Länk till adlibris och bokus |
Under samlingen berättar fröken att alla till nästa dag ska ha med sig ett foto av sig själva och sin familj och berätta om sin familj för klassen så att alla lär känna varandra lite bättre. Och då börjar det kännas jobbigt igen. För ska Nils berätta om sin familj så måste han ju berätta om Majken också. Hans storasyster som skulle ha gått i trean men som inte lever längre. Hur berättar man en sån sak?
Nils mamma har sagt att ingen riktigt vet vad som händer när man dör och därför får man tro precis vad man vill. Nils tror att Majken kanske är en av alla stjärnor som finns uppe i himlen. Nils har sett en stjärna som blinkat speciellt mycket när han tittat på den. Det kanske är Majken?
Tack vare Nils fina föräldrar och en stöttande fröken så blir det inte så speciellt jobbigt att berätta om Majken och när Alvar sen frågar om Majken så känns det varken jobbigt eller märkvärdigt för det är bara så det är.
Att prata om döden kan vara jobbigt. Att prata med barn om döden är ännu svårare och här kan Lena Forsaeus Nils och den blinkande stjärnan bli en fin ingång till ett samtal. Forsaeus som själv förlorat ett barn skrev boken då hon inte tyckte det fanns så många bra böcker för syskonen som blir kvar. Detta är alltså något av en tröstebok och Forsaeus skriver fint om döden och att man som vuxen inte alltid behöver ha alla svar på de frågor som kommer upp, och att livet trots allt fortsätter efter en förlust. Jag tycker speciellt mycket om barnperspektivet som lyfter fram allvaret i de stora funderingarna utan att det behöver bli så märkvärdigt.
Jättefina illustrationerna av Mia Nilsson (som vanligt) och tusen tack till Lena Forsaeus och Idus förlag för recensionsexet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar