Fnissarnas hämnd

Fnissarnas hämnd av Roddy Doyle är en mycket liten bok, men denna lilla, lilla bok innehåller en mycket skojfrisk berättelse.

Fnissarna är små, små figurer som är superskickliga på att kamouflera sig. Och även om de mestadels är dolda för människor så kan du lita på att de finns där i din närhet. Allra minst då någon vuxen gör ett barn oförrätt. De är nämligen då Fnissarna utkräver sin skoningslösa hämnd. Och till sin hjälp har de en hund vid namn Rover. Och av denna Rover köper Fnissarna vissa kladdiga produkter som är synnerligen obehagliga att sätta ner foten i. Nog sagt.

Huvudberättelsen handlar om bröderna Macks pappa, som obefogat (nåja) håller på att kliva rakt ner i Fnissarnas hämnd, något som med alla medel måste stoppas innan det är för sent. Men läsaren kastas också hastigt in och ut ur små sidospår om bland annat hunden Rover, en mås, en kexfabrik och om Fnissarna själva, bara för att snabbt som attan åter kastas rakt in i huvudhandlingen: att stoppa Mister Mack från att kliva i det räliga hundbajset. 

En sida av mig tycker att det hela är rätt tramsigt, men en annan sida av mig sitter och fnissar och tycker att boken är riktigt underhållande. För även om bajshumor inte riktigt är min typ av humor, så har Roddy Doyle gjort en fnissig och originell kapitelbok. Fnissarnas hämnd är fyndig och kvick, totalt galen och rasande fartfylld.

Jenny

Iväntan på att få läsa Torka aldrig tårar utan handskar (nummer 4 i reservationskön nu) så har jag läst Jenny, också den skriven av Jonas Gardell.

Det var först en bit in i boken som jag förstod att Jenny är en fristående fortsättning på En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré. Dessa två titlars huvudperson, Juha Lindström, för i och för sig en något mer undandskymd roll i Jenny, men får liksom i de två tidigare böckerna åter konfronteras med sin barndom.

Juha får ett brev av barndomskamraten Jenny, som för första gången väljer att berätta vad som hände den där fredagskvällen för tjugofem år sedan innan avslutningen i nian. Den kvällen vid sjön då Juha inte var där.

Jenny, det typiska mobboffret Jenny, är för första gången med på fest nere vid sjön. Mest av en händelse egentligen. Eftersom Juha inte ska gå, så hade hon från början tänkt stanna hemma. Men så frågar Sofi Bodén, i hennes klass, om inte de två kan ha följe genom skogen. Att Sofi frågar bara för att hon inte vill gå själv är uppenbart, men Jenny säger ja. Det här blir kvällen som Jenny ska dricka sig full för första gången. Och det är första gången Jenny ska få nån form av upprättelse från sina klasskompisar och känna gemenskap med dem. Men klasskompisarnas välvillighet går överstyr och Jenny blir mer utsatt än någonsin, vilket ett par av klassens killar inte drar sig för att utnyttja. Och Jenny blir våldtagen.

Det är detta Jenny berättar för Juha i brevet, tjugofem år senare. Hennes bekännelse lämnar Juha ingen ro och han bestämmer sig för att söka upp de som var med denna kväll för att konfrontera dem med Jennys version och kanske få veta sanningen.

Gardell skriver obarmhärtigt om de övergrepp som Jenny utsätts för, och det är riktigt obehagligt att läsa. Det kryper under skinnet på mig, och jag önskar att man som när man ser en otäck film, liksom kan kisa mellan sina fingrar för att slippa se allt. Men det går inte att värja sig för Gardells ord. Som så ofta träffar Gardell mitt i prick när det gäller att beskriva och se utanförskap, grupptryck och människors rädslor. Jenny slutar inte nattsvart, tack och lov, flera år senare har hon trots allt försonats med vad som hände. Men även om det finns en ljusning i slutet av boken så är detta ändå en av de otäckaste böcker jag läst.

Gul snö

Medan vintern börjat smälta bort utanför mig, så läser jag om Jocke, David och Noah, alla i 13-14-årsåldern, som bara väntar på att vintern ska komma och snön ska lägga sig så att de kan börja åka bräda.

Jocke och David har under ett helt år gått ut med hundar, pantat flaskor och klippt gräsmattor och sparat vartenda korvöre för att ha råd med att köpa snowboard. Och till slut kommer den dag då de har tjänat ihop tillräckligt för att kunna gå till sportaffären och köpa sig varsin bräda. Nu börjar nästa långa väntan på att snön ska komma. En milimeter snö uppe på toppen av Koängsbacken blir snabbt till lervälling några meter nedanför toppen. Och det ser inte speciellt coolt ut att tumla nedför backen och samla på sig fyra kilo lera på vägen.

Jocke och David lär känna Noah som går på samma skola. Noah är också snowboardfantast, men till skillnad från Jocke och David så kan redan Noah alla tricks och han känner till allt som är värt att känna till om snowboardsporten.

När snön så äntligen börjar falla visar det sig att Noah inte alls är så vass i backen som han sagt. Däremot är han en hejare på att förfalska liftkort. Jocke och David känner sig mer och mer osäkra på den här Noah, men han har ju världens sötaste kusin, Charlotta, som bor i Österrike och som är en grym snowboardåkare. Och om Charlotta ska komma hit så är det bäst att hålla sig väl med Noah.

Johan Unenges Gul snö är en lättsam historia där humorn, snowboard, vänskap och relationerna mellan killarna samt den nya upptäckten av tjejer står i centrum. Det är underhållande, men berättelsen går aldrig riktigt på djupet med vare sig handling eller karaktärer, trots att man anar hemligheter med Noah och vissa konflikter mellan killarna. Det finns ytterligare två böcker i serien Snöbröder; Bruna spår och Gröna kråkor, och det är ju möjligt att porträtten fördjupas i dessa böckerna, även om jag tvivlar på det. Dessa böcker verkar mest skrivna för att vara lättillgänglig läsning för (framför allt) killar som inte gärna läser, vilket i och för sig absolut fyller sin funktion.

Något som gjorde mig lite förvirrad var att Unenge blandar berättarperspektiv. I den löpande berättelsen skriver Unenge i tredje person och är den allvetande berättarrösten, men illustrationerna, som tar rätt så stor plats i boken, är alla i jag-form utifrån Davids perspektiv. Finns säkert en bakomliggande tanke med detta, men jag tyckte det kändes lite inkonsekvent.

Phizz-whizzing collection

Den här härliga boxen har jag ägnat förmiddagen åt. Alltså, lagt in i min bibliotekskatalog. Och fluktat på. Har gett mig den på att hela boxen ska ha blivit läst innan året är slut.

Alla dessa böcker...

188 lästa böcker blev det förra året (minus de jag läste om) och ändå fick jag inte läst alla som jag ville läsa. Det finns så många böcker som jag vill läsa! Men när ska jag få tid? Och under tiden som jag funderar över hur jag ska kunna frigöra mer tid till läsning så hinner det komma ut en myriad fler böcker som jag vill läsa. Jag har börjat inse att jag nog allt får ta och börja skriva upp de titlar jag vill läsa, för efterhand som nya böcker dyker upp faller dessa, något "äldre" titlar, bara längre och längre ner på min "vill-läsa-lista". Så here goes:

• Lionel Shriver, Dagen efter. Hade uppe denna som förslag på en bokcirkel, och jag kan inte glömma den. Och så läste Carolina den, vilket gjorde mig ännu mer nyfiken, trots att den verkar krävande.

• Haruki Murakami, 1Q84: Tredje boken. Hur skumma de två första delar än är så vill jag ju veta hur den slutar!

• Murakami igen, Kafka på stranden och Sputnikälskling. För att det är Murakami. Och honom gillar jag. 

• Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik. Bara titeln får mig att bli nyfiken!

• Korparna av Tomas Bannerhed vann 2011 års Augustpris. Och då blir man ju nyfiken. Även om det verkar vara en eländesskildring. 

• Mer elände; Stalins kossor av Sofi Oksanen. Ända sen jag läste Utrensning har jag velat läsa mer av Oksanen. Dessutom tycker jag att det är intressant att få ta del av en del av Europas historia som jag känner till rätt lite om.

• Norrlands svårmod- eftersom en i en av mina bokcirklar redan i början av 2012 utnämnde denna till 2012 års bästa bok.

• Jeanette Winterson, Det finns annan frukt än apelsiner. Boken har varit hemma och vänt hos mig, men fått återvända oläst till sitt bibliotek.

• Conn Igguldens Djingis khan-svit. Eftersom jag läste romansviten om romarriket och älskade den. Och eftersom jag är historiskt intresserad.

• Blonde. Joyce Carol Oates hyllade roman om Marilyn Monroe, Varför ska den vara så tjock? Jag kommer aldrig att hinna ta mig tid till att läsa den!

• Ännu en tegelsten; Shantaram av Gregory David Roberts. Jag var i Indien 2007 och blev tokförälskad i landet. Med Shantaram hoppas jag få återuppleva denna förälskelse. 

• En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa. Det var faktiskt formatet som tilltalade mig först (tyvärr verkar det som att den bara går att köpa i pocket nu dock). För till skillnad från Shantaram och Blonde så är denna en nätt liten sak. En liten och behändig bok att bära med sig, men även innehållet verkar intressant.

• Allt är upplyst. För att Jonathan Safran Foer skriver så bra!

• Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger. Gillade Tidsresenärens hustru och skulle gärna vilja se vad Niffenegger mer kan åstadkomma.

• Daniel Mason Pianostämmaren. Läste Ett land långt bort för några år sen och gillade den mycket.

• Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. En bok jag borde ha läst för länge sen.

• Hon går genom tavlan ut ur bilden Johanna Nilssons hyllade debutroman har också varit hemma och vänt hos mig.

• Sherman Alexie, Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian, en New York Times bestseller som ska vara både rolig, sorglig och provocerande.

• Jacqueline Wilsons Lola Rose har några av mina kollegor snackat sig så varma om att jag själv blivit nyfiken.

• John Green, Paper Towns och An abundance of Katherines. Varit sugna på dessa ett tag, men efter The Fault in our stars, som jag blev helt betagen i, MÅSTE jag läsa mer av min nya favvo-författare!

• Ester Roxberg, Antiloper. Men jag minns ärligt talat inte varför längre.

Och detta är bara de titlar jag kommer på just nu. Och sen har jag ju en radda böcker som står olästa i min bokhylla, mestadels fakta, men ändå. Jag har ju skaffat dem av nån anledning. Och jag ska inte ens börja dra upp alla klassiker som jag inte bara borde ha läst utan även vill läsa...

Skuggan i väggen

Kerstin Lundberg Hahns Skuggan i väggen har ett riktigt inbjudande bokomslag som samklingar väl med bokens handling och lite kusliga stämning.

Mikaela, eller Micke som hon kallas, har bara två veckor före sommarlovet flyttat med sin mamma till ett gammalt hus i ett litet samhälle någonstans uppe i norrland. Mickes mamma har äntligen fått en fast anställning och nu är det tänkt att Micke och mamma ska slippa behöva flytta vart och vartannat år som de tidigare gjort. Huset de flyttar in i har stått tomt ett tag och är ganska så slitet. Det första Micke ser när hon går in i sitt nya rum för första gången är en skugga som pryder ena väggen. Först tror hon att det är hennes egen skugga, för det ser ut som skuggan av en flicka, men sen förstår hon att skuggan sitter på tapeten. Det är som en stor fläck som inte går att få bort. 

Av sina nya klasskompisar får Micke veta att hon och hennes mamma flyttat in i ett spökhus och att det en gång bodde en flicka i deras ålder där, som drunknade i älven som rinner bakom huset. Micke säger ingenting, men hon funderar på om den där skuggan på tapeten har något med den drunknade flickan att göra. Snart börjar det också ske märkliga saker i huset och Micke kan inte sluta tänka på den där flickan, vars rum hon kanske till och med bor i nu. Micke bestämmer sig för att ta reda på vem flickan var. Hon måste ju spöka av en anledning och Micke tänker ta reda på varför.

Spökhistorien ger den här boken en mysryslig känsla, men förutom själva spökhistorien så handlar Skuggan i väggen mest om kompisar, grupptryck, utanförskap och hemligheter. I den pyttelilla skola som Micke får börja i (med Micke är de bara nio elever i klassen) tyr sig Micke först till Claudia och Stina. Men den vänskap de erbjuder är ingenting för Micke, som istället av en slump lär känna klassens bråkstake Wille. Utanför klassrummet är han nämligen inte alls den störiga och bråkiga kille som både fröken och de andra i klassen retar sig på. Micke får lära sig att allt inte är så som det ser ut att vara och att även gamla människor kan sitta på stora hemligheter.

Piggor och suggor

Lena Landströms Piggor och suggor är första boken av hittills tre om piggorna och suggorna. De energiska piggorna är nyckelpigeliknande insekter som bor sida vid sida med suggorna, nån slags gråsuggor, som allra helst sover länge om morgnarna, tar det lugnt och ogillar att hetsa upp sig över saker och ting.

Mest saker händer det kring det lilla energiknippet Piggan som hela tiden är igång och fixar och ordnar och hjälper till och har reda på saker, på ett ibland lite väl präktigt vis. Piggan får besök av en bror som ska ut på långsegling ända till Yttersta Stenen, tar emot sin syster och hennes väldigt många piggbarn och hon håller gladlöss i en lusbur till suggbarnens stora glädje.

Suggorna, som är Piggans grannar består av suggmamman och suggpappan, de tre suggbarnen och en suggegubbe. När Piggan råkar bryta benet är den årliga festen, som Piggan alltid ordnar, hotad och för en gångs skull kan Suggorna visa att även de kan åstadkomma saker och ting. För goda grannar som de är tar de över planerandet av och fixandet och ståhejet med att ordna Piggans stora fest.

Piggor och suggor är en gullig berättelse i vilken man blir inbjuden till en värld i ett småkryps perspektiv. Landström leker en del med språket och hittar på nya ord som passar in i småkrypens miljö. Jag trodde verkligen att jag skulle gilla Piggor och suggor, men, och jag är ledsen att skriva det, jag tyckte att detta var en rätt menlös bok. Kanske att jag bara var på fel humör när jag läste den, men hur som helst så blev Piggor och Suggor för min del en besvikelse.

Myteriet på Bounty

John Boyne har gjort en nytolkning av Myteriet på Bounty, skildrad ur ögonen på Kapten Blighs uppassare, John Jacob Turnstile, en fiktiv karaktär, som Boyne skickligt väver in i historien tillsammans med den faktiska besättningen på Bounty. Jag har inte tidigare läst någon tolkning av myteriet på Bounty, trots att det finns flera klassiska tolkningar, och likaså har det gjorts flera kända filmatiseringar av händelserna. Att denna berättelse under så lång tid fascinerat människor är troligen dess förankring i verkligheten. Myteriet på Bounty var en stor händelse i slutet av 1700-talet, några myterister kunde tillfångatas senare och ställas inför krigsrätt i London, medan några koloniserade ön Pitcairn. Under tiden som jag läste kikade jag på bland annat wikipedias artikel om myteriet och fann en lista på besättningen. Merparten av namnen förekommer även i Boynes version, vilket sätter en något autentisk prägel på Boynes berättelse.

Huvudpersonen, John Jacob Turnstile, är en tjuvaktig fjortonårig kille som hamnat i klorna på en man som driver en pojkbordell i hemlighet. Allt sedan den föräldralöse John omhändertogs av Mr Lewis, har han tjänat sitt uppehälle hos denna genom att på dagarna tjuva och snatta och om kvällar och nätter erbjudas som förströelse till stans fina herrar. När han en dag bli påkommen med att sno ett fickur från en gentleman, och ställs inför rätta, får han två alternativ; antingen får han ett fängelsestraff på tolv månader eller så kan han välja att mönstra på ett fartyg med destination Tahiti. Självklart väljer John det senare, med förhoppningen om att han ska kunna rymma från fartyget vid någon av de hamnar man lägger till vid.

Sålunda blir John Jacob Turnstile, eller Turnip (rova på engelska) som han så försmädligt kommer att kallas av besättningen ombord på HMS Bounty, kapten William Blighs egen passopp. Den helt sjöoerfarne John får en strapatsrik resa, under vilken han inte bara får lära sig om livet till havs, utan också får uppleva sammanhållning ombord, klasskillnader på nära håll, kärlek och förräderi och John utvecklas med tiden från en listig gatpojke till en ansvarsfull ung man.

Jag tyckte väldigt mycket om Boynes Myteriet på Bounty. John Boyne är en skicklig berättare och här har han åstadkommit en äkta äventyrsbok. Det enda jag har att kritisera är den slarvigt redigerade översättningen. Två översättare har hjälpts åt till den svenska versionen, och detta märks tydligt då det på fler än ett ställe står två verb, med samma betydelse, alldeles bredvid varandra. Ungefär som att man velat fundera lite på vilket ord som följer originalet bäst, för att sen kanske gå tillbaka och stryka ett av verben, vilket man istället helt glömt bort i slutredigeringen. Det är faktiskt riktigt illa.

Semlan och Gordon, part 5

I Moni Nilssons femte bok om Semlan och Gordon fortsätter Semlan att skriva sina listor och reflektera kring sin familj och sin omvärld. Och hon fortsätter givetvis att vara en cool och självständig tjej, som inte tar någon skit och inte bryr sig om vad andra tycker. Eller jo, det gör hon ju; bryr sig om vad andra tycker, men Semlan fortsätter ändå att vara den hon är och göra sånt som hon gillar. Respekt!

I Två steg fram och ett tillbaka tar Semlan klivet in i tonårsvärlden på allvar och får sina första erfarenheter av röjarfester, fylla och vilt flörtande. Hormonerna svallar över och svåra tankar börjar uppta hennes sinne. Det är ju till exempel helt galet att det finns 7 miljarder människor på vår jord! Och så ska Semlans mamma dessutom skaffa tvillingar med JJ! Och vad är meningen med livet egentligen? Att plötsligt inse att man kanske inte är den viktigaste människan på jorden, att man kanske till och med är helt obetydlig och pytteliten i det stora hela, det är inte kul.

Det märks verkligen att Semlan blivit äldre, hon ifrågasätter om hon och Gordon verkligen kan fortsätta vara bästisar när de inte längre har samma intressen. Semlan är varken intresserad av parallella världar, politik eller att supa. Och vad är en vän egentligen? Räknas Facebookvänner? Titeln Två steg fram och ett tillbaka anspelar också på det här med att växa upp, och Semlan gör helt rätt i att skynda långsamt med att kliva in i vuxenvärlden. Det är väl helt ok att få vara lite barnslig ibland när man bara är tretton år.

Jag beundrar Moni Nilsson som lyckas fånga Semlans vardande tonårsångest så på pricken! Jag beundrar henne i och för sig för att hon från första början skapat en så härlig och underbar karaktär som Semlan. Bättre humörhöjare än en Semlan och Gordon-bok finns inte!

Pale

Pale är en kort sci-fi-berättelse, skriven på lättläst engelska av Chris Wooding, i vilken både teman som livsfrågor och främlingsfientlighet tas upp.

 I en framtid, inte allt för långt bort, har man uppfunnit ett serum, med vilket man kan återuppliva döda. Det är inte alla som kan återupplivas, dels måste man ha rätt blodtyp och dels måste detta Lazarusserum som det kallas, ges omedelbart efter dödsögonblicket. En bieffekt med serumet är att allt pigment liksom sugs ut ur den återupplivade personen. Han eller hon blir helt blek; huden, håret till och med ögonen får en silverskimrande nyans och därför kallas de som fått serumet för Pale.

Det är inte alla som gillar Pale people, eller de Bleka. Många är avundsjuka på att bara vissa kan få en till chans i livet och andra säger att det är egoistiskt att vilja leva för alltid. Dessutom har de Bleka inga juridiska rättigheter och deras tillhörigheter tas ifrån dem, varför många Bleka lever som utstötta.

Jed har förvisso rätt blodtyp, men han skulle inte drömma om att få serumet ifall han skulle dö och nästan alla han känner delar hans uppfattning. Och tillsammans med polaren Kyle mobbar han och fryser ut de Bleka som går på deras skola.

En dag är Jed med om en bilolycka och blir svårt skadad. Hans flickvän, Sadie, som är med honom godkänner att ambulansmännen ger honom Lazarusserumet, men när hon ser honom första gången efter olyckan ångrar hon sig och vill inte veta av honom. Och det vill inte heller hans gamla vänner som nu behandlar honom som vilken Blek som helst. Utstött och utfryst klandrar Jed Sadie för att han inte dog och han bestämmer sig för att ge tillbaka.