Fripassageraren

Länk till adlibris och bokus

När Nell och Nicks far plötsligt dör får de reda på att deras mor, som de trott varit död, i själva verket lever och befinner sig i Afrika! Tillsammans med sin fars betjänt, Noggs, och faderns fågelhund, Oliver, beger sig syskonen av på ett äventyr för att söka upp sin mor och finna sanningen om sin egen bakgrund. Det blir en äventyrlig resa genom Europa, Afrika och Indien medelst världens modernaste osänkbara skepp, tuff-tuff-tåg, zeppelinare och ubåt och på vägen lurar många hinder och faror. Och minst en fripassagerare. Någon verkar också vara väldigt angelägen om att stjäla den blommiga väska de bär med sig och genom märkliga sammanträffande dyker också samma intressanta typer gång på gång upp längs med deras resväg.

Christina Wahldén har med Fripassageraren gett sig i kast med subgenren steampunk. Hon flirtar hej vilt med Jules Verne och Charles Dickens och det refereras än hit och än dit till samtida viktorianska figurer eller händelser från denna tid. Uppfinningar och mekaniska ting har sin självklara plats i berättelsen och Nell är mycket mån om vilka kläder hon har på sig.

Jag tycker Fripassageraren är mycket trevlig och mysig att läsa, men tyvärr blir det lite tjatig och väldigt mycket PK med en huvudperson som brinner för kvinnorättsfrågor, jämställdhetsfrågor, djurrättsfrågor och människorättsfrågor, rasfrågor och annat som en ung flicka av fin familj under 1800-talet (förvisso ett alternativt 1800-tal, men ändå) aldrig ens skulle komma på tanken att ifrågasätta. Wahldéns journalistbakgrund lyser igenom lite för mycket i alla dessa frågor hon vill få med och tyvärr går det ut över Nells karaktär som blir spretig och ytlig.

Jag gillar också den lite glättiga och ironiska tonen och de många referenserna till andra litterära eller populärkulturella figurer som förekommer. Det är riktigt mysigt att läsa detta äventyr men så värst nyfiken på del två blir jag ändå inte. Det finns helt enkelt för få cliffhangers och för få spänningsmoment som kan locka till att läsa nästa del, Guldgrävaren, och jag bryr mig faktiskt inte alls särskilt mycket om hur det ska gå för Nell och Nick och deras sökande efter sin försvunna mor.

Omslaget måste jag ju omnämna också. Supersnyggt! Detaljerna i illustrationen känns igen från handlingen och det är kul att sitta och leta i bilden. Tyvärr gör dock de dunkla färgerna det något svårt att se alla detaljer.