Tonje och det hemliga brevet

I den lilla byn Glimmerdalen uppe i norska fjällen bor nioåriga Tonje, Glimmerdalens enda barn. I byn finns också Tonjes pappa och mamma (som i och för sig mest är i väg och jobbar på Grönland), Peter och gamla Sally. Och Klaus Hagen, som äger Hagens hälsohem där barn inte är tillåtna, för dit kommer man för att vila upp sig. Att Klaus Hagen inte gillar barn, förstår man ju, men allra minst gillar han Tonje (eller Trulse, som han tror att hon heter) och som han tycker stör alldeles för mycket när hon kommer svischande förbi i backarna eller sjunger i högan sky så det ekar mellan fjälltopparna.

Att Tonje är byns enda barn bekymrar henne dock inte anmärkningsvärt. Hon har ju gubben Gunnvald som bästa vän. Och Gunnvald spelar fiol som ingen annan, bygger snabba kälkar och kokar den godaste saften.

Tonje är rätt säker på att hon vet allt om sin bästa vän, men så en dag får gubben ett brev från någon han kände för länge sedan och Tonje känner inte längre igen sin gamle Gunnvald. Han blir tyst och fundersam. Och fiolen låter han vara. Till råga på allt så går den gamle tokstollen och bryter lårbenshalsen och måste läggas in på sjukhus för första gången i sitt liv. Och det är då Gunnvalds hemligheter avslöjas för Tonje. Gunnvald har en dotter som han inte träffat på nära trettio år! Och nu är hon på väg till Glimmerdalen för att sälja gubbens gård.

Det låter kanske lite eländigt, men Maria Parrs bok är faktiskt en riktig bli-glad-bok. För Parr skriver roligt, och Tonje, Glimmerdalens egna lilla dunder, henne är det fart och fläkt kring! Samtidigt som här finns mycket humor finns här också mycket värme då Parr med fingertoppskänsla gestaltar hur både gubben, gubbens dotter och Tonje reagerar på allt det jobbiga som varit och som blivit. Det stora budskapet i Tonje och det hemliga brevet är att det aldrig någonsin är barnas fel hur det blir. Och det måste man komma ihåg.

Sockerbullen på Kruskakullen

Den här rara boken fick följa med mig hem från biblioteket av den enkla anledningen att jag blev nästintill förälskad i bokomslaget. Så söt!

Det är Carin och Stina Wirsén som skrivit och illustrerat
Sockerbullen på Kruskakullen, som nästan ser ut som en kok(kak-)bok och som innehåller mycket trevliga och söta bilder och en mysig berättelse.

I den lilla staden finns ett litet bageri som drivs av den lilla tanten och hennes tvillingar Näpen och Häpen. Näpen och Häpen har ända sen vaggan fått lära sig rulla bullar, kringla kringlor och skilja på florsocker och vaniljsocker. Det lilla bageriet, som både bakar sötsaker och frukostfrallor, har stor omsättning på bakverk. Men trots att kunderna bara blir fler, så blir det alls inte mer pengar i kassan. Det verkar som att någon knycker från det lilla bageriet.

Men när tjuven avslöjats och fått gå tillbaka till bageriet med skammens röda färg på kinderna så inleds istället ett trevligt samarbete som så småningom leder till att man också öppnar pensionat och döper det kombinerade bageriet och pensionatet till Sockerbullen på Kruskakullen.

Detta är en väldigt snäll bok, som passar för högläsning för barn i förskoleåldern. Här finns en del svåra ord, och jag reagerar lite på att det inte ges några förklaringar till all avsaknad av pappor. Men förhoppningsvis blir detta något man kan prata om under läsningen. I övrigt är berättelsen väldigt charmig.

Allegiant

att köpa hos adlibris eller bokus

Det är inte lätt att skriva något om en bok och dess innehåll utan att spoila alltför mycket, speciellt som det kommer att dröja innan den svenska översättningen kommer ut, men jag gör ett försök att skriva ned mina tankar om Veronica Roths Allegiant. Men lyfter också ett varnande finger för läsare som inte vill veta något i förväg!

Som jag längtade efter att få läsa den avslutande delen av Divergent-trilogin! Äntligen skulle jag få reda på alla hemligheter kring falangsystemet och varför hela Chicago verkade hållas skyddad från omvärlden. Tyvärr fick jag och Allegiant inte den bästa starten. Jag hade sett fram emot att isolera mig med den efterlängtade sista delen och bara plöja, men julen med släkt, familj och umgänge upphöjt till tusen kom emellan, och jag kunde bara stjäla till mig ett kapitel då och då. Inte bästa sättet att komma in i ett läsflow precis, och det är faktiskt först det senaste dygnet jag kunnat ta igen min förlorade lästid och på riktigt komma in i boken. Och tyvärr får jag säga att jag är långt ifrån så överväldigad som jag var efter att ha läst både Divergent och Insurgent.

Det mest intressanta var ju att få reda på de bakomliggande tankarna till varför samhället ser ut som det gör i Roths värld. Men efter att hemligheterna väl avslöjats så var det precis som att jag hamnade i ett slags antiklimax och all spänning bara försvann under mer än halva boken (för att i och för sig återvända under de sista hundra sidorna).

Tris och Tobias lyckas tillsammans med några andra välkända karaktärer från serien, fly Chicago för att ta reda på vad som finns utanför staden och för att slippa undan alla lögner de levt med. Men verkligheten utanför stadsgränsen avslöjar chockerande sanningar och handlar återigen minst lika mycket om att välja sida. Det visar sig att hela Chicago ingår i ett slags socialt och genetiskt experiment som "Bureau of Genetic Welfare", de ledande i vad som är kvar av USA, håller i. Chicago är inte den enda staden som dessa experiment pågår i, däremot är Chicago den stad i vilken experimenten hittills varit mest framgångsrika. I varje fall tills Evelyn Johnson och de falanglösa tog över makten och började sätta falangsystemet ur spel. The Bureau planerar därför att överge Chicagoexperimentet, vilket i praktiken innebär ett utplånande av Tris och Tobias alla vänner som är kvar i staden. Och så får det ju inte lov att bli.

Det blir lite tjatigt, tycker jag. Återigen handlar det om att man måste göra uppror mot en ny övermakt och återigen så är Tris och Tobias oense om hur man bör gå till väga. Det som däremot gör Allegiant lite mer spännande (förutom att man får hela experimentgrejen avslöjad för sig) är att det inte längre bara är Tris som är bokens berättare. Roth låter oss ta del av hennes berättelse utifrån både Tris OCH Tobias perspektiv.

Sen måste jag erkänna att jag faktiskt gillade slutet på Allegiant, trots den till en början chockerande effekt det hade på mig.

Årets julklappsbokskörd!

En massa Tove Janssonböcker, precis som jag önskat mig. Och som bonus fick jag fina Elsa Beskow-julkulor. Det är kul med jul!

Tro på tomten

boken bla hos adlibris och bokus

Julen är i fara! Julstjärnorna slutar lysa och vill inte lysa hur många gånger man än byter glödlampa. Någon förstör hyacinterna, river ned adventskalendrarna och byter ut det lilla Jesusbarnet i krubban. Och adventsljusstaken går inte att tända hur många tändstickor man än använder. Inte konstigt att julen aldrig tar nån fart i år.

Tilda ser så klart fram emot julen i år också, och även om hon inte tror på tomten så skriver hon som vanligt en önskelista. Men istället för att skriva "Till Tomten" överst så skriver hon "Till Börje" direkt. Börje är Tildas granne och det är han som brukar klä ut sig till tomte på julafton. Tomten finns ju inte på riktigt. Det har Tilda vetat ända sen hon var liten.

Men vad är det för konstigt med julen i år? Varför barrar alla granar och varför kommer ingen snö? Till och med Luciatåget blir misslyckat när alla ljusen släcks och ingen kommer ihåg texten till låtarna. Tilda börjar misstänka att det går troll i julen i år. Och hon har mer rätt än hon anar!

Det är Jultomten själv som börjat misströsta. Om ingen längre tror på honom, så behöver det inte bli nån jul heller. Alltså ser han till att sabotera för alla de som längtar efter julstämning. Men det lilla trollet Skrufs, som bor bakom spegeln i Tildas hall, och som i vanliga fall är Tomtens passopp, tänker inte låta Tomten få sin vilja igenom. Han söker hjälp hos Tilda och förklarar hur det ligger till. Men kommer Skrufs och Tilda att få tillräckligt många att börja tro på Tomten igen innan det är för sent?

Jag blev lite förvånad när jag började läsa Tro på tomten. Jag väntade mig en mysig julig bok, men fick istället värsta julrysaren. Lotta Olssons bok är ju faktiskt lite läskig! Men bara lite. Och Benjamin Chauds fina illustrationer i klara färger väger upp den något ödesmättade tonen i berättelsen. Och nu slutar den här berättelsen väl också. Men tänk om alla skulle sluta tro på tomen!

Precis som Jul i stora skogen kan Tro på tomten läsas som en julkalender med ett kapitel om dagen fram till julafton.

Julens läsning

Detta är vad jag hoppas hinna med under julhelgerna. Som alltid har jag satt ribban högt, men det kan gå och jag hoppas få tid mellan julbord, glögg, släkt och nötknäckande! Och Allegiant har jag ju dessutom redan påbörjat.

Jul i stora skogen

Jul i stora skogen läste jag redan förra året, men nu, dagarna innan jul kände jag för att komma i lite julstämning och valde helt enkelt att läsa om denna fina och mysiga bok av Ulf Stark och Eva Eriksson.

finns på adlibris eller bokus tex

I stora skogen har kaninsyskonen Nina och Kain hittat en skylt som de bär med sig hem tillsammans med en röd luva och ett par grå vantar som de också hittat. Varken kaninmamma, kaninpappa eller kaninfarfar kan dock läsa, men med hjälp av kråkorna kan man tyda vad det står på skylten. TOMTEN TILL S står det. Och det måste ju bara betyda att Tomten ska komma till Stora skogen. Att tomten är någon som kommer till jul, det vet kråkorna. Och ekorren kan berätta om vad man gör under julen. Man dansar, sjunger, äter och ger presenter. Och så hänger man upp fina saker i ett träd. Och ger klappar!

Om tomten ska komma till Stora skogen så måste ju, inte bara familjen kanin utan hela skogen, förbereda sig! Det ordnas mat, skrivs visor, letas presenter och övas i att ge klappar. Men vilken tid det ska ta för tomten att komma! För var dag som går och som man väntar på tomten blir skogens invånare bara mer och mer irriterade. Till slut bestämmer sig Nina för att gå ut och leta efter tomten.

Jul i stora skogen är indelad i tjugofem kapitel, så man kan nästan läsa den som en julkalender, med ett kapitel varje dag fram till julafton (då man får ta två). Eller så kör man min vuxenvariant och sträckläser för att uppnå maximal julkänsla!

Värsta brorsan

Läs mer på bokus eller adlibris

Värsta brorsan är Cilla Naumanns första bok om Tom. Jag har tidigare läst både Kulor i hjärtat och  62 dagar, som handlar om Tom något eller några år senare och efter att nu ha läst Värsta brorsan så blir jag så himla sugen på att läsa om dessa. Och äntligen läsa Springa med åror och 17 timmar härifrån, som förvisso mellanlandat här hemma, men som jag desvärre inte hunnit med att läsa. 17 timmar härifrån kom ut tidigare i år och handlar om en ännu äldre Tom medan Springa med åror, som Augustnominerades härom året, utspelar sig innan Tom ens var född.

Tom är lillkillen i familjen. Yngst. Men han och hans tre år äldre bror, Erik, har alltid gjort saker tillsammans. Tom har hängt med Erik och hans kompisar, hemma och i sommarstugan. Det har aldrig varit något konstigt med det. Inte förrän den här sommaren när Erik och Ville bara snackar moppar och om nästa sommar då de fyllt femton och själva kommer att ha moppe. Det är nu Tom börjar inse att hans bror håller på att växa ifrån honom. Att han själv befinner sig många år efter och aldrig kommer att hinna ikapp. Han kommer själv inte att kunna köra moppe förrän Erik för länge sen tröttnat på det. Och insikten om att vara yngst gör Tom så fruktansvärt arg! Och det är mycket annat som gör honom upprörd under hösten och vintern. Det är plötsligt så svårt att kontrollera sin ilska.

Puberteten och om att bli och vara tonåring, det skrivs det ju mycket om. Om alla känslor som sitter utanpå, självupptagenheten, jobbiga föräldrar och kompisar. Men förpuberteten och hur jobbig den var, hade jag nästan helt glömt bort innan jag läste Värsta brorsan. Men vad jag känner igen det (speciellt då jag själv är lillasyster)! Förpuberteten, eller den så kallade tweenies-åldern, känns som en kortare period i livet än tonåren, men frågan är om inte denna period i livet är minst lika jobbig som tonåren. Då när man inte förstod sina känslor.

Naumann skriver så väldigt bra och inkännande om hur jobbigt det kan vara att växa upp. Och, som sagt, jag blir så himla sugen på att läsa mer om Tom och hans familj.

Pappa säger att vi räddar liv

Hos adlibris eller bokus

Så fort jag hade läst ut Lögnen på femte våningen, som jag tyckte var väldigt intressant, bestämde jag mig för att läsa den andra av Do van Ransts böcker som finns utgiven på svenska, Pappa säger att vi räddar liv, en titel som vunnit priser i både Tyskland och Nederländerna.

I en kurva vid en väg som slutar vid en halvfärdig bro bor bokens femtonåriga huvudperson, en ensam och grubblande tjej, vars namn jag faktiskt tror läsaren aldrig får veta. Kurvan som huset ligger vid är så skarp att det då och då händer att bilar kraschar in i deras hus och då får förarna vila upp sig på soffan och bli omhändertagna av tjejens mamma. Det var faktiskt så bokens huvudperson blev till; hennes pappa kraschade in i huset, blev omhändertagen av dottern i huset och två år senare föddes bokens huvudperson. Det låter som en saga, och det hade det kunnat vara också om det inte vore för att föräldrarna numera bråkar om i stort sett allt. Det enda de är överens om är att deras dotter inte får gå upp till den halvfärdiga bron om kvällarna eftersom det är för farligt. För några år sedan föll morfar ner och dog. Men är det därför som bron är förbjudet område på kvällar och nätter? Eftersom ingen vill berätta börjar tjejen själv smyga ut om nätterna för att ta reda på varför det ständigt kommer bilar till bron som inte leder någonstans.

Pappa säger att vi räddar liv är väldigt drömsk. Tjejen i boken dagdrömmer väldigt mycket och jag har ibland svårt att se när verkligheten glider över i fantasin. Men det är snyggt gjort hur van Ranst verkligen låter läsaren krypa in i huvudpersonens tankar och uppleva hennes perspektiv på sin omvärld. Pappa säger att vi räddar liv handlar om hur det är att vara tonåring, och bo i obygden, vara ensam och ha huvudet fullt av tankar och grubblerier. Om att inte veta vem man är eller vill vara. Om man gillar tjejer eller killar.

Jag tyckte så där om den här boken, själva storyn tilltalar inte riktigt mig, jag tycker väldigt illa om huvudpersonens bästa kompis, Sue, huvudpersonens föräldrar känns osympatiska och själva platsen och scenen för berättelsen känns väldigt surrealistisk, vilket jag på nåt vis ändå gillar. Att det är lite drömskt och konstigt, alltså. Men mitt samlade omdöme för Pappa säger att vi räddar liv blir i övrigt ett rätt stort nja.

En välbevarad hemlighet

Läs mer på adlibris eller bokus

Hela bokcirkeln fick bakläxa på söndagens bokcirkel. Av fem närvarande bokcirklare hade endast en läst ut Kate Mortons En välbevarad hemlighet. Och hon som hade läst ut menade att det absolut inte går att prata om Mortons bok om man inte läst klart, såvida man inte vill spoila den dära välbevarade hemligheten som boken handlar om. Nu med boken utläst, anser jag det vara ett vettigt beslut, men samtidigt är det sjukt frustrerande att behöva vänta ända till mitten av januari med att diskutera boken.

Jag var faktiskt inte speciellt sugen på att börja läsa En välbevarad hemlighet, men eftersom jag anser att varje bokcirkelbok åtminstone ska få en chans så började jag läsa de första kapitlen med en något bister uppfattning om att jag inte skulle palla fortsätta. Men nåt höll mig fast. Och efter några kapitel till började det faktiskt bli intressant.

En välbevarad hemlighet utspelar sig både i nutid och 1941 under Blitzen i London. Men allra först börjar boken med ett nedslag en solig sommardag 1961 då, den då sextonåriga, Laurel gömmer sig i en trädkoja medan resten av familjen har picknick. Från kojan blir Laurel vittne till hur hennes egen mor hugger ned en främling. Och det Laurel bevittnar från sitt gömme skulle i sig kunnat vara den välbevarade hemligheten, men är i själva verket bara en mycket olycklig konsekvens av en mycket större hemlighet.

I nutid är Laurels mor, Dorothy, döende och den stora familjen har samlats för att ta farväl. Men innan det är för sent vill Laurel lära känna de sidor av sin mor som modern aldrig pratat om, till exempel hur hon var som ung och vad hon gjorde innan hon träffade Laurels pappa. Och helst vill Laurel prata med sin mor om vad det egentligen var som hände den där sommardagen för så många år sedan och varför familjen valde att tysta ned händelsen. Men Dorothy är inte till någon större hjälp. Istället börjar Laurel med hjälp av brev, fotografier och kontakt med gamla väninnor till mamman pussla ihop sin moders historia som visar sig vara långt mer omvälvande än Laurel kunnat tro.

Slutet är verkligen rafflande! Och det går egentligen inte att skriva så mycket mer utan att spoila alltför mycket. Men det är sannerligen en välbevarad hemlighet.

Jag tycker Morton lägger upp sin historia väldigt skickligt. Hon leder en att tro att man har börjat förstå vad hemligheten är, och låter en känna sig smart under några sidors läsning mot slutet, bara för att sen helt och hållet svepa undan benen på en med värsta twisten på de allra sista sidorna. Briljant!