A waste of good paper

I A waste of good paper får man träffa Jason, en ung kille som inte har haft det så himla lätt i livet. Hans mamma är före detta heroinmissbrukare, men numera drogfri, och har ett jobb som hon sköter. Jason, som har beteendeproblem och går i specialklass i en särskild skola för barn med beteendestörningar, får en dag en anteckningsbok av sin lärare och uppmanas att skriva av sig i denna, lite som en dagbok. Jason själv tycker att det är slöseri med papper. Han anser inte att han har något att skriva om och skriver därför inledningsvis allmänt om vad som händer i skolan på lektionerna, om lärarna och om de andra killarna i hans klass. Men undan för undan blir Jason mer bekväm med sin anteckningsbok/dagbok och han skriver av sig om hur han har det hemma med sin mamma, som börjat träffa Jon igen, en före detta pojkvän, tillika före detta heroinmissbrukare, som skapat stor otrygghet i Jasons liv.

Jason formulerar sig visserligen rätt roligt och det är underhållande att läsa om hans vardag, men jag tyckte till en början inte att berättelsen ledde nån vart, med att man bara fick följa Jason i skolan. Men två pedagoger, som arbetar med kreativt skapande i Jasons klass, fungerar lite som en katalysator för Jason som börjar komma till insikt om händelser och saker i sitt liv. Och författaren, Sean Taylor, har skickligt komponerat ihop sin berättelse, vars alla delar får en lösning eller ett avslut på sista sidorna.

Boken är skriven med ett typsnitt för att likna handstil och språket är rakt igenom talspråk med en hel del brittisk slang. Genom att betona meningar eller ord med versaler blir läsningen väldigt animerad, och detta grepp gillar jag för det förstärker dessutom känslan av talspråk.

Jag tyckte, som sagt, inte att boken var nåt särskilt till att börja med, men i takt med att porträttet av Jason fördjupas så dras jag mer och mer in i den här berättelsen. Jag tyckte mest Jason var en störig, bråkig kille men under berättelsens gång kommer man honom väldigt nära och till slut både sympatiserar jag med honom och förstår honom. A waste of good paper är en riktigt EFFING bra bok, som Jason själv skulle sagt.

Sewer Rats

Sigmund Brouwers Sewer Rats är en kort men intensiv berättelse, vars inledning kastar en rakt in i handlingen. Sewer Rats är ett gäng tonåringar som brukar spela paintballmatcher mot andra gäng nere i kloakerna och dagvattentunnlarna. Och när skolans nye kille, Carter, vill gå med i gänget måste han först godkännas genom att genomföra en rad tester. När berättelsen börjar håller Carter på att balansera på kanten till en av reningsverkets bassänger. Hans uppdrag är att ta sig från ena sidan till den andra, utan att halka och ramla i den bruna stinkande sörjan i bassängen. Detta inledande kapitel är inte så lite nasty, och inget för den äckelmagade.

Lisa är den enda som inte välkomnar Sewer Rats nye medlem, och hon är direkt avog mot honom. Hon till och med försöker sabotera hans chanser att lyckas med inträdesproven i gänget. När Carters adärför blir illa skadad under sin allra första match i tunnlarna, riktar Jim och Micky i Sewer Rats, inte helt oförutfattat, sina misstankar mot att Lisa har något att göra med detta. Men när de konfronterar henne springer hon in i tunnlarna samtidigt som ett häftigt regnoväder drar över dem. Och eftersom tunnlarna snabbt vattenfylls när det regnar är detta inte en plats man vill vara på när det regnar.

Jag gillade Sewer Rats som är skriven på hyfsat enkel engelska, utan att för den sakens skull vara lättläst, och som har en medryckande berättelse. Jag förstår mig bara inte riktigt på bokomslaget, som ju med all sannolikhet ska vara lockande och spännande, men som för mig för tankarna till nån slags domedagshistoria liknande Metro 2033.

Cry, baby

Femtonåriga Charlie har länge spanat på Danny och när hon får reda på att han ska gå på samma fest som hon, fixar hon till sig extra mycket. Innan hon sticker iväg till festen får hon kommentarer från sin pappa om att hon inte borde klä sig så utmanande, men Charlie tycker bara att han är gammeldags. På festen råkar Charlie dricka lite för mycket alkohol, men det är nog också tack vare den som hon får kyssa Danny. Och Danny tar med henne upp till ett sovrum.

Mycket mer än så minns inte Charlie, men misstankarna om att de gjorde mer än att bara kyssas hänger över henne som ett tungt moln. När Charlies mens uteblir och hon börjar känna sig illamående om morgnarna går sanningen upp för henne. Den där enda gången räckte för att hon skulle bli med barn. Det finns inte en chans att hon kan behålla barnet. Och inte en chans att hon kan berätta för sina föräldrar. Men det går inte heller att undanhålla sanningen för dem.

Jill Atkins Cry, baby utspelar sig i England, där tonårsgraviditeter är relativt vanligt och till en början tyckte jag att berättelsen kändes lite väl moralisk, men hela historien tar en ny vändning när Charlie bestämmer sig för att trots allt behålla barnet och börjar skapa ett band till sitt ofödda barn. Inkännande och realistiskt.

Blob

Eve ska börja första året på High school. Det är alltid pirrigt att börja skolan igen efter ett långt sommarlov, men nu är det både ny klass och ny skola, vilket gör det extra pirrigt. Och Eve, som under sommaren gått upp i vikt, känner sig på grund av detta ännu mer osäker.

Zoe är den första att påpeka att Eve gått upp i vikt och är på henne med elaka kommentarer och gliringar. Hon kallar Eve för en blob och även om Eve försöker att inte bry sig blir hon givetvis ledsen. Att dessutom gamla kompisen Sarah väljer att hänga med Zoe får Eve att känna sig sviken och ensam.

I samband med att Eve ska söka information till ett skolarbete passar hon också på att skriva in Diet i sökrutan. Hon får 43 miljoner träffar! Ungefär 40 miljoner fler träffar än vad hon fick när hon sökte efter information till sitt arbete. Eve kikar igenom ett par av dieterna som det tipsas om och beslutar sig till sist för att prova sju-dagars-dieten. Men allt bantande får bara Eve att tänka ännu mer på mat, till och med fantisera och drömma om mat, och det värsta är att dieten inte ens verkar funka.

Som tur är finner Eve nya vänner och hon går med i ett projekt som både utvecklar henne och stärker hennes självförtroende. Frieda Wishinsky inspirerades att skriva Blob efter att en sommar ha arbetat som rådgivare åt några tuffa tonåringar och tröstade sig själv med att äta en massa glass. Blob är en engagerande berättelse om vänskap och mobbing, skriven på en okomplicerad engelska som passar bra till högstadiet.

The Darwin expedition

Liam och Tej är på väg ut i vildmarken för att åka snowboard. Men Tej håller en något för hög fart för de slippriga bergsvägarna och killarna kör av vägen. Bilen är obrukbar efter kraschen, och eftersom killarna inte har täckning på sina mobiler på berget, så bestämmer de sig för att ta en genväg genom skogen tillbaka till stora vägen och därifrån skaffa hjälp. Tej, som verkar kunna hitta vägen, leder dem in i skogen. De har inte hunnit långt förrän de ser de första tecknen av björn. Och med tanke på storleken på spåren så kan det inte vara något annat än en grizzlybjörn, ett faktum som står klart för killarna när de plötsligt konfronteras av björnen.

Trots sin självsäkerhet så leder Tej dem åt fel håll och killarna blir tvugna att övernatta i skogen, väl vetandes att en björn lurar någonstans i närheten. Och för varje timme som går blir det allt svårare för killarna att hålla modet uppe, speciellt som kylan tränger på och som deras matsäck tagit slut.

The Darwin expedition, skriven av kanadensiska Diane Tullson, är en spännande berättelse som, med tanke på att boken har högstadieåldern som mållgrupp, dock kräver ett någorlunda stort ordförråd eller åtminstone tålamod från sin läsare att inte slå upp vart och vartannat ord. Miljöbeskrivningen är utförlig, och det är här de flesta svåra orden dyker upp. Men mycket tack vare den välskrivna miljöbeskrivningen liksom karaktärsbeskrivningarna, känns The Darwin Expedition i högre grad som en 'riktig' bok i jämförelse med till exempel Barrington stokes något enklare böcker. Fortfarande så är det ingen tjock bok med sina knappt 100 sidor, men ändå något mer att bita i, i jämförelse med lättlästa engelska böcker. Liksom ett mellanting mellan en lättläst bok och en fullängdsroman.

Let it snow

Let it snow köpte jag till mig själv i julklapp för att garantera att jag skulle ha nåt mysigt att läsa under juldagarna. 'Three holiday romances' står det på bokomslaget, och det är precis vad man får när man läser Let it snow. Det plus hjärtevärmande julstämning.

Det tre young adult-författarna John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle har skrivit varsin novell, alla på temat ung kärlek i juletid. De tre novellerna har alla olika huvudpersoner och händelseförlopp, men alla tre länkas samman av personer, platser eller händelser. Till exempel utspelar sig delar av handlingen i alla tre noveller på samma diner i Gracetown och alla tre utspelar sig under den snöigaste julaftonen i mannaminne. Och så vidare. Det blir lite som ett Crash eller Short cuts i bokform, fast otroligt mycket lättsammare.

Jubilees tåg fastnar i snöyran alldeles utanför Gracetown på självaste julafton och Jubilee som ser ljusen från ett Waffle House på håll plumsar ut i snön, bara för att slippa de högljudda cheerleader-tjejerna som ockuperat hennes vagn. Men istället för att kura på dinern hela natten tar hon en riskabel genväg tillsammans med en alldeles förtjusande främmande kille. Och när cheerleader-tjejerna ockuperar samma Waffle House bjuder killen i kassan in sina polare på en spontan fest, men det är bara de som kommer först som får komma in. Och det blir en fartfull och händelserik kapplöpning till dinern. Och i den tredje novellen spelar en teacup pig (minigris på svenska, men teacup pig låter ju så mycket sötare) en alldeles speciell roll.

Denna snöiga julafton och dagarna därpå kommer att vara avgörande för flera av ungdomarna i novellerna. Berättelserna är rara, humoristiska och äkta feel-good. 

Lyktgubben och skogsfrun

Tor och Jan Jäger har skrivit och illustrerat Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, en mycket snygg bok om alla de varelser och väsen som för de allra flesta förblir osynliga och oupptäckta. Böcker om skygga varelser och väsen väcker alltid intresse hos låg- och mellanstadieelever, det är kittlande, lite läskigt, men framför allt spännande att läsa om det okända.

Bröderna Jäger, som är uppvuxna i Ångermanland bland vittror, älvor och troll, presenterar den nordiska folktrons vanligaste (men också några mer ovanliga) figurer och ger varje varelse ett uppslag var med en kort text som beskriver varelsen, vad man trodde förr i tiden och ibland finns också tips på hur man ska agera om man någon gång skulle stöta på just detta väsen. Texterna ger intryck av att författarna verkligen tror på att alla de väsen som beskrivs finns i verkligheten, men boken avslutas med ett kort kapitel om väsen och folktro i allmänhet. Det bästa med Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen är ändå de fantastiska illustrationerna! Detaljrika, stämningsfulla och mycket vackra tolkningar av dessa allsköns väsen gör denna bok helt sagolik att bara sitta och bläddra i.

Mylingen

Vätten

ABC och mycket mer

Nina Ulmaja tilldelades Augustpriset i kategorin bästa barn- och ungdomsbok 2012 för ABC å allt om D. Och boken är väl värd sitt pris. Ulmaja vänder utan och innan på våra bokstäver, förklarar deras ursprung och varför de ser ut som de gör och berättar en massa annat som har med bokstäver, skriftspråk och alfabet att göra. Jag som redan tycker att språk, språkhistoria, bokstäver, ord och alfabet är intressant tycker det är jätteroligt att friska upp kunskaperna men också lära mig en hel del nya saker. Jag kände till exempel inte till att det finns ett eget alfabet (semaforalalfabetet) som man kan använda för att skicka meddelanden enbart med hjälp av sina armar, att Maldiverna använder ett eget skriftspråk trots att man inte är fler än 370 000 invånare eller att det faktiskt är enklare att lära sig de små bokstäverna i alfabetet först eftersom de stora bokstäverna är mer lika varandra och därmed lättare att blanda ihop.

Vid första anblicken så kan ABC å allt om D tyckas vara som vilken ABC-bok som helst, men denna riktar sig inte till de minsta eller de som håller på att lära sig läsa. Detta är en gedigen och väl genomtänkt faktabok för låg-, mellan-, högstadiet, men också för vuxna, som också kan användas som ett uppslagsverk. Layouten är snygg och varenda sida känns intressant och fångar min uppmärksamhet. Och trots att boken är väldigt uttömmande på fakta så blir jag ändå sugen på att lära mig mer och just att boken väcker nyfikenhet och vetgirighet är ett nog så gott betyg. ABC å allt om D är på det hela taget en väldigt trevlig och bläddervänlig bok som jag önskar funnits tillgänglig för mig när jag var yngre.

I dödsskuggans land

Alden Bells I dödsskuggans land har jag haft i min att-läsa-hög länge, länge. Både det snygga bokomslaget och baksidestexten med löften om dystopi plus zombier plus en ny Katniss lockade mig mycket. Men tyvärr infrias inte mina förväntningar annat än att jag kan gotta mig i riktigt blodiga och nasty zombiebeskrivningar.

Femtonåriga Temple är en överlevare. I ett USA som härjats av en zombiesmitta finns det få trygga platser kvar och Temple lever nomadliv och drar från en plats till en annan när zombierna, eller köttpåsarna och slemsäckarna, som hon också kallar dem för, börjar komma för nära. Temple har inte sett världen före zombieutbrottet, men hon har hört berättas om en lugn trygg tid och sett bilder i gamla tidningar på hur livet kunde se ut innan man hela tiden fruktade för sitt liv. Hon minns inte sina föräldrar, kan varken läsa eller skriva och hela hennes tillvaro går helt enkelt ut på att överleva.

En kort period hamnar hon i en skyddad stad, men livet ter sig alldeles för lugnt för Temple och efter en olyckshändelse tvingas Temple iväg på flykt, vilket hon egentligen inte tycks ha något emot. På vägen plockar hon upp en utvecklingsstörd stum man, som hon kallar för Pucko, och långt om länge får hon till slut ett mål att sträva efter, nämligen att hjälpa sin nya följeslagare att hitta hem. Men det är inte bara zombierna som Temple måste vara på sin vakt mot. Hon är förföljd och jagad av en man som vill hämnas sin broders död, ett dödsfall som Temple i allra högsta grad är inblandad i.

Det känns som att Alden Bell har en story, även om den helt klart är influerad av Walking Dead och hela zombievågen som rått ett tag, men det är en story som hade behövts bearbetas och tillföras mer känsla innan boken gick i tryck. Nu liknar jag I dödsskuggans land mer vid en dålig skräckfilm med detaljerade zombieslakter (mycket hjärnsubstans, slem, blod och annat gojs) och religiösa undertoner, som dessutom spårar ur totalt när plötsligt jättelika zombiemutanter träder in i berättelsen.

Bell skriver utan vare sig talstreck eller annat som indikerar dialog. All text flyter ihop och det blir på sina ställen lite rörigt när man inte vet om det är dialog eller beskrivande text man läser. Men det som jag tycker är mest synd är att trots att man följer Temple boken igenom förblir hon en fyrkantig figur som jag varken känner något för eller med. En bättre gestaltad karaktär hade troligtvis lyft storyn för mig. Och inte heller tycker jag att det finns något egentligt driv i berättelsen. Nä, vill man läsa en bra apokalyptisk zombiebok ska man inte läsa I dödsskuggans land.

I begynnelsen var Bob

Hade jag inte vetat att det är Meg Rosoff som skrivit I begynnelsen var Bob så hade jag inte för mitt liv kunnat gissa mig till att det är hon som ligger bakom denna helgalna historia. I begynnelsen var Bob skiljer sig totalt från Rosoffs tidigare böcker, men jag tycker det känns fräscht och framför allt kul att Rosoff vågar variera sig och prova något nytt.

Bob är en slarvig, lat och vårdslös tonårskille. Han är full av sig själv, tänker föga på någon annan än sig själv och är på det hela taget en ganska så osympatisk kille. Och dessutom är han Gud himself. Och denna lata Bob slarvade sig igenom skapelsen på sex dagar så att han skulle kunna vila den sjunde. Och eftersom hela skapelsen var så energikrävande så har Bob inte gjort så värst mycket mer för livet på jorden sen dess.

Till sin hjälp har Bob en assistent, Mr B, som i själva verket är den som utför allt Guds hårda arbete med att svara på böner, försöka göra något åt världssvälten, diverse krig och allt annat lidande samt städa upp efter den oreda som Bob av ren vårdslöshet brukar lämna efter sig. Han har med andra ord fullt upp och att nu Bob har gått och blivit kär förenklar inte hans arbete precis. För när Bob blir kär är det inte bara Bobs känslor som svallar över, en bieffekt av Bobs hormonöverskott är nämligen att jordens klimat sätts ur spel. Det råder skyfall med svåra översvämningar, missväxt och människoflykt som följd. Och allt detta bara för att Bob blivit upp över öronen förälskad i den ljuvliga varelsen Lucy.

Lägg där till en spelgalen gudamoder, världens sista Eck som snart kommer att bli uppäten, kapybaror på rymmen från zoo, och en avskedsansökan från Mr B. I begynnelsen var Bob är en totalt skruvad historia, full av tokerier och humor och har jämförts med Liftarens guide till galaxen. Det jag saknade lite med den här boken var de djupa tankar som Rosoff brukar lämna sin läsare med. Men jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag läst Bob ganska så okoncentrerat och jag kan därmed ha missat en del av satiren.