Om hundra dagar ska jag dö...

Länk till adlibris och bokus

Johanna Nilsson vinner enkelt i katergorin 2016 års längsta boktitel med sin roman Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med (pust!). Jag gillar titeln, den är olycksbådande, intresseväckande men samtidigt helt omöjligt lång.

Ikaros skickar ett mail till sju olika personer med ett meddelande : "Du är utvald" samt inloggning och lösenord till en blogg. Bloggen heter Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med och i den berättar Ikaros att hen tänker ta sitt liv om hundra dagar och att nedräkningen har börjat. Emil är en av de utvalda och han känner att han måste hitta Ikaros för att till varje pris hindra hen från att begå självmord. Karim har också fått mailet och inloggningen och han känner lika starkt att han måste hitta Ikaros, men av en helt annan anledning än Emil. Karim vill följa med Ikaros när hen tar sitt liv. Några av de som fått tillgång till bloggen bestämmer sig för att gemensamt försöka hitta Ikaros för att stoppa hen och övertyga hen att välja livet. Men går det att hitta Ikaros och vem kommer att hitta hen först? Emil eller Karim?

Johanna Nilssons upplägg till boken är spännande  och har vissa likheter med Jay Ashers Tretton skäl varför, frånsett att Ikaros kopplingar till de utvalda är ytterst vaga. Hen skriver i sina blogginlägg att hen känner sig osynlig och att de utvalda personer som fått tillgång till bloggen är personer som bidrar till att hen känner sig osynlig. Men Ikaros har å andra sidan ingen relation till någon av de utvalda utan kopplingen tycks vara att någon har tränat i samma klubb samtidigt, någon går i samma skola fast i en annan årskurs och har inte ens några gemensamma vänner. Den närmsta kopplingen är den till grannen eller till Karim som brukar hänga på det internetcafé som Ikaros jobbar på. Det är så väldigt långsökt och jag köper inte Ikaros metod.

Det är sympatiskt att Emil så gärna vill rädda Ikaros, men att gå från att försöka hjälpa någon till att själv gå under jorden och leva som hemlös för att som en slags spion eller hemlig agent försöka finna Ikaros det är ett jäkligt stort steg och känns tyvärr inte trovärdigt. Karim vill ju också göra allt han kan för att finna Ikaros, dock av ett annat skäl, och även han kör undercover-grejen. Idén med att låta Emil och Karim leva på gatan tycks vara att synliggöra de hemlösas situation, hur de utstötta och svaga i samhället har det och det gillar jag, det är fint, men det bidrar inte till att höja trovärdigheten i berättelsen.

Bokens budskap, att se människan, stötta de svaga och de som mår dåligt är också fint och jag gillar hur Nilsson uppmärksammar depressioner och psykisk ohälsa. Men mina förväntningar på denna bok infriades dessvärre inte alls. Första halvan tyckte jag också var rätt ospännande, även om andra halva uppväger detta med att bli psykologiskt tätare, så att säga att jag är lätt besviken är väl en underdrift.