Jul i stora skogen

Jul i stora skogen läste jag redan förra året, men nu, dagarna innan jul kände jag för att komma i lite julstämning och valde helt enkelt att läsa om denna fina och mysiga bok av Ulf Stark och Eva Eriksson.

finns på adlibris eller bokus tex

I stora skogen har kaninsyskonen Nina och Kain hittat en skylt som de bär med sig hem tillsammans med en röd luva och ett par grå vantar som de också hittat. Varken kaninmamma, kaninpappa eller kaninfarfar kan dock läsa, men med hjälp av kråkorna kan man tyda vad det står på skylten. TOMTEN TILL S står det. Och det måste ju bara betyda att Tomten ska komma till Stora skogen. Att tomten är någon som kommer till jul, det vet kråkorna. Och ekorren kan berätta om vad man gör under julen. Man dansar, sjunger, äter och ger presenter. Och så hänger man upp fina saker i ett träd. Och ger klappar!

Om tomten ska komma till Stora skogen så måste ju, inte bara familjen kanin utan hela skogen, förbereda sig! Det ordnas mat, skrivs visor, letas presenter och övas i att ge klappar. Men vilken tid det ska ta för tomten att komma! För var dag som går och som man väntar på tomten blir skogens invånare bara mer och mer irriterade. Till slut bestämmer sig Nina för att gå ut och leta efter tomten.

Jul i stora skogen är indelad i tjugofem kapitel, så man kan nästan läsa den som en julkalender, med ett kapitel varje dag fram till julafton (då man får ta två). Eller så kör man min vuxenvariant och sträckläser för att uppnå maximal julkänsla!

Värsta brorsan

Läs mer på bokus eller adlibris

Värsta brorsan är Cilla Naumanns första bok om Tom. Jag har tidigare läst både Kulor i hjärtat och  62 dagar, som handlar om Tom något eller några år senare och efter att nu ha läst Värsta brorsan så blir jag så himla sugen på att läsa om dessa. Och äntligen läsa Springa med åror och 17 timmar härifrån, som förvisso mellanlandat här hemma, men som jag desvärre inte hunnit med att läsa. 17 timmar härifrån kom ut tidigare i år och handlar om en ännu äldre Tom medan Springa med åror, som Augustnominerades härom året, utspelar sig innan Tom ens var född.

Tom är lillkillen i familjen. Yngst. Men han och hans tre år äldre bror, Erik, har alltid gjort saker tillsammans. Tom har hängt med Erik och hans kompisar, hemma och i sommarstugan. Det har aldrig varit något konstigt med det. Inte förrän den här sommaren när Erik och Ville bara snackar moppar och om nästa sommar då de fyllt femton och själva kommer att ha moppe. Det är nu Tom börjar inse att hans bror håller på att växa ifrån honom. Att han själv befinner sig många år efter och aldrig kommer att hinna ikapp. Han kommer själv inte att kunna köra moppe förrän Erik för länge sen tröttnat på det. Och insikten om att vara yngst gör Tom så fruktansvärt arg! Och det är mycket annat som gör honom upprörd under hösten och vintern. Det är plötsligt så svårt att kontrollera sin ilska.

Puberteten och om att bli och vara tonåring, det skrivs det ju mycket om. Om alla känslor som sitter utanpå, självupptagenheten, jobbiga föräldrar och kompisar. Men förpuberteten och hur jobbig den var, hade jag nästan helt glömt bort innan jag läste Värsta brorsan. Men vad jag känner igen det (speciellt då jag själv är lillasyster)! Förpuberteten, eller den så kallade tweenies-åldern, känns som en kortare period i livet än tonåren, men frågan är om inte denna period i livet är minst lika jobbig som tonåren. Då när man inte förstod sina känslor.

Naumann skriver så väldigt bra och inkännande om hur jobbigt det kan vara att växa upp. Och, som sagt, jag blir så himla sugen på att läsa mer om Tom och hans familj.

Pappa säger att vi räddar liv

Hos adlibris eller bokus

Så fort jag hade läst ut Lögnen på femte våningen, som jag tyckte var väldigt intressant, bestämde jag mig för att läsa den andra av Do van Ransts böcker som finns utgiven på svenska, Pappa säger att vi räddar liv, en titel som vunnit priser i både Tyskland och Nederländerna.

I en kurva vid en väg som slutar vid en halvfärdig bro bor bokens femtonåriga huvudperson, en ensam och grubblande tjej, vars namn jag faktiskt tror läsaren aldrig får veta. Kurvan som huset ligger vid är så skarp att det då och då händer att bilar kraschar in i deras hus och då får förarna vila upp sig på soffan och bli omhändertagna av tjejens mamma. Det var faktiskt så bokens huvudperson blev till; hennes pappa kraschade in i huset, blev omhändertagen av dottern i huset och två år senare föddes bokens huvudperson. Det låter som en saga, och det hade det kunnat vara också om det inte vore för att föräldrarna numera bråkar om i stort sett allt. Det enda de är överens om är att deras dotter inte får gå upp till den halvfärdiga bron om kvällarna eftersom det är för farligt. För några år sedan föll morfar ner och dog. Men är det därför som bron är förbjudet område på kvällar och nätter? Eftersom ingen vill berätta börjar tjejen själv smyga ut om nätterna för att ta reda på varför det ständigt kommer bilar till bron som inte leder någonstans.

Pappa säger att vi räddar liv är väldigt drömsk. Tjejen i boken dagdrömmer väldigt mycket och jag har ibland svårt att se när verkligheten glider över i fantasin. Men det är snyggt gjort hur van Ranst verkligen låter läsaren krypa in i huvudpersonens tankar och uppleva hennes perspektiv på sin omvärld. Pappa säger att vi räddar liv handlar om hur det är att vara tonåring, och bo i obygden, vara ensam och ha huvudet fullt av tankar och grubblerier. Om att inte veta vem man är eller vill vara. Om man gillar tjejer eller killar.

Jag tyckte så där om den här boken, själva storyn tilltalar inte riktigt mig, jag tycker väldigt illa om huvudpersonens bästa kompis, Sue, huvudpersonens föräldrar känns osympatiska och själva platsen och scenen för berättelsen känns väldigt surrealistisk, vilket jag på nåt vis ändå gillar. Att det är lite drömskt och konstigt, alltså. Men mitt samlade omdöme för Pappa säger att vi räddar liv blir i övrigt ett rätt stort nja.

En välbevarad hemlighet

Läs mer på adlibris eller bokus

Hela bokcirkeln fick bakläxa på söndagens bokcirkel. Av fem närvarande bokcirklare hade endast en läst ut Kate Mortons En välbevarad hemlighet. Och hon som hade läst ut menade att det absolut inte går att prata om Mortons bok om man inte läst klart, såvida man inte vill spoila den dära välbevarade hemligheten som boken handlar om. Nu med boken utläst, anser jag det vara ett vettigt beslut, men samtidigt är det sjukt frustrerande att behöva vänta ända till mitten av januari med att diskutera boken.

Jag var faktiskt inte speciellt sugen på att börja läsa En välbevarad hemlighet, men eftersom jag anser att varje bokcirkelbok åtminstone ska få en chans så började jag läsa de första kapitlen med en något bister uppfattning om att jag inte skulle palla fortsätta. Men nåt höll mig fast. Och efter några kapitel till började det faktiskt bli intressant.

En välbevarad hemlighet utspelar sig både i nutid och 1941 under Blitzen i London. Men allra först börjar boken med ett nedslag en solig sommardag 1961 då, den då sextonåriga, Laurel gömmer sig i en trädkoja medan resten av familjen har picknick. Från kojan blir Laurel vittne till hur hennes egen mor hugger ned en främling. Och det Laurel bevittnar från sitt gömme skulle i sig kunnat vara den välbevarade hemligheten, men är i själva verket bara en mycket olycklig konsekvens av en mycket större hemlighet.

I nutid är Laurels mor, Dorothy, döende och den stora familjen har samlats för att ta farväl. Men innan det är för sent vill Laurel lära känna de sidor av sin mor som modern aldrig pratat om, till exempel hur hon var som ung och vad hon gjorde innan hon träffade Laurels pappa. Och helst vill Laurel prata med sin mor om vad det egentligen var som hände den där sommardagen för så många år sedan och varför familjen valde att tysta ned händelsen. Men Dorothy är inte till någon större hjälp. Istället börjar Laurel med hjälp av brev, fotografier och kontakt med gamla väninnor till mamman pussla ihop sin moders historia som visar sig vara långt mer omvälvande än Laurel kunnat tro.

Slutet är verkligen rafflande! Och det går egentligen inte att skriva så mycket mer utan att spoila alltför mycket. Men det är sannerligen en välbevarad hemlighet.

Jag tycker Morton lägger upp sin historia väldigt skickligt. Hon leder en att tro att man har börjat förstå vad hemligheten är, och låter en känna sig smart under några sidors läsning mot slutet, bara för att sen helt och hållet svepa undan benen på en med värsta twisten på de allra sista sidorna. Briljant!

Trollvinter

Som jag skrivit tidigare, så var jag ingen Mumintrollsläsare som barn, men nu i vuxen ålder tycker jag riktigt mycket om Tove Janssons något vemodiga och kloka berättelser.

Det är vinter och mumintrollen ligger sedan länge och sover i muminhuset med granbarr i magen. Men så plötsligt händer det något som aldrig någonsin hänt sen det allra första mumintrollet gick i ide - mumintrollet vaknar. Och kan inte somna om!

Hela världen utanför muminhuset är täckt av något vitt och kallt och  också lite skrämmande. Mumintrollet känner sig förfärligt ensam och övergiven men eftersom han tycker det känns ännu hemskare att vara ensam vaken bland de andra som sover i muminhuset kliver han ut i snön och tassar ut i skogen. Det är hemskt kallt. Och hemskt mörkt. Men vid en liten snölykta träffar han Too-ticki, som visst bor i mumintrollens badhus om vintrarna, och henne följer han nyfiket med. Mumintrollet får lära känna sin mumindal på nytt och också lära känna de hemlighetsfulla varelser som lever här om vintern.

Till årets Kura gryning som hade tema Vinter, valde jag att för lågstadieklasserna på min skola läsa utdrag ur just Trollvinter. Jag tyckte inte någon av de på förhand utvalda texterna var varken så roliga eller speciellt passande för hela åldersspannet, men vintertemat tilltalade mig, och då passade Trollvinter perfekt!

Lokas monsterglasögon

läs mer på adlibris eller bokus

Lokas monsterglasögon av Lisa Moroni är en mycket charmig och lite småläskig (men mycket snäll) bok för de som knäckt läskoden.

Loka är hemskt mörkrädd. Vem vet vad som döljer sig i alla dunkla vrår och gömmor. Eller under sängen och i garderoben. Loka ser dessutom lite dåligt, speciellt i mörker. Och därför ser hennes mörka rum bara ännu läskigare ut i det suddiga mörkret de gånger hon råkar vakna mitt i natten. Där finns monster överallt!

Som tur är så ska Loka till optikern och få glasögon. Men när Loka och hennes mamma är på väg till optikern, tvingas hennes mamma som är läkare snabbt rycka in på jobbet. Hon föreslår för Loka att Loka själv kan kika lite på glasögonbågar och kanske välja ut något par som ser snygga ut så Loka fortsätter ensam till optikern.

Men hos optikern är det något konstigt. Optikern försvinner plötsligt och från hans skrivbordslåda hörs det en massa mummel. Så dyker optikern upp igen och efter att Loka fått prova ett antal glasögonbågar så erbjuder han henne ett par begagnade glasögon, med glas och allt, som han tror skulle kunna passa Loka. Och de inte bara sitter fint på Loka, det är perfekt styrka på glasen så äntligen kan Loka se alla löv på träden och alla stenar på marken. Men snart märker Loka att hon kan se mer än hon vill se med sina nya glasögon. För plötsligt finns det verkligen monster överallt!

Nu visar det sig i och för sig att monstren inte alls är farliga. De är i själva verket riktigt snälla, även om de ser slemmiga och räliga ut. Och samtidigt får nu alla vardagsmysterier sin rationella förklaring. Att det knarrar från hissen beror så klart på att där bor monster ovanpå och tickandet från trafikljuset får sin förklaring när Loka kan se den lilla röda gubben som jobbar på frenetiskt inne i knappdosan. Och precis som hon alltid misstänkt så bor det också ett litet monster inne i elskåpet som hon går förbi varje dag!

Jag känner så väl igen den där rädslan som Loka har för mörkret, jag sov till exempel själv med lampa tänd säkert hela lågstadiet. En sån här bok hade jag velat läsa eller få läst för mig när jag var en sex-sju år

Om detta talar man endast med kaniner

Adlibris har den. Och även bokus.

Om detta talar man endast med kaniner nominerades till Augustpriset 2013 för bästa barn- och ungdomsbok. Anna Höglunds bilderbok vänder sig till tonåringar, men har också beskrivits som en allåldersbok. Personligen tror jag dock inte att många tonåringar kommer att plocka upp denna bok. Om detta talar man endast med kaniner är en poetisk, men också mörk och tung bok, som känns mer riktad till vuxna än ungdomar.

Höglund använder sig av en kollageteknik där hon blandar illustrationer och fotografier. Färgerna är dova och gråa som en novemberdag. Det är en mycket melankolisk och känslig liten kanin som vi får lära känna i denna bok. Hen är tyngd av typiska tonårsgrubblerier; känner sig utanför och obekväm samtidigt som hen av hela sitt hjärta vill vara en del av en gemenskap. Men inte ens när hen känner sig som en i gänget känner sig hen bekväm. Det är som att hen är förklädd till någon annan.

Kaninen påminner om hur det är att vara tonåring - hur svårt det är att befinna sig mellan barn- och vuxenvärlden, när man inte riktigt hunnit växa i sin roll mentalt. Jag tror att vuxna vinner mer på att läsa denna bok och påminna sig om hur skör man kan vara i tonåren. För det glömmer man ju ofta bort när man väl tagit sig igenom dessa jobbiga år.

Världens ände

finns bl.a. hos adlibris eller bokus

Jag hade inga speciella förväntningar på Världens ände när jag började läsa, men jag gillade den faktiskt så mycket att jag måste sätta den som en av mina favoriter för 2013! Världens ände är Ali Lewis debutroman, och idén till boken fick hon när hon reste i Australien och jobbade som hemhjälp hos en familj på en boskapsranch, ungefär som Lizzie i boken gör.

Danny är tretton år och bor mitt ute i den australiensiska öknen på en stor boskapsranch. Årets stora händelse närmar sig; indrivningen av boskapen, det vill säga när det är dags att välja ut de djur som ska gå till slakt. Det är en stor händelse på gården och avslutas alltid med en stor fest. Men i år är ingenting som det brukar vara.

Detta kommer att bli sista året som Danny kan vara med vid indrivningen för vid den här tiden nästa år kommer Danny gå på internatskola. Han är därför extra angelägen om att vara med så mycket som möjligt och hjälpa till, och helst av allt vill han vara med männen när de sover ute i bushen. Men den största skillnaden från hur det brukar vara är att Dannys storebror Jonny inte längre finns med dem. Allt känns så tomt utan Jonny, men inte en enda gång sen olyckan har man pratat om Jonny i familjen. Var och en av familjemedlemmarna är tyngda av sorg, men förmår inte prata med varandra om den person de saknar mest av allt. 

Dessutom är  Dannys ett år äldre syster, Sissy, gravid och vägrar tala om vem pappan är. Eftersom Sissy är för gravid för att kunna hjälpa till på gården, så anställer familjen istället en ung brittisk tjej, Lizzie, som backpackar i Australien. Lizzie väcker stora tvivel första gången hon sätter sin fot på gården. Hon är klen och tanig, helt hopplös i köket och okunnig om livet på en gård. Lägg därtill att hon dessutom är vegetarian.

Danny ger inte mycket för denna brittiska tjej, och tror inte ens hon kommer att klara ens en vecka på ranchen. Men Lizzie visar sig vara tuffare än hon ger sken av och Dannys möte med Lizzie tycks för första gången få honom att sätta perspektiv på saker och ting, för även om Lizzie är helt okunnig om livet på gården, så har hon, till skillnad från Danny faktiskt erfarenhet av världen utanför öknen. Men det bästa med henne är hennes terapeutiska inverkan. För Lizzie kan Danny för första gången berätta om sin bror Jonny.

Miljön är riktigt landsbygdsaustraliensiskt med flygande doktorer (minns när The Flying doctors gick på tv för en evighet sen!), radioskola och hårt liv på gården där man lever väldigt nära djuren och livets kretslopp. Klimatet i öknen är hett, torrt och kargt. Och detta speglar på sätt och vis Dannys familj och deras oförmåga att prata med varandra eller visa sina känslor. Både Dannys mamma och pappa stänger inne sin sorg, och då livet på gården är rätt isolerat så blir det inte heller att barnen pratar om sin sorg. Danny söker tröst i en kamelkalv som han får ta hand om och Sissys graviditet är förmodligen resultatet av att hon sökt tröst hos någon.

Det som jag reagerade mest på i Världens ände är de rasistiska värderingarna mot aboriginerna, eller abbarna, som de kallas, och hur utbrett och fast förankrade fördomarna tycks vara. Och att det är så än idag! Det är ok att umgås med abbar, men aldrig att man skulle bjuda in en abbe i sitt hem och aldrig att en aborigin och en australier skulle kunna ha ett förhållande. "Alla tycker så", säger Danny. Det är bara så det är och ingen verkar någonsin ha ifrågasatt fördomarna.
 

Det finns gott om diskussionsämnen i Världens ände, och som sagt, jag tyckte mycket om denna bok. Det enda jag känner mig tveksam till är den svenska titeln. Originaltiteln är Everybody jam och Everybody jam, eller allamarmelad, som det heter i översättningen, är aprikosmarmelad, det vill säga sån marmelad som alla gillar - både vita och abbar. Nu har jag inget bättre förslag på svensk titel, på engelska funkar titeln väldigt väl. Och utan att avslöja allt för mycket, så kan jag i alla fall säga att Everybody jam har en väldigt symbolisk betydelse i slutet av boken.

Box 101

Finns på adlibris eller bokus

Box 101 är ett slående exempel på hur man med hjälp av böcker kan få resa i tid och rum och få uppleva en helt annan del av vår värld. Och då menar jag verkligen just uppleva! Andy Mulligan ser till så att vi riktigt kan ta in lukterna från all smuts, känna hur fötterna sjunker ner mellan soppåsarna och ana den blöta sörjan därunder och man kan höra hur råttorna snabbt, snabbt kilar mellan håligheter och utrymmen under fötterna och mellan de rangliga skjulväggarna.

Det är till slummen i Filippinerna, som Andy Mulligan tar oss och stora delar av hans berättelse utspelar sig på soptippen Behala. Nu står det förvisso aldrig uttryckligen att vi befinner oss i just Filippinerna, men i sitt efterord berättar Mulligan att han hämtat inspiration till Behala från en liknande plats utanför Manilla. Miljöer, namn och den påtagliga fattigdomen och korruptionen hintar också om att det är just Filippinerna vi ska tänka att vi befinner oss i.

Raphael, Gardo och Jun-Jun, eller Råttan, som han också kallas, lever alla tre i slumområdet vid soptippen Behala där de jobbar som soppojkar och samlar in, sorterar och säljer vidare sopor. Då och då händer det att man hittar något värdefullt som någon av misstag råkat slänga och en dag gör Raphael just ett sådant här ovanligt fynd. I en soppåse hittar han en läderpung med en karta, en liten nyckel och en plånbok full med pengar. Nyckeln har en liten bricka med numret 101 på, och denna nyckel ska senare visa sig gå till en förvaringsbox. Riktigt hur värdefullt Raphaels fynd är, och att det nog rör sig om mer än bara de sedlar han tagit ur plånboken, börjar han ana först framåt kvällen när soptippen börjar svärma av poliser som letar efter något. Det utlovas till och med en hutlöst stor belöning till den som kan ha funnit något av betydelse under dagen, men Raphael håller tyst om sitt fynd för nu förstår han att påsens innehåll måste vara långt mycket mer värdefullt än den belöning som polisen utlovar i hittelön.

Och nog är det värdefullt alltid. Men också farligt! Raphael, Gardo och Råttan hamnar mitt i en korruptionshärva som självaste vicepresidenten är inblandad i och när polisen får nys om att Raphael faktiskt har hittat något på soptippen inleds en farlig jakt mellan polisen och killarna.

Box 101 är skriven som att killarna dels skrivit ned sina berättelser och dels som att någon skrivit ned olika vittnesmål, vilket gör att (lite för) många personer kommer till tals. Det är i och för sig tydligt vem som berättar vad, så det blir inte förvirrande, men kanske lite onödigt uppstyckat. Trots detta är Box 101 väldigt spännande och berättartekniken med flera olika vittnesutsagor låter också läsaren själv få pussla med "deckargåtan".

Barnhemmet

Läs mer på bl.a. adlibris eller bokus

Till Edgar och Tekla Bjelkes skolhem kommer barn i alla åldrar, från småttingarna till tonåringarna, för att lära sig om disciplin, ansvar och konsekvens. Barnen som placeras på skolhemmet har alla olika bakgrund, men gemensamt för dem är att de är barnen som ingen vill veta av eller de som behöver lära sig hur man uppför sig - de vanartiga barnen.

På skolhemmet drillas barnen i franska glosor, har lektioner i vett och etikett och tvingas skura trappor och tvätta kläder efter lektionstid. Lärarna är stränga och hjärtlösa och nästan vartenda ett av barnen önskar att de sluppit vara där, till och med Otto, som varit där så länge han kan minnas. Fransciska har redan sju misslyckade rymningsförsök bakom sig, men fortsätter likväl att planera flyktförsök nummer åtta. Tvillingarna Harriet och Hedvig har åtminstone varandra, men får svåra eksem av sin tvättjänstgöring. Gabriel, som alla lärare gillar, är på skolan för att lära sig veta hut och Beata måste bara lära sig att bli mindre klumpig och mindre till besvär. 

Det är en hopplös känsla och dyster stämning som Cecilia Lidbeck målar upp i Barnhemmet. Man sympatiserar utan svårigheter med de stackars utsatta barnen. Och som om de inte redan hade nog med bekymmer så försvinner en dag Kasper spårlöst. Ingen vet vart han tagit vägen. Och därefter dröjer det inte länge förrän det ena efter det andra av barnen har försvunnit. Lärarna på skolan låtsas som ingenting, men eleverna på skolhemmet misstror lärarnas nedtystande och köper inte alls de vaga förklaringar de kommer med. De till och med skojar om att det är lärarna själva som ligger bakom försvinnandena, hur otäckt det än låter. Men det ligger kanske trots allt något i deras misstänklighet gentemot lärarna? Det står hur som helst klart att barnen själva måste ta saken i egna händer och göra något om de försvunna barnens öde inte ska förbli okänt. Och om de inte själva ska försvinna.

Barnhemmet utspelar sig någon gång "förr i tiden" och känns trots allt elände och något typiska karaktärsbeskrivningar, ändå levande och realistisk. Jag gillar speciellt slutet. Bokomslaget ger känslan av att berättelsen ska vara mycket läskigare än jag upplevde den som. Men för målgruppen är elaka, ja rent ut sagt ondskefulla vuxna, utsatta barn som behandlas illa och försvinner självklart läskigt nog.