Glasblåsarns barn

Länk till adlibris och bokus

Maria Gripes Skuggböcker tillhör några av mina absoluta favoriter från barndomen och det är glädjande att två av hennes böcker, Glasblåsarns barn och Pappa Pellerins dotter ges ut på nytt. Glasblåsarns barn har jag tidigare bara upplevt i filmad version och visst skymtade nu minnesglimtar från filmen förbi under min läsning, men med eller utan dessa minnesbilder hade nog upplevelsen blivit densamma: Wow! Jag var helt salig när jag stängde igen boken.

Glasblåsarns barn är Klara och Klas som kidnappas under en vårmarknad i Småland, tidigt 1800-tal. Det är Härskaren som för bort barnen till sitt slott för att ge till Härskarinnan efter att hon uttalat en önskan om barn. Härskaren är besatt av att uppfylla sin hustrus önskningar, men Härskarinnan blir bara olyckligare och olyckligare för varje önskning som förverkligas och inte ens barnen skänker henne någon glädje.

Lyckligtvis har varken Klas eller Klara minnen från utanför slottet, men deras riktiga föräldrar, glasblåsaren och dennes fru, sörjer desto mer. Även om glasblåsarens sorg och tårar bidrar till att hans glas aldrig tidigare varit så vackra och aldrig tidigare sålt så bra, så kan inga pengar i världen föra vare sig barnen eller lyckan tillbaka.

Men så drar sig glasblåsarens hustru till minnes den där ringen hon köpte och som Flaxa Mildväder, byns häxa, visade så stort intresse för. Är det så att hon kan hjälpa till att få barnen tillbaka?

Glasblåsarns barn är sagolik och magisk och som läsare lotsas man genom den med en klok, vis berättarröst. Det handlar om lycka och om förmågan att se till helheten. Kan man bara se det goda i världen blir den platt och om önskningar alltid uppfylles så finns det till slut inga önskningar kvar. En fantastisk bok som gjorde mig helt lyrisk!

Tusen tack till Modernista för rec.exet!