Felicia försvann

Felicia Feldt har skrivit en barndomskildring baserad på sin egen barndom med barnexpertsmamman Anna Wahlgren. I Felicia försvann målas en tydlig kontrast till moderns lyckliga version upp.

Felicia försvann har fått väldig stor uppmärksamhet i media just för att det är en dotters uppgörelse med en kändismamma, och dessutom en kändismamma som påstår sig vara expert på barnuppfostran. I korta stycken och i okronologisk ordning får läsaren glimtar av Felicias barndomsminnen som varvas med glimtar ur Felicias vuxna liv.

Kontentan är att uppväxten har skadat henne och att hon idag upprepar mönster från barndomen och har svårt med relationer. Felicia har efter misslyckade försök att försonas med sin mamma till slut valt att låta bli och Felicia försvann är helt enkelt ett sätt för Felicia att göra upp.

Det här är övergripligen en jag-tycker-synd-om-mig-själv-bok. Och det blir alldeles för tjatigt. Jag har inte hela bakgrunden klar för mig när jag läser heller, och här är väldigt många namn att hålla reda på. Det är klart att jag förstår att uppväxten har varit otrygg med de många flyttarna, de många männen och exponeringen i media, men är det Felicia som har rätt? Har hennes mamma varit fullt så jävlig, elak och hemsk som hon skriver? Ingen annan än Felicia kommer till tals och därför är det också svårt att själv ta ställning till Felicias påståenden.

Felicia försvann är ingen bok jag kommer att rekommendera till någon, såvida man inte är ute efter att läsa en eländesskildring med en massa snaskigt skvaller. Anna Wahlgren har nyligen släppt en svarsbok till Felicia försvann; Sanning eller konsekvens, men i ärlighetens namn - är det verkligen någon som orkar bry sig?

Himmel över Hassela

Viveka Sjögren Augustnominerades förra året för sin första ungdomsbok I den tysta minuten mellan och tidigare i höst kom Himmel över Hassela.

Himmel över Hassela handlar om Kalle eller Santos, som han egentligen heter efter sin bolivianske pappa. I lågstadiet flyttar Santos med sin ensamstående mamma från Stockholmsförorten till Hassela i Norrland. I Hassela har mamman hittat en ny karl, Andersmannen, och precis som hans mamma som tänker sig en nystart, väljer Santos att börja om från början. Han byter namn och blir Kalle.

Men så mycket till nystart blir det ändå inte för Kalle. Ungarna i Hassela är rädda för den nye killen från Stockholmsförorten, och Kalle ser också till att de har anledning till att vara rädda. Ända sedan Kalle varit liten har han hamnat i slagsmål, haft problem med att tygla sitt humör, varit rastlös och haft svårt för att koncentrera sig i skolan. Till slut får han en bokstavskombination av en i raden av alla kuratorer som han går till regelbundet.

Det är Kenneth, som uppmanar Kalle att skriva ned sina tankar. Få ner aggressionerna, känslorna, minnena på papper istället för att kunna komma vidare. Kenneth är inte kurator, men fungerar lite som sådan för Kalle på det ställe han nu befinner sig (möjligtvis nån form av ungdomsanstalt?). Och Kalle skriver. Han skriver om flytten till Hassela, uppväxten med sin soffsittandes, ibland arbetstränande men mest alkoholdrickande mamma och hans två yngre Blomflugesystrar (de surrar omkring överallt, hela tiden och går inte att bli av med, därav epitetet blomflugor). Om Andersmannen som han fortfarande träffar trots att förhållandet med mamman inte varade. Om polaren Josef, som bor ute på landet och konsumerar porr i stora mängder. Och han skriver om Heidi. Heidi, som han träffar i det pepparkaksdoftande väntrummet till kuratorn, och som får saker och ting att plötsligt göra skillnad.

Detta är en både sorglig och underhållande bok. Sjögren har ett väldigt vackert språk, tonen är rå med mycket humor, som snabbt svänger om så att man istället sätter skrattet i halsen. Och många gånger känns det faktiskt som att det är ur Kalles anteckningsbok som man läser. Det känns så väldigt äkta.

Jag har inte läst I den tysta minuten mellan, men med tanke på att jag verkligen gillade Himmel över Hassela så borde jag se till att läsa den förra snarast.  Det här gillade jag mycket!

Ska jag nån gång besöka Örebro...

Bild från Rådhusets julkalender

... så får det nog bli i december. Alltsedan 2007 förvandlas nämligen rådhuset i Örebro under december månad till en gigantisk julkalender! En ny lucka öppnas varje dag och i år fokuserar man på barnboken. 24 av Sveriges främsta barnboksillustratörer har fått äran att skapa konstverk till julkalendern. Lucköppning sker varje dag vid en bestämd tidpunkt, och man kan också följa lucköppningen via nätet.  Efter julhelgen flyttas konstverken in på Örebro konsthall där också reproduktioner kommer att finnas till försäljning i begränsad upplaga.

Min favorit hittills är Mia Nilssons 1:a Advent med Hugo

Bästisar

Jacqueline Wilson är en av Storbritanniens mest populära barn- och ungdomsboksförfattare och producerar böcker i en rasande takt. Hon tror själv att hon vid det här laget hunnit med en cirka åttio titlar. Några av mina kollegor brukar tala sig varma om Lola Rose och Den tatuerade mamman, men min Jacqueline Wilson-debut fick bli Bästisar, en charmig berättelse om de två totalt olika, men totalt oskiljaktiga bästisarna Gemma och Alice.

Gemma och Alice har känt varandra sen de låg på BB. De är faktiskt födda samma dag och varje år har de firat sin födelsedag tillsammans. Trots att man skulle kunna säga att Gemma och Alice är varandras motsatser, så är de ändå och skall alltid förbli bästisar. Men så en dag råkar Gemma titta i Alice dagbok och får reda på något jättehemskt. Alice och hennes familj ska flytta. Till Skottland, som ligger flera hundratals mil bort. Hur ska de kunna fortsätta vara bästisar när de inte längre kommer att kunna ses varje dag?

På den avskedsfest som Alices föräldrar håller bestämmer sig tjejerna drastiskt för att rymma så att de kan fortsätta vara tillsammans. Alice och Gemma kommer dock inte så jättelångt innan de blir påkomna och efter detta så är Alice mamma så arg på Gemma så att Gemma inte ens får lov att säga hej då ordentligt till sin bästis.

Som tur är får Alice ganska snart en ny kompis i Skottland, Flora. Och Flora har en dator, så i hemlighet kan Alice och Gemma börja maila varandra. Men Gemma är ändå bekymrad över att Alice kanske håller på att glömma henne. Hon skriver bara om den här Flora hela tiden. Tänk om Flora håller på att bli Alices nya bästis!

Det är Gemma som är bokens berättare, och hennes perspektiv känns väldigt äkta, även om jag tröttnar lite på hennes ensidiga porträtt av sin mamma som alltid är elak och skäller och tvingar på Gemma fula klänningar när det är fest. Men visst, mammor kan vara tjatiga som bara den.

Mitt första intryck efter att ha läst ut Bästisar var att jag tyckte att tonen var lite väl barnslig för att handla om två tolvåringar. Men å andra sidan så är det också lite skönt att få lov att läsa en lite barnsligare bok för mellanstadiet och inte något som riktar sig till brådmogna tolvåringar. Texten livas upp med teckningar här och där på i stort sett varje uppslag, vilket nog också bidrar till mitt intryck om att boken är något barnslig.

Snälla tomten...

Andra advent. Hög tid att fixa en önskelista till tomten! Dessa bokiga paket önskar jag mig i julklapp i år:

• Shaun Tan, Berättelser från yttre förorten. Gärna Ankomsten också, som även den är helt fantastisk.

• Aidan Chambers, Böcker inom och omkring oss. Egentligen skulle jag kunna köpa denna till mitt jobb, men jag skulle bra gärna vilja äga ett eget exemplar.

• Let it snow av John Green mfl har jag faktiskt redan beställt till mig själv i julklapp så att jag har något mysigt vintrigt att läsa under juldagarna.

• En prenumeration på Vi läser hade varit trevligt.

• Presentkort på biobiljetter så att jag kan gå och se The Perks of being a wallflower eller Warm bodies eller The Hobbit eller The Great Gatsby eller någon helt annan film.

• En sån här liten praktisk läslampa att knipsa på boken, så att man slipper störa sin partner som försöker sova när jag själv vill läsa. 

• Nu har jag förvisso redan köpt mig en tjusig väggalmanacka på bokmässan i år, men hade jag inte gjort det så hade jag nog önskat mig denna tjusiga bokiga väggalmanacka

Det finns inga skridskor i öknen

Fatimas klass ska på utflykt en hel dag och åka skridskor, men Fatimas pappa tänker absolut inte låta sin dotter vara med. Han har ju sett hur såna där konståkare ser ut på tv; dansar omkring på isen i genomskinliga baddräkter. Så Fatimas pappa säger till sin dotter att säga till sin lärare att det står i koranen att flickor inte får åka skridskor, vilket är en uppenbar lögn, som även Fatima fattar att hennes lärare inte kommer att gå på.

När Sofia, som går i Fatimas klass, föreslår att hon ska lära Fatima att åka skridskor, är det egentligen ett slags test från Sofias sida för att kolla om Fatima vågar trotsa sin pappa. Och det gör Fatima, för även om familjen betyder väldigt mycket för Fatima och även om hon vill vara sin far till viljes, så tycker Fatima att hennes pappa kan vara onödigt sträng ibland och hon vill också få vara med på sådant som alla andra får göra. Det är ett ganska försiktigt uppror från Fatimas sida som skulle ha kunnat förbli en hemlighet. Men flickornas skridskotur slutar riktigt illa med att Fatima går ner sig i en vak, blir räddad av en kille (som hon ju inte får umgås med) och hamnar på sjukhus. Och när hennes pappa får reda på detta är han nära att förskjuta henne. Fatima får lova att aldrig någonsin mer ha något med Sofia att göra, vilket inte är det lättaste då de ju ses varje dag i skolan.

Det finns inga skridskor i öknen av Mats Berggren är en berättelse om kulturkrockar och om vänskap över kulturgränser. Det är en enkel och snabbläst och en perfekt läsa-i-skolan-bok med sitt kulturkrocks-tema och hyfsat ringa omfång. Men personligen så tyckte jag berättelsen är lite tam och berör mig inte särskilt mycket.

Hoppar högt!

Helsingborgs dagblad hade härom dagen en intervju med Ransom Riggs, i vilken han bland annat meddelar att det kommer inte bara en, utan kanske till och med två uppföljare till Miss Peregrines hem för besynnerlig barn. Jag hoppar jämfota av glädje över det beskedet!

Tid att dö

När Rose bara är tolv år försvinner hennes mamma Katherine och styvpappa Brendan spårlöst. Rose får flytta hem till sin mormor, som hon tidigare inte haft någon kontakt med, och istället förlorar hon kontakten med sin styvbror Joshua.

Det har nu gått fem år sedan föräldrarna försvann och Rose har mer eller mindre gett upp hoppet om att de fortfarande ska finnas vid liv. Men en dag hör Joshua av sig till Rose och han har inte gett upp sökandet efter Katherine och Brendan.

Efter att ha mailat fram och tillbaka i ett par månader är det äntligen dags för Rose och Joshua att träffas igen. Men på väg till tåget för att möta Joshua blir Rose vittne till mordet på en kille, som går på hennes skola. Och bara ett par dagar senare mördas killens flickvän framför ögonen på henne. Rose, som givetvis upplever morden som obehagliga, tycker inte att polisen gör tillräckligt för att få fast mördaren och försöker därför själv bedriva spaning med hjälp av Joshua och hans datornörd till polare. Och samtidigt är Joshua nya ledtrådar på spåren vad gäller deras föräldrars försvinnande.

Jag brukar vara förtjust i Anne Cassidys spännande thrilleraktiga berättelser, och därför trodde jag också att jag skulle gilla Tid att dö, som är första delen i serien En mördares anteckningar. Men jag misstänker att Cassidy den här gången har tagit sig vatten över huvudet. Hon är jätteskicklig på att skapa spänning i sina andra romaner, men i denna... njä. Jag tycker inte att hon får till det och istället tycker jag att berättelsen känns utdragen och jag tycker också att hennes karaktärer känns tillplattade. För mig framstår de inte som tillräckligt intressanta för att jag ska vilja veta mer om dem. Framför allt gäller detta Rose. För att vara bokens (troligtvis hela seriens) huvudperson, så är hon, förutom att hon är trumpen och trulig, väldigt intetsägande och ointressant. Hela boken är ungefär som en dålig pilot till en ny tv-serie. Tyvärr, säger jag, för jag hade velat gilla Tid att dö.

Tre delar till är planerade. Även om Cassidy lämnar ett par frågetecken kvar som lockbeten till kommande delar (fjärilen till exempel) och dessutom slänger ut några beten som har konspiration skrivet på sig, så tror jag inte att jag kommer att lägga tid på att läsa dessa.

Gangsterbröder

Perry, Marco och Toddie var bara tio år när de blev kompisar efter att Perry och Marco kommit som nya till skolan. Redan då var Toddie respektingivande och ingen man gärna bråkade med. Perry och Marco är inte lika tuffa, men de tre killarna blir ändå kompisar och följs åt genom skolan. Speciellt Toddie och Marco kommer bra överens och Perry avundas deras gemenskap.

Perry misstänker ganska tidigt att Toddie är inblandad i nåt skumt, och en dag avslöjar han honom med att sälja droger. Perry lovar att inte säga något om detta till Marco som är den mer välartade av de tre killarna, och den som faktiskt gör bra ifrån sig i skolan och har möjlighet att bli något. Och Perry blir Toddies kompanjon, faktum är att Toddie inte skulle klara sig utan honom, och snart har deras verksamhet vuxit sig riktigt stor och blivit riktigt lukrativ.

Men relationerna mellan killarna ställs på sin spets när Perry träffar en tjej och blir kär. Toddie blir nämligen också intresserad, och han är van att få precis som han vill.

Hinton är skicklig på att få till lättlästa, men ändå trovärdiga och väldigt spännande berättelser, jag har tidigare läst Utpekad som också det är en komplex berättelse med en övertygande huvudperson. Att man i Gangsterbröder, redan från första sidan vet att allt kommer att gå käpprätt åt helvete gör den här berättelsen ännu mer spännande och Gangsterbröder känns som en typisk Argasso-bok med spännande handling tänkt att passa läsovilliga eller lässvaga killar framför allt.

Svikarens spel

B.R. Collins Svikarens spel är egentligen två berättelser i en, som båda handlar om svek och vänskap. Ramberättelsen handlar om Michael som tidigare utsatts för grov mobbing på sin gamla skola. På sin nya skola försöker Michael göra så lite väsen som möjligt för att inte dra uppmärksamhet till sig. Efter år av mobbing så har Michael dålig självkänsla och har väldigt svårt för att lita på folk. Därför trodde han till en början att Francis drev med honom när han visade sig vara intresserad av Evgard. 

I Evgard styr evgardierna, ett rikt och arrogant folkslag, som ständigt är iväg på plundrartåg och hämtar nya slavar från den närbelägna meriska befolkningen. Michael hittade på landet, men det är tillsammans med Francis som landet Evgard utvecklats så till den fulla grad att de hittat på språk och folkslag, skrivit landets historia, ritat kartor och byggnader, ja, så gott som allt har de tänkt på. Och Evgard är deras hemlighet. Michael vill absolut inte att någon annan ska känna till Evgard eftersom han är rädd att andra ska tycka att han är en tönt. Och Francis har gått med på att hålla Evgard hemligt.

Men en dag hittar Michael en lapp i sitt skåp i skolan som avslöjar att någon annan känner till Evgard. Michael är övertygad om att Francis har berättat för sina kompisar och att de i hemlighet hela tiden skrattat bakom ryggen på Michael. Michael känner sig förödmjukad och sviken och han bestämmer sig för att ge igen på Francis. På det värsta sätt han kan tänka sig.

Parallellt med berättelsen om Michaels och Francis vänskap följer berättlesen om Argent och Columen, en merisk slav respektive en evgardisk hertigson som otroligt nog finner varandra och blir vänner. Men i Evgard, som är en brutal värld, vet man inte vem man kan lita på och vad som sker i Evgard speglar relationen mellan Michael och Francis. 

Jag läste Svikarens spel första gången för ett par år sedan, och valde att läsa om den nu inför ett bokprat för att friska upp mitt minne. Då, liksom nu, tycker jag att författaren har ett intressant upplägg, där fantasivärlden trasslar in sig i framför allt Michaels verklighet. Och det första kapitlet om Argent är otroligt spännande, men sen blir det för mycket fantasy för min del. Meningar på latin (tror jag) och ett annat påhittat språk visar i och för sig tydligt på hur mycket tid och energi som Michael och Francis lagt ned på Evgard, men för mig som inte är någon hängiven fantasyläsare (milt sagt) så blir det bara störigt. Och även om Evgard-berättelsen är långt mycket mer spännande och händelserik så tycker jag att relationen mellan Michael och Francis är mycket mer intressant att läsa om.