Andlös väntan!

Har nu ställt mig i kö på tredje och avslutande delen i Veronica Roths rafflande Divergentserie; Allegiant. Och medan jag väntar kan jag gotta mig med att kolla på trailern till filmen Divergent som har biopremiär 21 mars. Iiiiih...

Enders spel

att köpa hos adlibris eller bokus tex

Orson Scott Cards Enders spel utkom ursprungligen 1985, men har nu på nytt kommit ut på svenska lagom till att filmen baserad på boken går upp på bio (8 november är det premiär i Sverige).

Efter att jorden nätt och jämnt klarat sig från två attacker av utomjordingar, de så kallade "giftingarna", har man börjat fostra och utbilda barn från tidig ålder till att bli militära befäl som ska kunna rädda världen vid en kommande tredje attack. Andrew Wiggins, eller Ender, som han kallas, blir vid sex års ålder utvald och skickad till stridsskolan där han ska få militär utbildning av Internationella flottan.

Ender visar sig vara en strategisk naturbegåvning och avancerar snabbt och blir en av de yngsta ledarna någonsin i skolan. Men trots den respekt Ender vinner på skolan känner han sig mycket ensam uppe på stridsskolan. Dessutom utsätts Ender hela tiden för mer och mer press från de vuxna som vill testa vad han går för och från andra elever i skolan utsätts han för rivalitet och ogillande då det är tydligt att skolans ledare redan ser en stor general i honom. Men har Ender verkligen det som krävs för att rädda jorden?

Under läsningens gång fanns det mycket som jag antingen irriterade mig på eller bara inte tyckte om. Låt mig börja med det här med att Ender bara är sex år gammal och för långa, för sin ålder, avancerade resonemang med sig själv och är taktisk nogräknad. Jag förstår ju att han är hyperintelligent och brådmogen, uppenbarligen, men han både pratar och tänker som en bra mycket äldre pojke och detta gör han under hela bokens gång, som faktiskt spänner över sex år. Personlighetsmässigt utvecklas Ender under dessa år, men resonemangen han för, både med sig själv och med andra, håller från första början en otroligt hög nivå. Och detta gör lille Ender till en väldigt overklig pojke i mina ögon. Jag får det inte att gå ihop i mitt huvud helt enketl!

Och att man först på sidan 257 får veta något som helst mer om dessa så kallade gifitingar (översatt från det engelska "buggers", så där bra översättning, enligt mig) kan väl tänkas vara ett sätt för författaren att hålla sin läsare nyfiken och på sträckbänken, men då är har man inte ens hundra sidor kvar av boken.

Sen pallade jag inte riktigt med de långa och många redogörelserna för stridsövningarna i simulatorerna och träningarna i gravitationsrummet och får erkänna att jag skummande en del här. För mig var dessa styckena bara tröttsamma, men för dem som gillar att leka krig eller är intresserade av stridsteknik och krigsstrategier måste detta vara nära på extatisk läsning.

Men, nu låter det som att jag inte alls gillade Enders spel. Jag tröttnade förvisso ett tag där nånstans mellan alla övningsstrider, men samtidigt är den här boken mer än bara krig, sci fi och utomjordingar och det är de existentiella delarna av berättelsen som får mig att sugas med. De prövningar Ender utsätts för är grymma och han formas av de vuxna att bli någon han absolut inte vill bli. Enders examensprov är raffinerande, om än något förutsägbart, men det som händer därefter och hur berättelsen slutar är, utan att jag avslöjar något, ännu mer snillrikt och gör denna roman till något alldeles extra.

Tusen tack till Modernista förlag för recensionsexet!

Nedan trailern till filmen Ender's game:

En hemsk plan

adlibris eller bokus har boken

En hemsk plan är nummer tre i serien om Dalslandsdeckarna, men faktiskt första boken jag läst i serien. Femton böcker har Pia Hagmar hittills skrivit, den senaste, Skorpionens skugga, kom ut så sent som härom månaden. Dalslandsdeckarna består av de tre bröderna Aron, Henke och Leo, i åldern 8-12 år, och Arons tjejkompis Myggan som oförklarligt nog hela tiden lyckas hamna i spännande och ibland lite otäcka situationer. Dalslandsdeckarna är inte speciellt svårlästa, med ganska stor text och rätt så korta kapitel, och skulle kunna passa från 8-9 år upp till mellanstadieåldern.

I En hemsk plan har höstlovet precis börjat. De tre brödernas pappa har varit i Prag och med sig hem har han ett tält och en sovsäck som kan klara ner till minus tjugo graders kyla. Det är klart att de måste testa den nya utrustningen! Myggan får följa med till Rådaneforssjön, som är traktens badplats. Men nu är bryggorna uppdragna och träden runtom sjön lyser i höstfärger. Efter en del bry med den tjeckiska bruksanvisningen får man upp tältet och kan hugga in på den medhavda fikan. (Nån annan än jag som får Enid Blyton-vibbar?)

Snart blir det mörkt och då ser gänget hur någon närmar sig badplatsen från sjön i en liten kanot. Leo är säker på att det är skurkar, så i skydd av några buskar betraktar ungarna de två männen på avstånd. De ser hur de gräver ned nånting och sen försvinner med kanoten igen. När man dagen efter undersöker stället som männen grävde vid hittar de en plåtlåda. Och när de öppnar lådan visar den sig innehålla smycken och klockor. Vad ska de göra nu? Det här måste ju vara stöldgods!

Mycket riktigt visar det sig att männen är ena fuffens typer, och innehållet i lådan kommer också mycket riktigt från en juvelerare. Men de här två männen är inte vilka skurkar som helst och inte ens när det går upp för dem att några ungar håller på att avslöja deras planer visar de något som helst samvete.

En varm vinter

att köpa bla hos adlibris eller bokus

Christina Wahldén är inte direkt känd för att skriva feel good-romaner, men En varm vinter är så nära man kan tänka sig att Wahldén kommer genren. En gnutta feel good gömmer sig faktiskt i denna roman, som dock också innehåller en del samhällskritik och en hel del familjeproblematik och identitetssökande.

18-åriga Alex föräldrar är nyskilda. De är ständigt i luven på varandra och beter sig som barnungar. Alex pappa har stuckit på semester med nya flickvännen för att vila upp sig efter skilsmässan och Alex mamma drar plötsligt till Indien för att gå yogakurs och finna sig själv. Lämnar bara en lapp på köksbordet och pengar för att köpa mat en månad. Bara så där! Detta får Alex att se rött, kan hennes föräldrar bete sig så ansvarslöst och bara skita i allt och dra så tänker hon banne mig inte vara sämre. Så Alex tar sina sparade körkortspengar och köper en halvårsbiljett till Australien. Skit i skolan, som börjar om bara ett par veckor. Den kan hon ta igen senare.

Och så lämnar Alex själv en lapp på köksbordet där hon skriver att hon stuckit till Australien för att lära sig surfa med hälsningen "Vi kanske ses".

Alex får ett riktigt backpackeräventyr, ett sånt som de flesta drömmer om att göra efter studenten eller mellan studier och jobb. Bara resa, vara fri och uppleva och se världen. Det här är livet!

I Cairnes träffar Alex Ed, som pluggar i Sydney, och tillsammans sticker de ut och jobbar på ett sockerrörsplantage. Sen sticker Alex till Bali för att lära sig surfa men återvänder sen till Australien. För det är trots allt Australien hon blivit förälskad i och det är också där killen hon är förälskad i finns.

Jag tyckte väldigt bra om En varm vinter, för även om jag gillar Wahldéns upplysande och informativa, om än rätt mörka, tidigare böcker, så känns denna upplyftande. Att Christina Wahldén vurmar för Australien lyser rätt starkt igenom och det känns som att detta är en bok som hon länge velat skriva. Och här saknas inte problematik trots solsken, värme och salta vågor. Medan Alex söker sig själv får hon också lära känna Australiens sorgliga historia och hur aboriginerna i generationer har särbehandlats och givits sämre förutsättningar. Och trots alla de fantastiska upplevelser Alex får vara med om förstår hon efter ett tag att hennes bekymmer inte försvinner bara för att hon inte längre är hemma. Det går inte att fly sina problem. Man kan resa så långt som till andra sidan jorden, men de svårigheter och problem man bär med sig kan man aldrig resa ifrån.

Chokladmåne

finns på bl.a. adlibris eller bokus

Mary Arrigans Chokladmåne är en lättläst historia om vänskap mellan gammal och ung och handlar om femtonårige Chris. När Chris var liten bodde hans farmor i lägenheten under hans familj, så Chris brukade alltid smita ner till henne och lyssna på när hon berättade historier för honom. Farmor har liksom alltid funnits där. Nu börjar hon bli gammal och virrig. Hon går vilse, glömmer saker och kan få en tom blick och liksom försvinna bort en stund. Chris föräldrar menar att hon är så pass förvirrad att hon behöver hjälp och därför bestämmer de att farmor ska flytta in på ett hem, för de kan inte ta hand om henne.

Chris blir förbannad och vägrar till en början att följa med och besöka farmor på hemmet, men så veknar han och gör det istället till en vana att hälsa på henne. Chris tycker fortfarande att hans föräldrar är ena skitstövlar som placerat farmor på hemmet och att de inte förstår någonting. Det enda de verkar bry sig om är Chris betyg, som tyvärr inte är de bästa.

Efter ett stort bråk med sin mamma och pappa bestämmer sig Chris för att ta med farmor på ett äventyr. Chris farmor har berättat om hur gärna hon skulle velat se sitt barndomshem på Irland igen och Chris bestämmer sig för att uppfylla hennes önskan. Äventyret med farmor blir dock inte riktigt som Chris tänkt sig. Däremot får han reda på hemligheten med chokladmånen, som farmor börjat prata så mycket om och som faktiskt visar sig handla om Chris egen fars barndom.

Chokladmåne är en lättläst berättelse om vänskap mellan gammal och ung och om hur frustrerande det kan vara när någon i ens närhet får demens. Jag tycker det är ett angeläget ämne, men även om jag gillar den fina relationen mellan Chris och hans farmor och hur Chris anstränger sig för att göra farmor glad, så blev jag aldrig riktigt berörd under läsningens gång. Och hela grejen med Chokladmånen låter mer mystisk än vad det sen faktiskt visar sig vara.

Bokhataren

Bara titeln på den här boken, Bokhataren, skulle få minst ett par tuffa tonårskillar på min skola att tycka boken är "cool nog" att låna. För tyvärr finns där ju de som inte bara ogillar att läsa eller tycker böcker är tråkigt, det finns de som faktiskt hatar böcker och läsning! Vad det kan bero på finns det säkert mer än en anledning till, men en vanlig orsak är att man inte kan helt enkelt. Man förstår kanske inte vissa ord eller man har kanske inte tillräckligt bra läsflyt eller så har man bara svårt att koncentrera sig.

adlibris eller bokus har boken

Christina Wahldén har för Nypon förlag skrivit den här lättlästa lilla boken om Olle som hatar böcker. Ingen i Olles klass tycker om att läsa och läser inte mer än nödvändigtvis brukshandvisningar om de måste. Så får Olles klass en ny vikarie i svenska och hon har tänkt sig undervisa i grammatik och bland annat då lära ut ordklasserna. Och för att göra detta tar hon till en kanske något kontroversiell metod; hon tar hjälp av svärord. "Som fan" kan man sätta efter verb till exempel, ett adjektiv kan man sätta en svordom före; "jävligt" till exempel, "jävligt tråkigt". Och det funkar faktiskt!

Vikarien frågar också lite försiktigt om någon i klassen brukar läsa böcker, det blir det ett så klart nej på, så hon frågar om någon skriver istället. Nej, för fan! Men sms då? Jo, det skriver de ju så klart. Och detta får ju killarna att  tänka till lite och göra dem medvetna om att de faktiskt använder det skrivna språket trots allt.

Visst kan man säga att bokens mission är att få en riktig bokhatare att läsa en hel bok. Åtminstone kan man ju hoppas på att viss igenkänning i titeln ska locka. Men det boken verkligen vill förmedla är hur stor nytta vi har av att kunna läsa och skriva. Det är nämligen så att Olle träffar en tjej på ett disco och när det visar sig att hon är döv måste de använda papper och penna för att kommunicera. Och det är nu det liksom går upp för Olle att det faktiskt kan vara bra att kunna det här med att läsa och skriva. Lite moralbudskapsbok, men det är ju ack så sant, och jag bara hoppas att någon av mina "bokhatande" elever kommer att plocka den här boken och sen stolta kunna säga att de faktiskt läst en hel bok.

Mörka platser

I pocket hos tex adlibris eller bokus

Gillian Flynns Mörka platser är en väldigt spännande men också en ohyggligt otäck berättelse. Att boken är mer än 400 sidor tjock märks knappt, då det helt enkelt inte går att sluta läsa när man väl sugits in i Kinnakees mörka platser.

Libby Day var bara sju år när hon förlorade hela sin familj. Medan hon själv gömde sig i en garderob, lemlästades hennes mamma och två äldre systrar i det dåd som sedan blev känt som Satansoffret i Kinnakee. Libby, som alltså lyckades fly, vittnade sedan om att det var hennes femtonåriga bror, Ben, som utförde de hänsynslösa morden.

Nu är Libby 32 år gammal och hitintills har hon överlevt på pengar från en fond som välvilliga människor skänkt henne som liten, samt från de pengar hon tjänade på den bok hon senare skrev om sina upplevelser. Men pengarna håller på att sina och snart kommer Libby bli tvungen att ta ett riktigt jobb, hur hon nu skulle kunna klara det, med tanke på alla mardrömmar och obehag hon lever med såsom överlevande offer.

Libby, som undvikit att konfronteras med sitt förflutna mer än nödvändigt, får en dag en inbjudan från en kille som är med i en så kallad mordklubb. Den här mordklubben är inte så bestialisk som det kanske låter, utan består av personer som helt enkelt är intresserade av olika mordfall och som har detta som sitt specialintresse. Lite weird, men inte direkt olagligt alltså. Bland de som är intresserade av det så kallade Satansoffret i Kinnakee finns det de som vill klara ut besvärande omständigheter kring mordet på Libbys familj. Många hävdar att Ben aldrig borde ha dömts som skyldig till morden och vill gärna få ett frikännande. Men för att få detta krävs det att Libby samarbetar och börjar minnas den där mörka natten igen. Och Libby går, på ren överlevnadsbedrift, med på att mot betalning göra en del uppoffringar. Förutom att försöka minnas tillbaka till den här hemska natten får hon också i uppdrag att konfronteras med sin bror som hon inte haft kontakt med på tjugofem år.

Vi får omväxlande följa den nutida Libby, ta del av hennes minnen, hennes uppväxt och hennes liv idag, och omväxlande varvas hennes berättelse med både Bens och Libbys mamma, Pattys, upplevelser av den där sista dagen och natten. Detaljer och omständigheter läggs fram för läsaren och man får själv försöka pussla ihop hela händelseförloppet till en helhet. Men det blir absolut aldrig uppenbart vem som är den skyldige, snarare framkommer det att det nästan inte finns någon som är oskyldig till det som hände den där natten. Flynn planterar skickligt ut detaljer som är avgörande för tragedin, och man skulle så gärna vilja intervenera i berättelsen och göra så att alla dessa tillfälligheter inte kommer att leda till det oundvikliga. Det är sorgligt, otäckt och tragiskt och så himla orättvist hur saker och ting kan gå så fruktansvärt fel som det gör den här mörka januarinatten i Kinnakee.

Bokcirkelhelg i Göingeskogarna

Så har det än en gång varit bokcirkelstughelg i Kållandsvik. Detta är  verkligen en favorit i repris och känns så himla lyxigt! Vi är ett gäng bibliotekarier som ses regelbundet och bokcirklar, äter soppa, pratar om böcker, om bibliotek, om jobb, om familj, om livet helt enkelt! Men fyra gånger nu har vi lyxat till det ordentligt och åkt iväg till Immeln där vi fått låna en av bokcirkelmedlemmarnas svärisars stuga och haft en en deluxe-variant av vår vanliga bokcirkel. Det är så himla avslappnande och mysigt och trevligt på alla sätt och vis! Här är några bilder från Bokcirkelstughelg vol. 4!

Och boken vi läste? Gillian Flynns mörka och läbbiga Mörka platser.

Gul pumpacurry

Svampplockning?

Lyxfrukost

Göingeskogarna

Jag finns

Maja-Maria Henriksson debuterade 2010 med Jag finns och nominerades till Augustpriset för boken samma år. Jag finns är baserad på författarens egen uppväxt och handlar om fjortonåriga Johanna som är mobbad i skolan och förtryckt hemma av sin egen mamma.

I pocket hos adlibris eller bokus

I skolan misshandlas hon fysiskt av två killar i klassen och ingen tycks se vad som pågår. Eller vågar se, rättare sagt. Ingen vuxen rycker in och hjälper Johanna och de få gånger någon vuxen i skolan faktiskt uppmärksammar de problem hon har med Vedin, en av killarna som misshandlar henne, så görs enbart tafatta försök till att reda ut problemen.

Skulden läggs helt och hållet på Johanna själv; det är hennes fel att Vedin håller på som han gör - det förstår hon väl att han inte kan låta bli henne, hon som är så söt. Och när Johanna kommer hem med reviga kläder och blåmärken får hon skit från sin mamma som tycker hon bara förstör sina kläder  och borde veta bättre. Johanna får aldrig ens ett vänligt ord riktat mot sig och det är inte konstigt att hennes självbild är helt skev och förstörd. Det är nästan som att hon inte finns.

Till slut brister det för Johanna och hon inser att det är upp till henne själv om hon ska kunna ta sig ur sin livssituation och göra sitt liv till något bättre.

Det här är en mycket stark berättelse som det är svårt att lämnas oberörd av. När jag nu tar och bläddrar i Jag finns, känner jag fortfarande av den där känslan av obehag och förfäran som jag fick när jag läste boken för drygt tre år sen nu. Det är så eländigt och hemskt alltihop att man tänker att detta kan väl ändå inte vara självupplevt? Men Henriksson går aldrig över gränsen och blir sentimental eller låter vreden och bitterheten ta över- och just därför tror man verkligen på henne. Tack och lov viskar berättelsen om hopp och ljusning på sista sidan, men eländet för Johanna är tyvärr inte över helt och hållet. Men det får man läsa om i Inte på riktigt inte på låtsas.

Blåögd

finns hos adlibris eller bokus

Titeln på Mats Berggrens Blåögd är medvetet dubbeltydig. Sara blir förälskad i de blåaste av blåa ögon. Men killen hon förälskar sig i är inte den oskyldiga typen precis. I själva verket är det Sara själv som är den blåögda.

Femtonåriga Sara blir, som sagt, över-huvudet-himlastormande-kär i Johan. Johan har precis bytat skola och blivit placerad i Saras parallelleklass. Kompisen Mikaela tycker det är under Saras värdighet att gå och bli kär i den där halvkriminelle idioten, men ibland går det bara inte att styra sina känslor. Och han verkar ju så gullig!

Men när Sara förstår att det är Johan och hans gäng som ligger bakom en grov misshandel av en kille med invandrarbakgrund ställs hon inför ett dilemma. Vågar hon säga ifrån och ska hon våga berätta vad hon vet för polisen?

Den här misshandeln får Sara att börja se på Johan med helt nya ögon. Han är kanske en söt och gullig kille innerst inne, Sara vill i alla fall att han ska vara det, men hon ser nu också att han är både våldsam och främlingsfientlig.

Sara väljer till slut att berätta för polisen. Men hennes val får konsekvenser som hon inte riktigt räknat med. Snart vet nämligen alla på skolan att det är Sara som tjallat på sin pojkvän. Och hon blir inte bara utfryst utan även förföljd och trakasserad.


Blåögd är medryckande och jag gillar hur stämningen går från det vardagliga och dagdrömmande till en mer mardrömsaktig karaktär. Och jag köper också språket, som känns hyfsat tonårstrovärdigt. Det är också till bokens fördel att berättelsen är rätt kort och fokuserad. Passar utmärkt till högstadiet om man ska diskutera etik och moral och ställningstagande till exempel.