt oftare den senaste tiden. Tidigare kunde det handla om hemligheter som att äta glass eller godis när mamma och pappa pratade engelska, men nu är det mest bara bråk.

Så här ser det ut/låter det när mamma och pappa pratar engelska.

Som högläsning i förskoleklass kan den nog bjuda in till stor igenkänning och kanske samtal om allvarligare saker som bråkande föräldrar och hur man är en bra kompis. Men man behöver inte gå i förskoleklass för att tycka om eller känna igen sig i En myras liv. Det räcker gott och väl att man själv har varit sex år en gång i tiden. Jag blir alldeles varm om hjärtat när jag läser om all vardagsdramatik i Linn Gottfridssons helt fantastiska debutbok. Det är nämligen så himla fint och lyhört skildrat från en sexårings perspektiv. Jag sitter och fnissar åt Myrans och Hennys lekar med sniglarna och hur den stora bautasnigeln ska vara chefssnigel och ha en båt för det har minsann Myrans pappas chef. Eller hur det låter när mamma och pappa pratar engelska. Och jag blir alldeles till mig och vill plocka ut Myran ur boken och krama om honom när Diego frågar om Myrans föräldrar ska skiljas och det säger PANG i Myrans hjärta. Det är tonsäkra beskrivningar och en absolut hjärtevärmande bok. Vågar jag mig på att säga redan nu att det här kan vara årets bästa barnbok?