Den fasansfulla sagan om Lilla Hen

Vad jag älskar Lena Ollmarks och Per Gustavssons skräckisar Den förskräckliga berättelsen om Lilla Hon
och Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han! Och nu har jag också läst Den fasansfulla sagan om Lilla Hen! 

Länk till adlibris och bokus

När Lilla Hen var liten var hen ofta arg. Hen fick utbrott för att maten var äcklig, för att filmen hen såg slutade på fel sätt, för att det gjorde ont att borsta håret. Allt möjligt kunde få Lilla Hen att slåss, sparkas och skrikas. När Lilla Hen blev arg visste Lilla Hens mamma och pappa inte riktigt vad de skulle ta sig till och till slut hotade de med att skicka Lilla Hen på uppfostringsanstalt om Lilla Hen inte slutade att vara så arg. För hemma hos Lilla Hen bråkade man inte. Helst skulle man le och vara glad hela tiden. Och lyssna på julmusik. För det blir man på gott humör av. 

Så Lilla Hen, som inte ville bli ivägskickad, slutade att vara arg. Istället ansträngde sig Lilla Hen att alltid le, även om hen slog sig och till och med om mamma dödade en spindel eller skalbagge som var det bästa Lilla Hen visste. Men om nätterna började det komma ett monster till Lilla Hen. Monstret var alltid jätteargt och snart kom det inte bara till Lilla Hen om nätterna. Ibland besökte det även hen om dagarna och då tuppade alltid Lilla Hen av av ren skär skräck. Mamma och pappa säger att det inte finns några monster och Lilla hen får till och med besöka doktorn, men inget hjälper mot monstret som blir större och argare för varje gång. Snart hotar det att ta Lilla Hens lillebror också.

Jag tycker verkligen att det här är ett genialt sätt att skriva om ilska på och förklä berättelsen till en skräcksaga. Yngre läsare må läsa boken som en skräckhistoria, men en vuxen läsare kan inte undgå allegorin. Lysande!