Storm över Frankrike

Irène Némirovsky var under 1930-talet en av Paris främsta författare, men som judinna begränsades hennes liv i och med tyskarnas ockupation av Frankrike. Att hon konverterade till katolicism hjälpte föga.

Mitt under pågående krig beslöt sig Némirovsky för att skriva sitt största verk någonsin - en fransk motsvarighet till Tolstojs Krig och fred. Det skulle bli en romansvit om fem delar som skulle skildra Frankrike under kriget. Dock hann hon bara färdigställa de två första delarna innan hon i juli 1942 greps och slutligen deporterades till Auschwitz. Först 2004 bestämde sig hennes dotter för att publicera manuset.

Första delen som fått ge boken dess svenska titel, Storm över Frankrike, beskriver tyskarnas intåg i Paris. Det är verkligen ingen smickrande bild som ges av de panikslagna fransmännen som flyr och mest tänker på att rädda sitt eget skinn. Genom att beskriva hur butiker töms när varorna tar slut och hur bilarna får soppatorsk när ingen bensin finns kvar att tanka bilarna med och hur det råder fullt kaos på Paris tågstationer när alla vill ta sig därifrån lyckas Némirovsky fånga en känsla av kaos och panik. Som läsare får man följa flera olika karaktärer, det medelålders paret Michaud vars son tjänstgör som soldat, den välställda Madame Péricand som lämnar Paris med sina barn, svärfar och tjänstefolk, bankmannen som lovat att skjutsa sina anställda men som istället åker iväg med älskarinnan som packat bilen full med sina ägodelar. Alla är på flykt.

Några av karaktärerna är bärande för hela sviten och förekommer även i nästa del, Dolce, som huvudsakligen utspelar sig i den lilla byn Bussy som tyskarna har inkvarterat sig. Här skildras hur fransmännen i tysthet spottar åt soldaterna medan andra så sakta börjar vänja sig vid "sina" tyskar, och hur kvinnorna blir kära i de unga tyska soldaterna (deras egna män är ju borta!). Lucile, vars man är krigsfånge och som bor med sin svärmor, tvingas inkvartera en ung tysk officer och motvilligt inser Lucile att hon håller på att falla för fienden.

Bara dessa två delar är mycket insiktsfulla skildringar av en hel befolkning som först flyr undan bomberna och sedan tvingas anpassa sig till en ny regim. Jag kan bara föreställa mig vilken storslagenhet verket fått om Némirovsky bara hunnit avsluta det.

Némiroskys egna öde är en gripande berättelse som man kan läsa om i ett förord till boken. Och som komplement finns författarens egna anteckningar samt brevväxlingar som låter en förstå hur medveten Némirovsky är om den knappa tid hon har på sig. Det är bråttom, bråttom för henne om hon ska få avsluta sitt verk. Tyvärr, för eftervärlden, blev det nu inte så. 

Tårar i havet

Länk till adlibris och bokus

Vilken är historiens största fartygskatastrof? Titanic, hade nog många svarat, och det hade även blivit mitt svar om jag nu inte precis läst Tårar i havet. Titanic tog med sig ungefär 1500 liv när hon sjönk. När Wilhelm Gustloff förliste i Östersjön 30 januari 1945 efter att ha torpederats av en sovjetisk ubåt omkom omkring 9000 människor. 9000 liv! Skeppet deltog i Operation Hannibal, i vilken två miljoner människor evakuerades från Ostpreussen under Andra världskrigets slutskede. Wilhelm Gustloff var ett före detta kryssningsfartyg vars inredning plockats bort för att så många som möjligt skulle kunna få plats på fartyget. Alltså avseglade man den 30 januari med över 10 000 passagerare. Flera var tyska sårade soldater, men ännu fler var civila flyktingar.

Denna katastrof utspelade sig enbart 15 mil från den svenska kusten. Varför har detta inte uppmärksammats mer? Kanske för att många av offren var tyska flyktingar? Jag vet inte varför denna katastrof fallit i glömska, men Ruta Sepetys har hur som helst än en gång gjort en fantastisk insats genom att uppmärksamma en för många okänd eller bortglömd historisk händelse och därmed bidragit till att vidja läsarens begrepp om Andra världskrigets omfattning.

Jag tyckte mycket om Strimmor av hopp, så jag hade så klart mina förväntningar på Tårar i havet. Jag blev visserligen mer berörd av Strimmor av hopp, men Tårar i havet är minst lika bra. (En kul detalj är för övrigt att huvudpersonen i Strimmor av hopp, Lina, förekommer även i Tårar i havet, om än bara omnämnandes.)

Joana, Florian och Emilia är tre unga personer som alla är på flykt. De bär alla på sina hemligheter, de är alla rädda och på sin vakt, men dessa tre kommer, tillsammans med en större grupp personer, att följas på sin flykt mot ett tryggare och säkrare liv. Ytterligare en person, Alfred, en ung tysk som tjänstgör på Wilhelm Gustloff, får representera den stora skaran förblindade och desillusionerade tyskar, och även om han karaktäriseras som ond och galen så får man genom honom en bild av den indoktrinering som många utsattes för.

Genom att vi alltså får följa flera olika karaktärer, vars perspektiv och berättelser man som läsare hela tiden hoppar mellan, får berättelsen ett driv som bidrar till att göra denna cirka 400 sidor tjocka roman ganska snabbläst ändå. Och genom att ge sina huvudpersoner vitt skilda bakgrunder ges en djupare förståelse för hur enormt många människor som på något vis drabbades av kriget. Sepetys har gjort gedigen efterforskning och hon får genom sina olika karaktärers berättelser med många intressanta detaljer som gör att man som läsare känner sig manad att själv fortsätta göra egna efterforskningar och lära sig mer om vissa händelser eller platser. Nazisternas konstplundringar är ett sådant exempel, massakern i Nemmersdorf ett annat. Att romanen dessutom behandlar flyktingströmmar ger boken extra aktualitet och mer än en parallell kan dras med de flyktingströmmar som idag rör sig över medelhavet.

Ruta Sepetys är en god berättare men personligen tycker jag att det är som historisk upplysare Ruta Sepetys har sin främsta styrka. Precis som i Strimmor av hopp avslutar hon Tårar i havet med ett efterord där hon kortfattat redogör för de historiska händelser som ligger till bakgrund för hennes roman. För den som vill fördjupa sig i bland annat Wilhelm Gustloff-förlisningen finns allra sist en utförlig litteraturlista och källhänvisning.

Vi är alla helt utom oss

I pocket hos bl.a adlibris och bokus

Vi är alla helt utom oss var helt klart min mest intressanta läsupplevelse i sommar. Karen Joy Fowler sätter igång många tankar hos mig som läsare. Det är tankar om syskon och familjeband, om minnen - såväl dolda som konstruerade och faktiska och hur man kan uppfatta händelser på olika vis. Och det är tankar om djurförsök och djurrätt. Romanen håller en väldigt intellektuell ton och jag kommer under läsningens gång flera gånger att tänka på Donna Tartts Den hemliga historien. Det är nåt med tonen och tilltalet.

Men storyn då? Vad handlar Vi är alla utom oss om? Det är svårt att säga så mycket om handlingen utan att avslöja för mycket, men huvudsakligen handlar det om familjen Cooke och främst då om Rosemary. Rosemary är nu i tjugoårs åldern och har börjat universitetet. Som barn fick Rose ständigt höra att hon pratade för mycket. Numera pratar hon alls inte lika mycket och allra minst pratar hon om sig själv och sin familj. Rose växte upp med två syskon, tvillingsystern Fern och storebrodern Lowell. När Rose var i femårsåldern försvann plötsligt Fern. Några år senare försvann även Lowell.

Att Fern försvann innebar ett stort trauma för hela familjen och när även Lowell ett par år senare försvann var splittringen total. Men trots att detta satte djupa spår hos både Rose och hos hennes föräldrar så är det inget som någon av dem har bearbetat eller ens pratat om. Men minnena ligger fortfarande och gnager. Men det är först när Rose träffar på Harlow, Harlow som så mycket påminner om någon Rose en gång kände, som minnena trycks upp mot ytan och sätter igång tankeprocesser.

Vi är alla utom oss berör existentiella frågor som att finna sig själv och att förstå vem man är. Eller kort och gott hur vi fungerar som människor. Det är på inget vis någon förutsägbar roman och dessutom en roman som jag tänker mig tål flera omläsningar.

George

Länk till adlibris och bokus

George vet att hon är en flicka. Men det är det ingen annan som vet, som förstår. Alla ser bara på hur hon ser ut, och då ser folk en pojke. George vet inte hur hon ska berätta sin hemlighet för någon - om hon ens vågar.

Men när Georges årskurs ska sätta upp pjäsen Min vän Charlotte av E.B. White så får George en idé. Hon skulle så gärna vilja spela rollen som spindeln Charlotte och kanske, om hon skulle få rollen, så skulle alla andra och förstå och inse vem George egentligen är. Men när George provspelar för rollen tror hennes fröken att George skämtar. Det är bara tjejer som har chans att få rollen, säger hon. Pojkarna får provspela för rollen som Wilbur, och det har George absolut ingen lust till. Nedstämd och missmodig accepterar hon att vara scenarbetare istället. Men kanske är det inte helt kört ändå? Kanske finns det en möjlighet att genomföra planen.

Alex Ginos George är ingen dum bok alls. Förutom det totalt ologiska i Georges resonemang om att alla kommer att förstå att hon är en tjej innerst inne om hon bara får spela en kvinnlig spindel. Jag hade kanske köpt det om det vore en människa hon skulle spela. Men en spindel?!

Det hela slutar i alla fall lyckligt, för det visar sig att de allra flesta i Georges omgivning ändå är väldigt liberala. George vågar till slut komma ut för sin bästis Kelly, som bara tycker det är coolt att hon fått en tjejbästis istället, och hon lovar att hjälpa George att genomföra planen. Mamma är visserligen fortfarande ett problem, även om det visar sig att hon redan anar hur George känner, men med brorsan går det bättre än förväntat. Han tycker nämligen ändå att George är totalt värdelös på att vara kille.

Det är visserligen väl amerikanskt och lite klyschigt, men vill man läsa en barnbok som tar upp ämnet trans så är denna att föredra många gånger hellre än Det är jag som är Mickan! 

Hannes hjärta Jenny

Finns t.ex. på adlibris och bokus

Man förstår direkt av titeln vad Hannes hjärta Jenny handlar om. Japp, det här är en berättelse om kärlek. Men som med de flesta kärlekshistorier så går allt inte helt smärtfritt.

Hannes och Samuel är bästisar, det har de varit sen typ alltid. Nu är det första dan efter sommarlovet, femman ska börja och av någon anledning lägger Hannes märke till Jenny. Han har ju sett Jenny innan, de går i samma klass, men nu ser han henne. Och hennes leende får hans hjärta att slå lite snabbare och lite hårdare.

Hannes kan inte sluta tänka på henne, men han vet inte hur han ska göra. Ska han våga berätta för någon? För Samuel? För Jenny?! Han vet att han aldrig kommer att våga säga nåt direkt till henne. Och sms vågar han inte skicka heller, risken att någon annan ska se vad han skrivit är alldeles för stor och tänk om den dumma autostavningen gör nåt dumt med sms:et så att det blir sjukt pinsamt! Men kanske om han skriver en lapp och ger direkt till henne? Men han har ju så dålig handstil. Hannes frågar till slut om Samuel kan skriva lappen åt honom, men Hannes vågar ändå inte gå fram till Jenny och lämna lappen själv, så han frågar om inte Samuel kan hjälpa honom med det också. Och det är klart att Samuel gör. Vad har man annars bästisar till. Det borde alltså vara en bombsäker metod. Men det visar det sig inte alls vara.

Sofia Hedman har skrivit en lagom tjock berättelse om vänskap och kärlek på mellanstadiet och om vad som kan hända när kärleken sätter vänskapen på spel. Texten är hyfsat lättläst och passar 9-11-åringar. Korrekturen är lite dålig på sina ställen, men annars så tycker jag det här är en lagom snäll bok om pirr och intriger, kärlek och känslor.

Pojken på bergets topp

Länk till adlibris och bokus

När Pierrot är sex år gammal dör hans mamma i tuberkulos. Hans pappa är död sedan två år tillbaka och nu är alltså Pierrot föräldralös och helt ensam i Paris. Några släktingar har hans mamma och pappa inte haft kontakt med, men efter att Pierrot hamnat på barnhem lyckas föreståndarna där få kontakt med Pierrots faster i Österrike och han skickas dit.

Pierrots faster jobbar som hushållerska på Berghof, ett flott ställe uppe i alperna vars ägare är ingen mindre än Adolf Hitler. Pierrot får vänja sig vid att bli kallad Pieter istället för att inte riskera att förarga führern och han får stränga order om att aldrig någonsin nämna namnet på sin gamla bästa kompis i Paris. Kommer det fram att Pierrot umgåtts med en judisk pojke, kan både han och hans kompis råka illa ut.

Berghof blir Pieters nya hem och Pieter både fruktar och ser upp till führern som blir som en fadersgestalt för honom. I führerns sällskap känner sig Pieter betydelsefull och han anammar snart führerns patriotism och människofilosofi. Pieter inser det inte själv, men folk runt omkring honom märker hur den snälle lille pojken förändras i takt med att han blint tar till sig Hitlers ideologi. Och gamla bästisen Anshel är sedan länge bortglömd.

I John Boynes Pojket på bergets topp skildras det tydligt hur enkelt och lätt det kan gå att indoktrinera någon när ingen vågar ifrågasätta. Pojket på bergets topp är tankeväckande och jag gillar speciellt att Boyne tar upp skuldfrågan som uppstår efter krigets slut. Det går inte säga att man inte förstod, att man inte visste.

Glasblåsarns barn

Länk till adlibris och bokus

Maria Gripes Skuggböcker tillhör några av mina absoluta favoriter från barndomen och det är glädjande att två av hennes böcker, Glasblåsarns barn och Pappa Pellerins dotter ges ut på nytt. Glasblåsarns barn har jag tidigare bara upplevt i filmad version och visst skymtade nu minnesglimtar från filmen förbi under min läsning, men med eller utan dessa minnesbilder hade nog upplevelsen blivit densamma: Wow! Jag var helt salig när jag stängde igen boken.

Glasblåsarns barn är Klara och Klas som kidnappas under en vårmarknad i Småland, tidigt 1800-tal. Det är Härskaren som för bort barnen till sitt slott för att ge till Härskarinnan efter att hon uttalat en önskan om barn. Härskaren är besatt av att uppfylla sin hustrus önskningar, men Härskarinnan blir bara olyckligare och olyckligare för varje önskning som förverkligas och inte ens barnen skänker henne någon glädje.

Lyckligtvis har varken Klas eller Klara minnen från utanför slottet, men deras riktiga föräldrar, glasblåsaren och dennes fru, sörjer desto mer. Även om glasblåsarens sorg och tårar bidrar till att hans glas aldrig tidigare varit så vackra och aldrig tidigare sålt så bra, så kan inga pengar i världen föra vare sig barnen eller lyckan tillbaka.

Men så drar sig glasblåsarens hustru till minnes den där ringen hon köpte och som Flaxa Mildväder, byns häxa, visade så stort intresse för. Är det så att hon kan hjälpa till att få barnen tillbaka?

Glasblåsarns barn är sagolik och magisk och som läsare lotsas man genom den med en klok, vis berättarröst. Det handlar om lycka och om förmågan att se till helheten. Kan man bara se det goda i världen blir den platt och om önskningar alltid uppfylles så finns det till slut inga önskningar kvar. En fantastisk bok som gjorde mig helt lyrisk!

Tusen tack till Modernista för rec.exet!

Det är jag som är Mickan!

Finns på adlibris eller bokus

När Mickans familj flyttar till en ny ort ser hon sin chans att äntligen få vara den hon är. I sin gamla skola känner de andra henne som Mikael - en person som Mickan absolut inte kan identifiera sig med men som hon ändå tvingats leva med eftersom mobbingen i skolan bara blev värre när hon försökte vara den hon känner sig bekväm som. Mickan är född kille, men känner sig som en tjej. Mickans föräldrar stöttar henne, men i den gamla skolan är det ingen som förstår och mobbingen har stundtals varit riktigt grov.

Så när höstterminen startar i den nya skolan är det bara rektorn och lärarna som vet hur det ligger till med Mickan. För, orolig som hon är att det ska bli som tidigare, så vågar Mickan inte riktigt berätta för sina nya klasskamrater än. Men hon smälter in fint i nya klassen och får snabbt kompisar. Men hur länge kan hon bevara sin hemlighet? Och vad ska killen som hon tycker är så söt säga? Kommer hon någonsin att våga berätta?

Malin Nilsson har tillsammans med Vanessa López skrivit Det är jag som är Mickan! som handlar om en ung transsexuell person. Själva berättelsen är lite väl förenklad och samtidigt lite för konstlad - det märks att det är någon med ett vuxenperspektiv som försöker problematisera utifrån ett barnperspektiv och här finns en rad detaljer i berättelsen som jag inte kan låta bli att lyfta på ögonbrynen över. Varför har föräldrarna exempelvis inte pratat med någon i släkten om sin dotter? Är det inte bättre att förbereda dem hellre än att låta sin dotter chock-komma-ut på julafton. Och det där med gympakläder. Hoppsan då. Mickan använder tjejkläder i övrigt, men till just gympakläder bara råkar hon ha typiska killkläder? Och självklart står alla vuxna på Mickans sida och stöttar. Utom just en speciellt elak lärare som ändå är elak mot alla. För att han är en dum vuxen, typ. Det är jag som är Mickan! är självklart en välkommen bok med ett viktigt ämne, och det är nog toppen att använda boken i diskussioner i en klass till exempel. Men som läsupplevelse. Nej tack.

Vi ses när vi ses

Länk till adlibris och bokus

Sommarlovet är slut och nu börjar Dunne tvåan. Som alla tvåor på Dunnes skola brukar göra så ska nu också hennes klass på utflykt till Skansen. Fröken berättar noggrant om vilka regler som gäller och vad de ska göra om de kommer ifrån varandra: "Gå och ställ er där ni såg klassen senast", säger hon. Så när Dunne kommer ifrån sin klass gör hon detta, men hon ser inte skymten av sin klass någonstans. Däremot kommer en annan skolklass dundrande, och minsann om Dunne inte känner igen Ella Frida som kommer hoppsande längst bak! Och med ens har Dunne glömt bort att vara ledsen för att hon tappat bort sin klass. För med en bästis som Ella Frida går det inte att vara annat än lycklig och glad och så smiter de iväg för att leka med varandra.

Men de hinner inte vara borta länge förrän vakter, klasskamrater och arga fröknar kommer och förstör allt det roliga och hela Skansenbesöket slutar med tråkigheter. Väl hemma fortsätter det bara. Pappa har besök av sin tjej Vera och tycker att Dunne ska uppföra sig när allt Dunne kan tänka på är hur hon och Ella Frida skiljdes åt tidigare under dagen.

Nu slutar det som tur är lyckligt (som sig bör med Dunneböckerna) och problemen reds ut. Jag tycker det känns som att Rose Lagercrantz låter Dunne växa med sina läsare. Är det inte lite mer komplicerade relationsproblem och kanske lite mer text i denna femte boken om Dunne? Vi ses när vi ses gör mig hur som helst lika glad och varm om hjärtat som med de andra böckerna om världens lyckligaste Dunne.

Jonathan bortom alla kontroll

Länk till adlibris och bokus

I Meg Rosoffs första roman för vuxna får vi lära känna en ung man som går från lätt förvirrad till att tappa det totalt! Jonathan
bor i en tvåa på Manhattan, New York, en tvåa som han hyr i andrahand utan kontrakt och med vetskapen om att han när som helst kan vräkas när den riktige hyresgästen kommer tillbaka från sing-sing. För tillfället delar Jonathan lägenheten med sin brors två hundar som han lovat passa medan brodern är i Dubai ett halvår och jobbar.

En dag när Jonathan kommer hem från sitt rätt så trista jobb på reklambyrån upptäcker han att hundarna pratar med honom! De läser av honom som en öppen bok, något hans flickvän sen ett par år tillbaka, Julie, aldrig ens lyckats med. Hundarna Sissy och Dante däremot, de tycks veta allt om Jonathan. Och de tycks dessutom ha en hemlig plan för honom och hur han ska ordna upp sitt smått enformiga liv. Eller är planen egentligen att förstöra det?

Julie är inte speciellt förtjust i hundarna, och frågan är väl egentligen också hur pass förtjust hon är i Jonathan. Hon är i varje fall rätt så sugen på att gifta sig, fast helst med någon som är rikare och roligare än Jonathan, men varken Julie eller Jonathan kommer för sig att göra slut. Så när de istället får möjlighet att gifta sig - och få hela kalaset betalt av Julies jobb, Bröllopsmagasinet Bridal-360, bestämmer de sig för att slå till, även om ingen av dem egentligen vill.

Allting är plötsligt sjukt tilltrasslat i Jonathans liv: hans chef är en idiot, hyresavin till lägenheten har upphört att komma, ett bröllop hänger över honom som en begravning och till och med med hundarna är det bekymmer. Jonathan börjar misstänka att hundarna lider av såväl depression och ensamhet som hälta och magproblem och han är övertygad om att de ändrar om i hans lägenhet medan han är på jobbet, gömmer grejer och rotar i hans papper. Tillvaron kring Jonathan börjar spinna snabbare och snabbare, bröllopet närmar sig med stormsteg och Jonathan kraschlandar.

Jonathan bortom all kontroll är lätt bisarr och väldigt rolig. Meg Rosoff kan det här med att skriva humor - smart och underfundig sådan, vilket hon visade prov på redan i Älgbarnet och I begynnelsen var Bob. I like!