Dockspelaren

länk till adlibris och bokus

När Merimées pappa åker fast för stöld förlorar familjen allt de har och de tvingas lämna sin hemstad. En avlägsen släkting, Olga, som läst om faderns brott i tidningen bjuder Merimée, hennes lillasyster Valetta och höggravida mamma Rose att bo med henne. För det är så släktingar gör, säger Olga, man hjälper varandra. 

Olga är föreståndarinna på ett gammalt hotell, hotell Terminus, i vilket hon nu inhyser den lilla familjen. Hon är omhändertagande och mån om att Rose, som ju inte har långt kvar till att föda, ska vila och ta det lugnt. Hotellet i sig är ett märkligt ställe. Ingen som bor där verkar vara där tillfälligt utan alla verkar mer eller mindre bo där permanent. Och alla verkar så förtjusta över att Merimée, hennes syster och mamma har flyttat dit och visar stort intresse för dem. En som också visar intresse för dem, fast på ett annat vis är doktor Bauer. Han är den ende som är direkt otrevlig mot dem och som på alla sätt och vis är tydlig med hur ogärna han vill ha familjen på hotellet. 

Men trots att både hotellet och staden det ligger i är ett märkligt ställe känner sig Merimée till viss del mer hemma här än hon gjort tidigare. I sin nya skola får hon nämligen kompisar, något hon saknat tidigare och den gemenskap hon känner med de nya vännerna gör att hon kan ha överseende med många av de konstigheter som pågår på hotellet. Men snart börjar märkligheterna bli alltför många för att kunna ignoreras. Någon verkar vilja komma åt mamma Roses bebis, ibland ser Merimée hur tiden liksom fryser och allt står stilla ett ögonblick eller två och på hotellet växer det fram nya korridorer under natten med väggar som känns som hud när man rör vid dem. Det är nästan som att hotellet är en levande varelse. Men ingen annan än Merimée och Valetta verkar tycka att det är något som är konstigt. 

Mårten Sandéns Dockspelaren är en otäck historia där det läskiga långsamt kryper sig på läsaren och jag älskar när stämningen är så här suggestiv. Den beläste kan i berättelsen ana en blinkning åt både Ira Levins Rosemary's baby och Neil Gaimans Coraline.