Tifo

Se mer på adlibris eller bokus

Tanya, Isak, Oday och Fredrik kommer från olika bakgrunder, men det som förenar dem är kärleken och passionen till sitt fotbollslag. Tillsammans följer de sitt lag på alla matcher, hejar och sjunger, sliter ihop pengar för att skapa snygga tifon, jublar över framgångarna och stöttar varandra och laget i motgång och nederlag. Josefine Lindéns Tifo är med andra ord en roman om sann supporterpassion.

Det är mycket dialog, med en hel del jargong som känns trovärdig och dialogen, tillsammans med att vi växelvis får följa de fyra huvudpersonerna utifrån deras perspektiv, skapar ett driv. Fokus ligger dock på Tanya och Isak, barndomskamrater som båda två börjat känna en extra dragning till varandra. Men att blanda ihop vänskap och kärlek är komplicerat, speciellt när en av dem plötsligt verkar ha ångrat sig.

Då Tifo fått hyggliga recensioner hade jag viss förväntan på boken, men dessvärre infrias dessa inte. Framför allt tycker jag att karaktärsskildringarna blir underordnade handlingen. Huvudpersonerna känns yngre än sina arton år, Fredrik lär vi aldrig riktigt känna, snacket om att alla har olika bakgrunder känns som en fin kuliss som aldrig byggs på. Det är som att Lindén skrivit utifrån ett recept där hon velat få med ett visst antal ingredienser och hon får med både supporterkultur, det brinnande intresset och kärleken till ett lag och hur det kan förena människor. Och så lite kärlek och fnurror på tråden, sexscener (totalt onödiga enligt mig) och så en grov misshandel som klimax.

Det är en hel del upprepningar om att vanliga supportar får skit för de bråk huliganer ställer till med och att media inte kan se skillnad på "vanlig" supporterkultur och huliganism. Lindén brandtalar nästan och det blir lite väl övertydligt. Detta är otvetydigt en bok för den sanna fotbollssupportern med mycket igenkänning vad gäller matchsituationerna, supporterkultur och framför allt kärlek till fotbollen. Men för en som jag, som inte besöker läktaren så ofta, blir det faktiskt rätt ointressant, speciellt när karaktärerna inte engagerar mig särskilt mycket.